Birchbarkboxes.



Boxes by Niklas Karlsson

I had the benefit to meet the folkartist and master at sloyd Nils Blixt from Vallsta in Hälsingland while he was alive. He was particularly known for his birchbarkboxes and he had his strong feel about how a birchbarkbox should be made. First of all the two layers of birchbark should not be glued together, but instead stitched with root at the top. The glue kills the material.
Nils Blixt also hated when the joint of the box is cut with a (straight) chisel (after a carefully measured drawing).Those joints would give an aggressive impression. The joint should be cut with a knife, which allows you to take into account the quality of the material and particularly the ”eyes” in the birchbark, which are a weak part of the material. The lid would often have a rim to prevent it from widening the box with time and the bottom was pushed in an extra millimeter to give the box a smooth feel against the underlay. It will not stand on the actual wooden bottom, but on the soft edge of the birchbark.


Boxes by Nils Blixt, Vallsta.

When I make my own birchbarkboxes I am inspired by Nils Blixt` ideas. He in his turn was inspired by ”Näverjollen” and in that way the boxes becomes part of a tradition of birchbarkboxes. I say that without making any other parable with Nils Blixt. He was a genuine folkartist, each and every one of his boxes was a part of his own mythology and imagination that was truly unique. I have the deepest admiration for him.


Left: woman taking birchbark at a class in Fågelsjö. Right: in the making of a box.


Root and birchbark


Left: old box Right: box with tea by Niklas Karlsson

by
Niklas Karlsson

på svenska:

Jag hade förmånen att träffa slöjdaren Nils Blixt från Vallsta medan han levde. Han var särskilt känd för sina näverburkar och han hade sin bestämda uppfattning om hur en näverburk skulle tillverkas. Ett krav var att en näverburk inte fick limmas utan den skulle istället sys med en rotsöm längst upp. Limmet dödar materialet.
Nils Blixt avskydde också när burkarnas tampor skärs med ett stämjärn (efter en noga uppmätt mall). Sömmen blir då aggresiv. Tamporna skulle skäras ut med kniv, vilket också tillåter att man tar hänsyn till hur materialet ser ut och särskilt då att undvika ”ögonen” som är en svag del i materialet. Locket hade med få undantag en fals för att inte tränga ut näverburken med tiden och bottnen trycktes in någon millimeter extra så att burken fick en mjuk känsla mot underlaget, då den inte stod på själva träbotten utan på den mjuka näverkanten.

När jag gör mina egna näverburkar inspireras jag av det som Nils Blixt förespråkade. Han har i sin tur hämtat sin inspiration från Näverjollen och burkarna ingår på så sätt i en tradition av näverslöjd, utan att jag för den skull gör någon övrig liknelse med Nils burkar. Han var en folkkonstnär, som gjorde näverburkar som var och en i sig bar Nils egen mytologi och föreställningsvärld som var unik. Jag har en stor beundran för honom.