Konceptet slöjd.

Vad ska man kalla sig? Den eviga frågan. Min farfar som tillverkade det mesta själv; körredskap till hästen, båtar – ja ni vet: allt, han kallade sina små näverdosor och prylburkar för slöjd. Inte det andra. När jag höll ett föredrag på Sätergläntan förra veckan så pratade vi mycket försäljning. De ville ha ett föredrag om hur jag använder sociala medier. Jag kallade mitt föredrag för ”hur man tycker det är kul att sälja”. Lol. En minnesvärd kommentar från en av eleverna var att vi nog tenderar att sälja konceptet slöjd. Det där tycker jag var jätteintressant. Så jag tänkte relatera det till mig själv lite grann nu.

Jag tror, det känns som, jag har slutat sälja konceptet slöjd. Kanske har jag slutat vara konceptet slöjdare? Stort frågetecken. Förra våren hade jag precis tagit fram (designat/formgivit?) ett plastsaneringskit till Världsarvscentret på Stenegård. Tillsammans med Surdegsinstitutet hade jag tagit fram ett baktråg för surdegsbröd. Nu stod jag och grovhögg ämnen som skulle torka, samtidigt som jag täljde skedar och köks-kit. Jag åkte till en verkstad som jag lånade av Stenegård eftersom min egen verkstad inte höll måttet. Så det var mitt lilla jobb. Och jag kände igen processen med trågen från processen med köks-kitet. Det gällde att göra något användbart med någon sorts rationell kompromiss vad gäller utförande och design. Men framförallt, eftersom det var jag som även skulle göra dem, så måste det kännas som om formen och uttrycket höll för att sitta och tillverka mängder för försäljning. Jag måste tro på produkten.

Och just då kände jag mig inte så mycket som en slöjdare. Snarare som en formgivare, men en sak skiljde mig från formgivaren; nämligen att jag stod för produktionen dessutom. Och detta kanske verkar vara en liten skillnad. Men jag tycker att den är ganska betydelsefull.

Igår lagade vi lite mat, som så ofta. Och ur den stora korgen med skedar som vi använder kom en ganska oansenlig sked. Bladet har ett kvisthål i sig och formen är osymmetrisk eftersom någon sorts defekt gjorde att jag fick ta ner det väldigt mycket. En sån där sked som man behåller själv för att man sällan kasserar ett ämne. Men skaftet! Åh vad den låg gott i handen. Skaftet är en del på mina skedar som jag märker med tiden blir mer och mer fulländat. Jag vet exakt när jag håller ett bra exemplar av mina skedar i handen. Och med tiden blir de mer och mer slanka. Ibland inte mycket grövre än en blyertspenna. Eftersom jag även producerar mina produkter så utvecklas de ständigt. Nyligen stötte jag på epitetet Designer/Maker. Det vore naturligtvis lätt att bestämma sig för att vara det ena eller det andra. Frågan är om det är jag som bestämmer eller någon annan?

Till och med min farfar förstod skillnaden mellan konceptet slöjd och – vad det nu är som inte är konceptet slöjd. Så det har nog följt med oss länge. Frågan är om det är bra eller dåligt.

DSC_0086 DSC_0080

Smörknivar.

DSC_1814 DSC_1825 DSC_1830

Igår kväll medan jag väntade på att barnen och fyra kompisar skulle somna, nedbäddade i vardagsrummet efter ett LAN-kalas, täljde jag en av mina hittills bästa skedar. I dåligt ljus och ur ett sånt där ämne av benhård björk. Anna-Karin satt och stickade och jag täljde i fåtöljhörnan i köket. Barnen, slöjdandet och den stora kärleken. Mitt liv saknar ambitioner, jag har insett att de ofta leder en fel. Ambitioner är tomma tankar som lever i framtiden.

Under några år levde jag ensam i ett hus med barnen varannan vecka. Det var 100% markservice och korta arbetsveckor med barnen. De andra veckorna var heltidsjobb i byggbranschen, tidiga morgnar och på kvällarna orkade man bara med sig själv. Men så hade jag också de perioder då jag vilade upp mig, då täljde jag skedar i köket och högg tråg. De där perioderna var inte tillräckligt långa för att riktigt leda någonstans. Men det spelar ingen roll i det här sammanhanget. Det som det mynnade ut i var att jag började bli led på att arbeta med hus åt husfetischister, och på fritiden ta hand om mitt eget hus, bilen och gården, skriva upp, boka in och sedan bocka av livet. Jag längtade efter att bry mig om människor istället.

En vän beskrev för mig hur en satsang går till. Jag blev fascinerad av idén att vi inte är våra tankar. Allt det knasiga och ängsliga vi ger uttryck för är inte vi, på riktigt. Vi kan titta på det med någon annans klara ögon. Och om vi då inser att denna någon annan är vårt riktiga jag, det som är viktigt är inte vad du tänker, då kan du leva en tid helt utan rädslor. Kanske längre också, men för mig blev det en tid.

Jag vet inte varför jag tänker hela den här tankebanan när jag läser en ledare i expressen om att ta bort slöjden i skolan. http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/hur-manga-smorknivar-tal-sverige/ Det känns inte som om det är någon idé att ge några politiska argument när någon vill ta bort ett skolämne för att det är, typ, onödigt. Däremot så har jag egna barn och de har skolplikt. Alla vi föräldrar måste lämna våra barn i skolan varje dag klockan 8. Vare sig skolan ifråga har lyckats eller inte med att motverka mobbing eller ännu värre saker så att eleverna kan ha en dräglig arbetsmiljö. Och vare sig eller inte som skolan i fråga har lyckats få våra barn att känna att det är meningsfullt att vara i skolan. Jag tänker att alla människor måste ha möjligheten att hitta ”sin grej” här i världen för att göra den meningsfull. Gärna så tidigt som möjligt. Ska skolan då bara erbjuda dem som känner att matte och liknande ämnen är deras grej att göra det?

Artikeln har fått svar från flera människor som försvarar slöjden, både i skolan och som kulturyttring. Det är bra. Men facebookgrupper och aktivism, där går gränsen för mig. Nej, vi har alldeles för lätt att agera i affekt, och för snabbt på vissa saker. Vi behöver inte gå i försvarsställning över det här.

ps. bildernas relevans är noga övervägd ds.

 

 

Slöjden och påslagen.

IMG_20150912_111928

En sak som jag har funderat på ett bra tag och som jag driver någon sorts försöksverksamhet kring är – tål slöjden påslag? Eller ska man helt enkelt sälja själv?

Under sommaren har jag haft fullt upp att tälja mina köks-kit. Förra sommaren föddes idén att utveckla skedtäljandet och göra ett helt kit med redskap för köket/matlagning. Kitet har växt fram under det senaste året, och inför sommarens säsong så har det funnits på världsarvscentret på Stenegård. Det var nämligen delvis därifrån initiativet kom. De ville ha ett kit för plastsanering av köket. Magasin Järvsö skrev en artikel.

Jag har haft med mig kitet på yxans dag på Wetterlings yxfabrik och på Filtmakeriet i Kilafors när de hade temadag i somras. Hela tiden har jag sålt slut det jag täljt. Även världsarvscentret säljer slut, där jag kan sälja tack vare det låga kommissionspriset.kit genomskinlig och redigerad

Så hur ska man göra med återförsäljare när man har en bra slöjdprodukt? Jag har tidigare lämnat skedar till återförsäljare. Och väntat i månader på att de ska beställa mer. Jag säljer helt enkelt mer själv troligen eftersom priset är rätt. Återkommande kunder berättar att de har använt skedarna och upptäckt hur användbara de är och vill helt enkelt missionera bland sina matlagande vänner och bekanta. Jag tror att priset är otroligt viktigt om man vill att sakerna ska bli använda. Man kan köpa en till och man kan tillåta sig att njuta av att använda dem.

Just nu håller jag på och samtalar med ett inredningsföretag som håller på att bygga upp en ny brand portfolio, där de vill ha med täljda skedar. Så frågan är brännande aktuell. Ska man lämna sin plan? Och är det ens möjligt att tälja skedar som tål påslag i två led?

Och så kvarstår frågan man måste ställa detta mot – hur säljer man själv tillräckligt mycket för att leva på det? Utan katalog och marknadsstrategi…

Bilder från Filtmakeriet i Kilafors.

filtm3 filtm2filtm

Bilder från Wetterlings yxfabrik

wetterl5 wetterl4 wetterl3 wetterl2 wetterl

 

Designtorget.

skedar+loggaFrån vecka 13 kommer mina skedar att finnas på Designtorget, butiken i Kulturhuset/Sergels torg, Stockholm.

From week 13 my spoons will be for sale at Designtorget, Stockholm.

”DesignTorget is a commercial market place for unique design, for customers and designers that value style, function and innovation.”

 

foto: Malin Jonsson Näsman

Skedbilder.

stillebenNu börjar vi planera pressbilder, jag och fotografen Malin Jonsson Näsman, som också driver Järvsö Creperie. Objekten för fotograferingen bara väntar i mitt kök/verkstad.

Now we have started planning for some pressimages, me and photographer Malin Jonsson Näsman, who also run Järvsö Creperie. The objects for the photoshoot is waiting in my kitchen/workshop.

Barn Spoon

It is all about spoons for me now. And I think the man next to me in this video (trying my hook knife with a neck loop), is more than anyone the one to blame. His name is Barn Spoon and he has a shop in London where he carve and sell his spoons.

Testpilot.

katsakJag är testpilot åt Magnus Sundelin, slöjdare och smed från Stöde. Han ville att jag skulle testa ett järn han gjort, ett så kallat lappjärn. Jag gjorde en liten film för att visa hur det fungerar. Känns bra… Utförligare recension kanske kommer.

Täljfest. The day that I demonstrated spooncarving to Wille and Jögge Sundqvist.

Here comes a few recaps from my participation at the international woodcarving convention, Täljfest, at Sätergläntan (Dalarna, Sweden) this summer. It was three absolutely brilliant days. I held two demonstrations in ”carving big spoons”. The second demonstration I held was quite memorable, because Jögge and Wille Sundqvist were watching the demonstration. Wille especially is a legend when it comes to carving with knife and axe, and Jögge is also a well known and recognized person in the woodcarvingsociety.
Wille filled in with his knowledge and experience during the demonstration and discussed different aspects of spooncarving, axes etc. with the group of audience. And I got to tell the story about when I was a student at Vindelns folkhögskola and just before we graduated after two years we visited Wille Sundqvist in Bjurholm. We had a kind of workshop at Willes and at the end of the day he held a short speach and told us ”Vindeln is a good school and a good education, but you can not carve spoons”. He also had an opinion about our skills at sharpening tools.
Anyway, the demonstration with Wille in combination with the opportunity to meet with so many other great carvers from around the world got the result that I left Sätergläntan overwhelmed with inspiration and – hope.
Ever since Täljfest I have had Barn Spoons words ringing in my head: ”I´m a massive cynic, but I believe in spoons”. Barn Spoon is a spooncarver from England that set up a shop in London where he sells spoons. The idea strikes me as bold, but on the other hand it is ingeniously simple and obvious. And I can´t let go of the idea to set up a shop in Stockholm.

uladzimir slöjdkungar
Uladzimir, a great reunion. Me, demonstrating spooncarving to Wille and Jögge.

robin
Robin Wood teaching, his daughter JoJo supervising.

magnus anders
Magnus Sundelin (left), blacksmith and carver let me try some of his great carvingtools.
Anders Lindberg (right) a long time green woodworker with lots of ideas.

jarrod
Jarrod Stone Dahl in action.

fritiof börje
Fritiof Runhall (left) and a girl that has made interior for Konstfack workshops. She carved her first spoon(s) at Täljfest. Börje Ax (right) who took bentwood to Slovakia.

barn
Barn Spoon masterclass.