Tälja skedar på Sätergläntan.

Den 24-28 juli håller jag en femdagars kurs i skedtäljning på Sätergläntan. Två platser finns kvar! Mer information på Sätergläntans hemsida här. Jag kommer också instagramma på Sätergläntans instagramkonto den veckan.

This forest of mine

Den 25 maj är det vernissage för utställningen ”This forest of mine” i Not Quite galleri. Det är konstnären Patrick Allier, Dals-Rostock och slöjdaren Niklas Karlsson, Undersvik, Hälsingland som båda behöver skogen för att kunna arbeta.

Patrick Allier är uppvuxen i England och Frankrike och hamnade i Dalsland efter 10 år i Sverige. Han målar med oljefärg, kritor och pennor på duk ute i skogen. Målningarna blir som ett porträtt av hela processen från att han packar sin utrustning och ger sig ut tills han kommer tillbaka och slutför sitt arbete. Ju mer orörd skog desto bättre tycker Patrick.

Niklas Karlsson är delvis uppvuxen i södra Lappland och är nu bosatt i Hälsingland. Han har utbildat sig och jobbat med slöjd, timring och byggnadsvård. Idag jobbar han med det egna slöjdföretaget A hard slojd life med bloggen med samma namn som plattform. Hans skedar blir ofta till ute, vid de skogsbevuxna höga stränderna invid Ljusnan. Där får han en känsla av helhet och att skedarna kommer från någon helt annan stans.

På vernissagedagen har Patrick och Niklas ett artist talk där de berättar om sitt arbete kl 14.

ahardslojdlife IMG_20160911_123802 Patrick

Kristi Himmelsfärd vernissage

Kristi himmelsfärd kan ni tillbringa på galleriet Not Quite i Fengersfors om ni är i närheten. Jag och Patrick Allier bjuder in till vernissage kl 12. Klockan 18 blir det artist talk i galleriet. Jag kommer att visa upp skedar, hyllor, och lite möbler av återvunnet trä.

Patrick Allier och Niklas Karlsson web

Det är vindens mening.

När vi dör sopar vinden undan våra fotspår. Det är vindens mening. Sedan är vi borta. Ty vi är vinden.

Isen släpper sitt grepp om älven. Och jag täljer en sked av lönn i stormen. Vlogg 22.

Den magiska kniven

Legenden berättar om en magisk kniv som sjönk till botten av en djup älv. Allt trä blir mjukt som smör och ytorna lena som sammet. Om man sitter vid älvens strand och täljer kan den visa sig… Jodå.

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär…

Idag har jag suttit nere vid Ljusnan och täljt små skedar, syltskedar. Skedmodellen kom till när jag hade kurs; en av deltagarna ville göra en sked men hade problem med handlederna. Jag sade att hon skulle börja med en väldigt liten sked (motsatsen är vanligare). Jag täljde en sked som förlaga och inspiration. Skeden hamnade hemma i köket, och när vi skulle ha en sked till den höga syltkrukan så visade den sig vara perfekt. Den blev Skeden när vi snackade sylt. Vid det här laget har jag gjort ett gäng, och jag har kommit dit där jag kan bli förvånad över hur de ”täljer sig själva”. Det är det jag blir så förundrad över i det repetativa producerandet; hur formen förbättras utan att jag gör något annat än att bara reproducera den.
Processen är inte särskilt lång; jag hinner göra ett antal skedar under några timmar, men varje sked är en liten skulptur i sig, i all sin enkelhet.
Just enkelheten är något man måste förhålla sig till när man sysslar med slöjdade föremål, känns det som. Det finns alltid en liten underliggande fundering på vad människor förväntar sig av slöjd. Hur ser ”marknaden” ut? Vissa säger att slöjd är konst och att historieberättande är viktigt, att föremålet måste ”laddas”, sedan finns en riktning som säger att slöjd är ett alternativ till slit och släng, att det är bruksföremål för miljömedvetna. Egentligen har väl det blivit slöjdrörelsens slogan. Då måste man fråga sig om det är sant (så gör jag alltid när jag skriver låtar). Sedan finns det fler riktningar också.
Jag läser ibland en blog av den amerikanske slöjdaren Jarrod Stone Dahl. Han anser att Green Woodworking scenen måste växa upp. Att den inte har mognat ännu. Att tankarna som frodas kring slöjden fortfarande är ungdomligt förenklade vad gäller slöjdens och slöjdares villkor.
Det mest spännande med Jarrods tankar kring slöjd är hur han försöker ”demontera” slöjdbegreppet och enligt mig lyckas han ganska bra. Inte så att han har alla svar, men han ställer frågorna. Han har på senare tid till och med börjat omfamna de maskintillverkade träskedarna.
Det är intressant om man tar bort ”laddningarna” i sin egen slöjd. Vad finns kvar då? Det är helt klart enklare för en själv att förhålla sig till det man gör. Det finns ingen hemlig ingrediens. Det finns inget som vilseleder en in på krokiga, diffusa vägval.
Det finns en tillfredställelse i denna repetativa tillverkning av ”enkla” föremål. Framförallt känns det fint att kunna se på sitt arbete och veta att denna fria och lediga form av tillverkning faktiskt är ekonomiskt helt okej. Visst, så länge man inte räknar dogmatiskt på försäljningskostnader i form av det ständiga marknadsförande man måste ägna sig åt; funderingar kring foto, merch, pressutskick, lägga upp och ta emot beställningar… Jag säljer ju numera mina saker själv och jag vet att vissa förespråkar att sälja via återförsäljare. Men jag tycker inte det är helt ”gratis” att rodda alla kontakter, förhandlingar, logistik följesedlar mm kring att ha en massa återförsäljare heller. Men det är en annan debatt.
Nåväl, räknar man på alla de sakerna så är det helt klart ett tillverkningssätt som behöver subventioneras. Jag får subventionera det själv, med min tid och med att inte se livet som en enda stor pengatransaktion där man endera går plus eller back. Fast det är ju så man förväntas att se på sitt liv och sina val. Jag har på senare år slutat att fråga mig ”varför”. Frågan leder alltid tillbaka till en själv och en sorts ifrågasättande av sina val. Fråga dig aldrig varför.

Jag täljer skedar. Jag täljer dem såhär. Ibland täljer jag dem vid en brusande älv i -12 grader. Och jag känner mig förväntansfull.

 

Moder Teresa

Moder Teresa lär ha sagt ”Om du vill förändra världen, gå hem och älska din familj”.

Det känns som att det är det sista de som vill förändra världen gör. Bilden av att förändra världen är att man gör det från någon barrikad någonstans. Gärna med fara för sitt eget liv. Och därmed med risk för att aldrig se sin familj igen. Missförstå mig rätt, jag är tacksam för att människor kämpar, och många människor gör storartade saker med sitt engagemang. Men en del kamper känns som om de förs, särskilt här hemma i vår trygga del av världen, bara för att man inte står ut med att se sig själv i spegeln.

Att tillåta sig själv att inte förändra är en utmaning. Man tror att man måste bygga och jobba. Det finns till och med ett uttryck att man måste ”jobba med sin relation”.

Jag tror inte på det där längre. Det vill säga; jag tror på Moder Teresa. Och en anledning till det största problemet vi har i samhället, enligt min mening, den psykiska ohälsan, är att vi är berövade att ”gå hem och älska din familj”. Det finns så lite tid till familjelivet (i en vidare mening). Vi har fastnat i det där byggandet, vi vet inte ens vad vi bygger längre, vi håller oss bara upptagna.

Dec 18 2017

Idag sitter jag mest här och jobbar. Det ska bli en bok för ett engelskt förlag är det tänkt.

hemslohd-1