sidhuvudlogga

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär…

Idag har jag suttit nere vid Ljusnan och täljt små skedar, syltskedar. Skedmodellen kom till när jag hade kurs; en av deltagarna ville göra en sked men hade problem med handlederna. Jag sade att hon skulle börja med en väldigt liten sked (motsatsen är vanligare). Jag täljde en sked som förlaga och inspiration. Skeden hamnade hemma i köket, och när vi skulle ha en sked till den höga syltkrukan så visade den sig vara perfekt. Den blev Skeden när vi snackade sylt. Vid det här laget har jag gjort ett gäng, och jag har kommit dit där jag kan bli förvånad över hur de ”täljer sig själva”. Det är det jag blir så förundrad över i det repetativa producerandet; hur formen förbättras utan att jag gör något annat än att bara reproducera den.
Processen är inte särskilt lång; jag hinner göra ett antal skedar under några timmar, men varje sked är en liten skulptur i sig, i all sin enkelhet.
Just enkelheten är något man måste förhålla sig till när man sysslar med slöjdade föremål, känns det som. Det finns alltid en liten underliggande fundering på vad människor förväntar sig av slöjd. Hur ser ”marknaden” ut? Vissa säger att slöjd är konst och att historieberättande är viktigt, att föremålet måste ”laddas”, sedan finns en riktning som säger att slöjd är ett alternativ till slit och släng, att det är bruksföremål för miljömedvetna. Egentligen har väl det blivit slöjdrörelsens slogan. Då måste man fråga sig om det är sant (så gör jag alltid när jag skriver låtar). Sedan finns det fler riktningar också.
Jag läser ibland en blog av den amerikanske slöjdaren Jarrod Stone Dahl. Han anser att Green Woodworking scenen måste växa upp. Att den inte har mognat ännu. Att tankarna som frodas kring slöjden fortfarande är ungdomligt förenklade vad gäller slöjdens och slöjdares villkor.
Det mest spännande med Jarrods tankar kring slöjd är hur han försöker ”demontera” slöjdbegreppet och enligt mig lyckas han ganska bra. Inte så att han har alla svar, men han ställer frågorna. Han har på senare tid till och med börjat omfamna de maskintillverkade träskedarna.
Det är intressant om man tar bort ”laddningarna” i sin egen slöjd. Vad finns kvar då? Det är helt klart enklare för en själv att förhålla sig till det man gör. Det finns ingen hemlig ingrediens. Det finns inget som vilseleder en in på krokiga, diffusa vägval.
Det finns en tillfredställelse i denna repetativa tillverkning av ”enkla” föremål. Framförallt känns det fint att kunna se på sitt arbete och veta att denna fria och lediga form av tillverkning faktiskt är ekonomiskt helt okej. Visst, så länge man inte räknar dogmatiskt på försäljningskostnader i form av det ständiga marknadsförande man måste ägna sig åt; funderingar kring foto, merch, pressutskick, lägga upp och ta emot beställningar… Jag säljer ju numera mina saker själv och jag vet att vissa förespråkar att sälja via återförsäljare. Men jag tycker inte det är helt ”gratis” att rodda alla kontakter, förhandlingar, logistik följesedlar mm kring att ha en massa återförsäljare heller. Men det är en annan debatt.
Nåväl, räknar man på alla de sakerna så är det helt klart ett tillverkningssätt som behöver subventioneras. Jag får subventionera det själv, med min tid och med att inte se livet som en enda stor pengatransaktion där man endera går plus eller back. Fast det är ju så man förväntas att se på sitt liv och sina val. Jag har på senare år slutat att fråga mig ”varför”. Frågan leder alltid tillbaka till en själv och en sorts ifrågasättande av sina val. Fråga dig aldrig varför.

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär. Ibland täljer jag dem vid en brusande älv i -12 grader. Och jag känner mig förväntansfull.

 

Moder Teresa

Moder Teresa lär ha sagt ”Om du vill förändra världen, gå hem och älska din familj”.

Det känns som att det är det sista de som vill förändra världen gör. Bilden av att förändra världen är att man gör det från någon barrikad någonstans. Gärna med fara för sitt eget liv. Och därmed med risk för att aldrig se sin familj igen. Missförstå mig rätt, jag är tacksam för att människor kämpar, och många människor gör storartade saker med sitt engagemang. Men en del kamper känns som om de förs, särskilt här hemma i vår trygga del av världen, bara för att man inte står ut med att se sig själv i spegeln.

Att tillåta sig själv att inte förändra är en utmaning. Man tror att man måste bygga och jobba. Det finns till och med ett uttryck att man måste ”jobba med sin relation”.

Jag tror inte på det där längre. Det vill säga; jag tror på Moder Teresa. Och en anledning till det största problemet vi har i samhället, enligt min mening, den psykiska ohälsan, är att vi är berövade att ”gå hem och älska din familj”. Det finns så lite tid till familjelivet (i en vidare mening). Vi har fastnat i det där byggandet, vi vet inte ens vad vi bygger längre, vi håller oss bara upptagna.

Dec 18 2017

Idag sitter jag mest här och jobbar. Det ska bli en bok för ett engelskt förlag är det tänkt.

hemslohd-1

Kokkött

Häromdagen stod jag och kokade två år gammalt kokkött. Du vet, de där stora bitarna som blir kvar på botten av boxen. Och jag sade att jag bara skulle köpa färs i fortsättningen. Men köttet visade sig bli så himla gott. Och så får man ju sån förstklassig buljong i överflöd dessutom. Så jag ändrade mig angående att bara köpa färs. Anna-Karin höll med och vi var överens om att det är bra att kunna tillaga mer än bara färs. ”Snart kanske vi måste slakta egna djur” bla bla bla.
Jag är en av de mer pessimistiska när det gäller mänsklighetens framtid. Det beror kanske på att jag alltid varit intresserad av människans ursprung och ju längre perspektiv man har desto allvarligare ser man på de förändringar som sker med vår biotop. Det är tydligt inom alla områden. De mest kvartalsrapportsfixerad finansekonomerna pratar ju sällan klimat och miljö utan ser bara till ett snävt tidsspann. Om ingen akut katastrof syns inom det närmsta halvåret så är det business as usual.
Men nu tycker jag att det inte bara är jag som talar om en nära förestående kris. Man hör de mest osannolika människor i sin närhet uttrycka en misstro till det vi har att förlita oss till. Någonting har blivit så uppenbart. Oändlig tillväxt, konsumtion, storskalighet, aldrig sinande import. En glädjekalkyl. Ett megaavsnitt av lyxfällan där vi alla tror att pengarna ska räcka för alltid fast vi slösar och slösar.
Jag för min del tror det är de superrika som har riktat spotlighten på det här så att ingen snart kan missa det. Äganderätten som vi uppfann för tiotusen år sedan löper amok, det har nått en absurd nivå. Det är inte någon som helst verklighetsförankring i det utan en sjukdom, en totalt verklighetsfrämmande obsession. Vi ser det snart alla. Det påverkar snart oss alla. Vi arbetar som små illrar fast vi är effektivare än vi någonsin varit, för att ackumulera fantastiska rikedomar som snabbt flyttas iväg till någon avlägsen bank utom vårt räckhåll.
Äganderätten som vi uppfann för tiotusen år sedan är människans största misstag. Jag tänker på landet USA som har haft äganderätten kortast tid. I precolumbiansk tid fanns inte äganderätten som idé. Inte som lag i alla fall. Och gigantiska bisonhjordar kunde vandra förbi människan. Som inte kunde se något som helst förnuft med att döda dem allihopa. Här finns nu de rikaste på jorden, de som äger ofattbara mängder och även lyckats ta den politiska makten.

Människans hjärna är fantastisk och spännande; vi kan tänka de mest abstrakta saker och enas om att de är rätt och riktiga. Äganderätten är djupt rotad sedan tusentals år och vi kommer nog inte ändra på det, men det är spännande att tänka vart mänskligheten vore nu om den inte funnits. Eller vart vi inte vore…



Jag behöver naturen.

Idag var en underbar dag. Snön vräkte ner i morse och när jag satte mig i bilen efter morgonkaffet på fiket i Färila så var jag uppfylld av nuet. Eller, det kanske är för klyschigt att säga så? Men det är en känsla som är svår att beskriva; det där när inget tar emot, inget skaver. Man är lätt. Jag åkte ner till älven, ivrig att få komma igång och tälja skedar/stekspadar. Jag har levt med en frustration i mig en tid. Den sortens frustration när man inte kan göra det man känner att man ska. Naturen är som ett reningsbad för mig. Eller också är det det andra som solkar ner mig. Täpper till tankarna, belamrar mig. Jag behöver naturen för att kunna arbeta. Att tälja skedar är det bästa jobb jag har haft. Det får mig nästan löjligt positiv. Men det kräver att man håller uppe någon sorts motivation när allt annat pockar på. Och att man kan lämna det där andra och finna sin bubbla. En älv, lite snö, tystnad (nåja älven dånar ju) och kall luft är bra. Nästan så att naturen är en förutsättning för att mitt arbete ska flyta på. Leda mig rätt liksom.

Spoons for sale!

Nya skedar finns i min shop. Fortfarande, efter sommarens dip i lagret, så är inte hyllorna helt fyllda. Delvis för en omfattande ombyggnation hemma; barnen har fått var sitt rum! Delvis för att jag har experimenterat lite med mitt sortiment; när jag har täljt så har det blivit i nya träslag och målade skedar. Så man kan inte köpa ett komplett kit ännu, men däremot skedar i ask och lönn. Samt målade skedar.

Ni hittar det på ahardslojdlife.tictail.com
asksked-frilagd-tiff

Önska dig inte förändring, men ta emot den.

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en löpare. Tvärtom. Jag har ibland försökt att springa regelbundet, men aldrig längre än 2-3 km. Det har känts tråkigt och inte särskilt skönt; någon sorts astma har anfallit mig, benhinnor har gjort ont och rastlöshet/otålighet har tagit sinnet i besittning. Så i veckan bestämde ungarna att de skulle springa varje dag. Jag följde med, och de bestämde att vi skulle börja med en runda på 4 km. Jag hade sovit dåligt på helgen för jag hade legat vaken med smärtor i ben och rygg. Varför vet jag inte. Jag såg framför mig hur jag säckade ihop i diket, oförmögen att ta mig hem (ja, jag har varit i dåligt skick). Efter 500 meters löpning efter landsvägen svängde vi upp på en grusväg. Det lutade uppför. Benen började värka, men det släppte igen. Efter 1,5 kilometer drog Johannes ifrån. Jag och Olle kämpade på i vår takt. Efter 2,5 km kom vi ikapp Johannes. Han hade fått håll och satt och väntade på oss. Vi gick ner till kyrkan, sen sprang vi sista kilometrarna hem. Dag tre sprang jag själv. Jag stannade efter 1,5 km och tittade in snabbt hos Tomas och Maria. Deras panna läckte, röris var där. Sedan sprang jag med en lätthet jag aldrig känt återstående kilometrar. Dag fyra sprang jag och Johannes i skogen, men han fick ont i en fot och klagade över det, så vi gick hem. Sedan sprang jag rundan på fyra km utan stopp. Dag fem sprang jag i mörkret. Kanske försvinner min rädsla för mörker också med tiden. Jag sprang förbi en gammal smedja och en gammal gård på den mörka vägen. På ett ställe fläktade en plötslig varm vind. I mörkret är sinnena på helspänn och varje avvikelse ger en liten rysning längs ryggen. Jag kunde känna den där känslan av att någon följer en, eller iakttar en. Men när träden bildade en mörk mur intill den dunkla grusvägen så kände jag att vägen är min. Under småbarnsåren hade jag en period när jag nog fick en smärre personlighetsförändring utav sömnbrist. Jag tyckte mörker var väldigt obehagligt, för hjärnan var slut och jag såg zombies i dunklet. Av någon anledning var det zombies. Men nu var vägen min, där fanns bara gott. Jag kände allt det goda som var med mig.

Förändring som kommer utan att man kämpar för den, den är omedelbar och befriande. Känslan: ”Nu har jag förändrats. Nu är jag en annan. Nu är jag inte den jag var.” Sök inte förändring, önska inte förändring. All kamp för förändring gör den bara svårare. Men när den kommer så omfamna den. På ett ögonblick kan allt vara nytt.

 


Vlogg 4 – skördetid

Skördetid på Antes. Samt den andra skatan jag räddar hemma. Den första trasslade in sig i bärburen över jordgubbslandet. Jag brukar prata lite förstånd med dem när de gör sånt. Inga djur blev skadade i filmningen.