Konceptet slöjd.

Vad ska man kalla sig? Den eviga frågan. Min farfar som tillverkade det mesta själv; körredskap till hästen, båtar – ja ni vet: allt, han kallade sina små näverdosor och prylburkar för slöjd. Inte det andra. När jag höll ett föredrag på Sätergläntan förra veckan så pratade vi mycket försäljning. De ville ha ett föredrag om hur jag använder sociala medier. Jag kallade mitt föredrag för ”hur man tycker det är kul att sälja”. Lol. En minnesvärd kommentar från en av eleverna var att vi nog tenderar att sälja konceptet slöjd. Det där tycker jag var jätteintressant. Så jag tänkte relatera det till mig själv lite grann nu.

Jag tror, det känns som, jag har slutat sälja konceptet slöjd. Kanske har jag slutat vara konceptet slöjdare? Stort frågetecken. Förra våren hade jag precis tagit fram (designat/formgivit?) ett plastsaneringskit till Världsarvscentret på Stenegård. Tillsammans med Surdegsinstitutet hade jag tagit fram ett baktråg för surdegsbröd. Nu stod jag och grovhögg ämnen som skulle torka, samtidigt som jag täljde skedar och köks-kit. Jag åkte till en verkstad som jag lånade av Stenegård eftersom min egen verkstad inte höll måttet. Så det var mitt lilla jobb. Och jag kände igen processen med trågen från processen med köks-kitet. Det gällde att göra något användbart med någon sorts rationell kompromiss vad gäller utförande och design. Men framförallt, eftersom det var jag som även skulle göra dem, så måste det kännas som om formen och uttrycket höll för att sitta och tillverka mängder för försäljning. Jag måste tro på produkten.

Och just då kände jag mig inte så mycket som en slöjdare. Snarare som en formgivare, men en sak skiljde mig från formgivaren; nämligen att jag stod för produktionen dessutom. Och detta kanske verkar vara en liten skillnad. Men jag tycker att den är ganska betydelsefull.

Igår lagade vi lite mat, som så ofta. Och ur den stora korgen med skedar som vi använder kom en ganska oansenlig sked. Bladet har ett kvisthål i sig och formen är osymmetrisk eftersom någon sorts defekt gjorde att jag fick ta ner det väldigt mycket. En sån där sked som man behåller själv för att man sällan kasserar ett ämne. Men skaftet! Åh vad den låg gott i handen. Skaftet är en del på mina skedar som jag märker med tiden blir mer och mer fulländat. Jag vet exakt när jag håller ett bra exemplar av mina skedar i handen. Och med tiden blir de mer och mer slanka. Ibland inte mycket grövre än en blyertspenna. Eftersom jag även producerar mina produkter så utvecklas de ständigt. Nyligen stötte jag på epitetet Designer/Maker. Det vore naturligtvis lätt att bestämma sig för att vara det ena eller det andra. Frågan är om det är jag som bestämmer eller någon annan?

Till och med min farfar förstod skillnaden mellan konceptet slöjd och – vad det nu är som inte är konceptet slöjd. Så det har nog följt med oss länge. Frågan är om det är bra eller dåligt.

DSC_0086 DSC_0080

Smörknivar.

DSC_1814 DSC_1825 DSC_1830

Igår kväll medan jag väntade på att barnen och fyra kompisar skulle somna, nedbäddade i vardagsrummet efter ett LAN-kalas, täljde jag en av mina hittills bästa skedar. I dåligt ljus och ur ett sånt där ämne av benhård björk. Anna-Karin satt och stickade och jag täljde i fåtöljhörnan i köket. Barnen, slöjdandet och den stora kärleken. Mitt liv saknar ambitioner, jag har insett att de ofta leder en fel. Ambitioner är tomma tankar som lever i framtiden.

Under några år levde jag ensam i ett hus med barnen varannan vecka. Det var 100% markservice och korta arbetsveckor med barnen. De andra veckorna var heltidsjobb i byggbranschen, tidiga morgnar och på kvällarna orkade man bara med sig själv. Men så hade jag också de perioder då jag vilade upp mig, då täljde jag skedar i köket och högg tråg. De där perioderna var inte tillräckligt långa för att riktigt leda någonstans. Men det spelar ingen roll i det här sammanhanget. Det som det mynnade ut i var att jag började bli led på att arbeta med hus åt husfetischister, och på fritiden ta hand om mitt eget hus, bilen och gården, skriva upp, boka in och sedan bocka av livet. Jag längtade efter att bry mig om människor istället.

En vän beskrev för mig hur en satsang går till. Jag blev fascinerad av idén att vi inte är våra tankar. Allt det knasiga och ängsliga vi ger uttryck för är inte vi, på riktigt. Vi kan titta på det med någon annans klara ögon. Och om vi då inser att denna någon annan är vårt riktiga jag, det som är viktigt är inte vad du tänker, då kan du leva en tid helt utan rädslor. Kanske längre också, men för mig blev det en tid.

Jag vet inte varför jag tänker hela den här tankebanan när jag läser en ledare i expressen om att ta bort slöjden i skolan. http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/hur-manga-smorknivar-tal-sverige/ Det känns inte som om det är någon idé att ge några politiska argument när någon vill ta bort ett skolämne för att det är, typ, onödigt. Däremot så har jag egna barn och de har skolplikt. Alla vi föräldrar måste lämna våra barn i skolan varje dag klockan 8. Vare sig skolan ifråga har lyckats eller inte med att motverka mobbing eller ännu värre saker så att eleverna kan ha en dräglig arbetsmiljö. Och vare sig eller inte som skolan i fråga har lyckats få våra barn att känna att det är meningsfullt att vara i skolan. Jag tänker att alla människor måste ha möjligheten att hitta ”sin grej” här i världen för att göra den meningsfull. Gärna så tidigt som möjligt. Ska skolan då bara erbjuda dem som känner att matte och liknande ämnen är deras grej att göra det?

Artikeln har fått svar från flera människor som försvarar slöjden, både i skolan och som kulturyttring. Det är bra. Men facebookgrupper och aktivism, där går gränsen för mig. Nej, vi har alldeles för lätt att agera i affekt, och för snabbt på vissa saker. Vi behöver inte gå i försvarsställning över det här.

ps. bildernas relevans är noga övervägd ds.

 

 

Om slöjdens villkor.

När jag var i början av min slöjdkarriär, den började för övrigt med knivmakeri i ett kallförråd utanför Uppsala följt av Vindelns folkhögskola, så snappade man snabbt upp vissa namn i branschen. De var inte många,  och de var lite flyktiga. Jag såg Per Helldorffs äpple- och bananskrin, som inte riktigt föll mig i smaken men han gjorde ju tråg också, på ett galleri i Uppsala och namnet fick ett skimmer. Sedan såg man kanske en artikel eller en bild. Ja, Google och internet var ju okänt, åtminstone i slöjdvärlden och definitivt i min värld. På så sätt blev de till någon sorts mytiska mästare och förebilder.

Vad man inte förstod då var att av de där få namnen var det flera stycken som egentligen inte levde på slöjden. De jobbade som hemslöjdskonsulenter eller slöjdlärare på deltid, eller var i de flesta fall mångsysslare av olika slag. Hankade sig fram.

Det är kanske dit som drömmen om att slöjda tar de flesta av oss? Till en tillvaro som framhankande mångsysslare med en kreativt givande men omöjlig fritid. Nej, jag vet inte. Men jag minns att jag såg en del av de som gick tvåan på Vindeln gå ut och i sin iver skaffa en verkstad där de sedan stod utan att veta riktigt vad de skulle leva av. Och jag minns att vi var på ett besök hos Wille Sundqvist sista veckan på Vindeln, vi hörde honom berätta och vi slöjdade och täljde. I slutet på dagen sade Wille att ”Vindeln är en bra skola och en bra utbildning, men ni kan inte tälja skedar”. Han var inte heller så imponerad av skärpan på våra knivar. Den kritiken tog jag dock inte åt mig, det var mig en del gick till när deras verktyg var slöa! I vilket fall så gick det upp för mig att jag inte var fullärd efter två års slöjdutbildning.

Det är en lång väg att bli slöjdare, men ibland känns den nästan löjligt lång. Det dröjde mer än tio år innan jag tog steget och slutade mitt heltidsjobb efter att ha registrerat företaget något år tidigare. Nu arbetar jag som egen företagare i byggbranschen mestadels, med timmerjobb och byggnadsvård, men visst blir det en del slöjd också – när jag har tid.

Jag tänker på allt det här när jag läser om ett av de där namnen, de där mytiska mästarna och förebilderna. Nämligen Anders Lindberg som har jobbat med grön slöjd i sin hantverksby i Göteborg i 19 år, skrivit, sålt verktyg online, hållt otaliga kurser och slöjdade ett hundratal stolar till en medeltidskyrka någonstans. Nu ska stadsbyggnadsnämnden ta beslut om en tennishall med parkering där Anders håller till. Fast han i slöjdvärlden är ett etablerat namn. Nu får han flytta på sig.

Slöjdens ställning har alltid varit lite underlägsen idrotten. Det är konstigt egentligen med tanke på att slöjden har ett eget departement (kulturdepartementet) och statlig myndighet (nämnden för hemslöjdsfrågor). Kanske behöver helt enkelt inte idrotten något eget departement, den får sina hallar och ytor och pengar i alla fall. Hemslöjden får förvisso också sina pengar. De går till största delen till hemslöjdskonsulentverksamheten (som drivs av Nämnden för hemslöjdsfrågor). En mindre del går till projektmedel som till största delen söks av hemslöjdskonsulenter och Nämnden själva. Inget av stödet går alltså till arbetsstipendier eller liknande för utövande slöjdare.

Tänk om slöjden sågs som idrott istället för kultur? Jag menar, det är ju en aktivitet som engagerar kroppen, stärker händer, armar, rygg och bål. Man får frisk luft. Den kan vara redskapsintensiv eller väldigt enkel… Inom idrotten, såväl som slöjdrörelsen, finns en stor ideell organisation.

På elitnivå ser det dock lite olika ut. Jag hade länge kontakt med en skedsamlare som mailade och skulle samla skedar från världens bästa skedtäljare. Han berättade vilka han hade skedar av, vart han skulle ställa ut sin samling och hur seriös han var med detta. Han ville helt enkelt att jag skulle donera en sked, tror jag. Och det underliga var att jag övervägde detta så länge innan jag sade tack men nej tack. Som slöjdare är man ständigt i korpligan. Eliten är väl i så fall de statliga tjänstemännen – hemslöjdskonsulenterna?

 

Fotnot 1: jag har själv arbetat som hemslöjdskonsulent och gått Högre Hemslöjdsutbildning.

Fotnot 2: när en knivsamlare vill ha en i sin samling går det till som följer: ingående frågor om hur länge man gjort knivar, vad man känner till om knivar, vart man håller till mm. Vrider och vänder på kniven, hummar, pratar med frun, visar frun, tackar och går iväg. Kommer tillbaka efter en halvtimme, säger ”jag var tvungen att gå till bankomaten. Jag samlar förrästen på knivar.”

http://www.direktpress.se/goteborg/Nordost/Nyheter/Hantverkets-dagar-pa-Kviberg-ar-raknade/

Tidningen Hemslöjd – om mat.

 
 
Kan det vara så att det senaste numret av Hemslöjd är det viktigaste i tidningens historia? Det känns som att det mycket väl kan vara så.

Jag har aldrig riktigt trott på att slöjd kan förändra världen. Särskilt inte om det man slöjdar i är resterna från vårt sopberg – plåtburkar, kapsyler, plast (så kallat återbruk). Men MAT – det kan förändra världen. Och i detta nummer lyckas man visa kopplingen mellan närproducerad mat och slöjd. Det har faktiskt slagit mig förut, men extra starkt på det sätt som Hemslöjd lyckas genom flera bra artiklar både så ett frö och sedan få tanken att växa vidare, att den största delen av slöjden är till för att kunna jaga och samla, odla och föda upp boskap. Lien för att slå hö till djuren, skaklar och seldon för att kunna bärga höet, båten för att kunna lägga nät och fiska, all förvaring etc etc. Den här kopplingen finns alltjämt kvar om maten är riktig. Slöjden har fortfarande en plats i det sammanhanget.

Jag känner helt enkelt en nästan revolutionär ton i Hemslöjd med röster som Göran Greider och Elin Unnes. Tonen är kritisk och granskande på flera sätt. Allra mest lovande känns Gunilla Kindstrands text utifrån utställningen på Liljevalchs. Jag hade inte själv möjlighet att se den i somras, men ska man tro henne så är man på väg att göra upp med de senaste tio årens affärsplansmässiga förnyelse av hemslöjdsbegreppet. Åtminstone har jag känt att man, inom rörelsen, haft en väldigt ängslig hållning gentemot omvärlden. Man har använt sig av konsulter och managementgrepp för att nå ut till en fiktiv målgrupp och tvätta bort en upplevd töntstämpel. Under min tid som hemslöjdskonsulent fylldes de för kåren gemensamma utbildningsveckorna ibland av en sorts marknadsanpassad likriktning av hela hemslöjdsrörelsen. Och jag har fram tills nu tyckt att det är konstigt att när man har pratat om slöjden som näring i tio års tid så baserar man en jubileumsutställning på ideellt arbete av professionella slöjdare (såväl som amatörer ska väl tilläggas). Men greppet med de 2000 löven var kanske bra, trots allt. Om de ger bilden av en rörelse som håller på att släppa sin ängslighet och sitt tunga borgerliga arv.
Det känns definitivt som om tidningen Hemslöjd är på väg åt det hållet. Det känns som om hemslöjdsrörelsen allt för länge har stått och stampat och det enda som har kommit ur alla förnyelseprojekt, diskussioner och konsultinsatser är ”konsulenter som bloggar”. Det känns så uppenbart nu att det är tidningen Hemslöjd som ska vara den som kritiskt granskar den rörelse den samtidigt är en del av. Ja, det borde vara dess huvuduppgift tamejfan.

I alla människor bor möjligheten till uppror. I alla människor bor tanken om den totala friheten. Den totala friheten att födas i en värld som tillhör alla och ägs av ingen. Och att ha kunskapen att själv ta tillvara och kunna leva av vad den ger.