Mail from Larry.

I got an e-mail the other day. My girlfriend was so touched by it she started to cry. Well, I can say it warmed my heart too.

Hi Niklas,

I am Larry Cooper, a blacksmith  (for 31 years, full time) in North Carolina, USA.  I first saw your work in a video nearly a decade ago; you were carving wooden pegs for a rake.  I have followed your other videos since then and now found you on instagram ( I am @bentheretoo) as my interest in spoon carving is growing.

I just wanted to thank you for all the work you have done over the years and let you know I appreciate what you are doing. Your instructional videos are wonderful and your work is beautiful.

Thank you for your inspiration along the way.

Larry Cooper

gullandforge.com

 

I started thinking. It is insane how long it has been.

I use to say to my kids that I remember when the video came. It was a neighbours kid that told me they had got a video. He told me what it was and I said that it was impossible; “you can only see movies when they are on the TV”. You know, at a certain time. He insisted it was true. So he wrote VIDEO in the snow with a stick, just to make it clear. And I remember those crooked letters in the snow like it is a movie playing.

When I first started making my handcraft movies it was before Youtube. I have always been late accepting new technique, but when we started making a web-page for HV-school, when I studied the higher craft education there, I got internet-hubris. I thought that craft, with its photogenic qualities would look great on the internet. In the early days of internet the thing was very much “what can we use it for”? None of those programmers saw really much potential to be honest. And as a coincidence my father dumped his new computer in the apartment where I lived, probably because he had no use for it.

I used an ordinary/analog cam-corder to make my first movies. The clips were then recorded from a TV-screen with a web-cam. I always checked PC För Alla (Swedish PC magazine) for useful freeware and most important – which web hotel offered the best hosting. Most web hotels didn`t even have space for any video at all. Remember that this was before Youtube, so you had to have your own server space to store your clips. One big frustration was of course that the people that were my target group probably couldn´t watch the clips anyway because you had to have flash installed, and very few had. One of the reasons that I kept going was probably that Aftonbladet, one of swedens main evening papers, reviewed my site and put it on a really nice list of “cool websites” calling it poetic.

Well, I don`t know how to wrap this up. We got to live now. This is what we have. And although I´m not really sure I like internet that much, I do love photo and film. But I´m not sure I would have taken it as far if I hadn´t been so sure I had something to tell. When I started studying handcraft there was so little written not to mention film.

Well, that was how I started making film on the internet. Larry and I have continued our correspondence and we both started to grow our interest for handcraft in a very different time from now.

 

The Art Of Whittling.

I vår har jag ägnat mycket tid åt att skriva en bok om täljning för Carlton Books. Boken ges ut den 5 oktober men finns på Amazon för pre-order (och för några små glimtar ur boken).

Tälja skedar på Sätergläntan.

Den 24-28 juli håller jag en femdagars kurs i skedtäljning på Sätergläntan. Två platser finns kvar! Mer information på Sätergläntans hemsida här. Jag kommer också instagramma på Sätergläntans instagramkonto den veckan.

This forest of mine

Den 25 maj är det vernissage för utställningen ”This forest of mine” i Not Quite galleri. Det är konstnären Patrick Allier, Dals-Rostock och slöjdaren Niklas Karlsson, Undersvik, Hälsingland som båda behöver skogen för att kunna arbeta.

Patrick Allier är uppvuxen i England och Frankrike och hamnade i Dalsland efter 10 år i Sverige. Han målar med oljefärg, kritor och pennor på duk ute i skogen. Målningarna blir som ett porträtt av hela processen från att han packar sin utrustning och ger sig ut tills han kommer tillbaka och slutför sitt arbete. Ju mer orörd skog desto bättre tycker Patrick.

Niklas Karlsson är delvis uppvuxen i södra Lappland och är nu bosatt i Hälsingland. Han har utbildat sig och jobbat med slöjd, timring och byggnadsvård. Idag jobbar han med det egna slöjdföretaget A hard slojd life med bloggen med samma namn som plattform. Hans skedar blir ofta till ute, vid de skogsbevuxna höga stränderna invid Ljusnan. Där får han en känsla av helhet och att skedarna kommer från någon helt annan stans.

På vernissagedagen har Patrick och Niklas ett artist talk där de berättar om sitt arbete kl 14.

ahardslojdlife IMG_20160911_123802 Patrick

Kristi Himmelsfärd vernissage

Kristi himmelsfärd kan ni tillbringa på galleriet Not Quite i Fengersfors om ni är i närheten. Jag och Patrick Allier bjuder in till vernissage kl 12. Klockan 18 blir det artist talk i galleriet. Jag kommer att visa upp skedar, hyllor, och lite möbler av återvunnet trä.

Patrick Allier och Niklas Karlsson web

Det är vindens mening.

När vi dör sopar vinden undan våra fotspår. Det är vindens mening. Sedan är vi borta. Ty vi är vinden.

Isen släpper sitt grepp om älven. Och jag täljer en sked av lönn i stormen. Vlogg 22.

Den magiska kniven

Legenden berättar om en magisk kniv som sjönk till botten av en djup älv. Allt trä blir mjukt som smör och ytorna lena som sammet. Om man sitter vid älvens strand och täljer kan den visa sig… Jodå.

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär…

Idag har jag suttit nere vid Ljusnan och täljt små skedar, syltskedar. Skedmodellen kom till när jag hade kurs; en av deltagarna ville göra en sked men hade problem med handlederna. Jag sade att hon skulle börja med en väldigt liten sked (motsatsen är vanligare). Jag täljde en sked som förlaga och inspiration. Skeden hamnade hemma i köket, och när vi skulle ha en sked till den höga syltkrukan så visade den sig vara perfekt. Den blev Skeden när vi snackade sylt. Vid det här laget har jag gjort ett gäng, och jag har kommit dit där jag kan bli förvånad över hur de ”täljer sig själva”. Det är det jag blir så förundrad över i det repetativa producerandet; hur formen förbättras utan att jag gör något annat än att bara reproducera den.
Processen är inte särskilt lång; jag hinner göra ett antal skedar under några timmar, men varje sked är en liten skulptur i sig, i all sin enkelhet.
Just enkelheten är något man måste förhålla sig till när man sysslar med slöjdade föremål, känns det som. Det finns alltid en liten underliggande fundering på vad människor förväntar sig av slöjd. Hur ser ”marknaden” ut? Vissa säger att slöjd är konst och att historieberättande är viktigt, att föremålet måste ”laddas”, sedan finns en riktning som säger att slöjd är ett alternativ till slit och släng, att det är bruksföremål för miljömedvetna. Egentligen har väl det blivit slöjdrörelsens slogan. Då måste man fråga sig om det är sant (så gör jag alltid när jag skriver låtar). Sedan finns det fler riktningar också.
Jag läser ibland en blog av den amerikanske slöjdaren Jarrod Stone Dahl. Han anser att Green Woodworking scenen måste växa upp. Att den inte har mognat ännu. Att tankarna som frodas kring slöjden fortfarande är ungdomligt förenklade vad gäller slöjdens och slöjdares villkor.
Det mest spännande med Jarrods tankar kring slöjd är hur han försöker ”demontera” slöjdbegreppet och enligt mig lyckas han ganska bra. Inte så att han har alla svar, men han ställer frågorna. Han har på senare tid till och med börjat omfamna de maskintillverkade träskedarna.
Det är intressant om man tar bort ”laddningarna” i sin egen slöjd. Vad finns kvar då? Det är helt klart enklare för en själv att förhålla sig till det man gör. Det finns ingen hemlig ingrediens. Det finns inget som vilseleder en in på krokiga, diffusa vägval.
Det finns en tillfredställelse i denna repetativa tillverkning av ”enkla” föremål. Framförallt känns det fint att kunna se på sitt arbete och veta att denna fria och lediga form av tillverkning faktiskt är ekonomiskt helt okej. Visst, så länge man inte räknar dogmatiskt på försäljningskostnader i form av det ständiga marknadsförande man måste ägna sig åt; funderingar kring foto, merch, pressutskick, lägga upp och ta emot beställningar… Jag säljer ju numera mina saker själv och jag vet att vissa förespråkar att sälja via återförsäljare. Men jag tycker inte det är helt ”gratis” att rodda alla kontakter, förhandlingar, logistik följesedlar mm kring att ha en massa återförsäljare heller. Men det är en annan debatt.
Nåväl, räknar man på alla de sakerna så är det helt klart ett tillverkningssätt som behöver subventioneras. Jag får subventionera det själv, med min tid och med att inte se livet som en enda stor pengatransaktion där man endera går plus eller back. Fast det är ju så man förväntas att se på sitt liv och sina val. Jag har på senare år slutat att fråga mig ”varför”. Frågan leder alltid tillbaka till en själv och en sorts ifrågasättande av sina val. Fråga dig aldrig varför.

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär. Ibland täljer jag dem vid en brusande älv i -12 grader. Och jag känner mig förväntansfull.