Kokkött

Häromdagen stod jag och kokade två år gammalt kokkött. Du vet, de där stora bitarna som blir kvar på botten av boxen. Och jag sade att jag bara skulle köpa färs i fortsättningen. Men köttet visade sig bli så himla gott. Och så får man ju sån förstklassig buljong i överflöd dessutom. Så jag ändrade mig angående att bara köpa färs. Anna-Karin höll med och vi var överens om att det är bra att kunna tillaga mer än bara färs. ”Snart kanske vi måste slakta egna djur” bla bla bla.
Jag är en av de mer pessimistiska när det gäller mänsklighetens framtid. Det beror kanske på att jag alltid varit intresserad av människans ursprung och ju längre perspektiv man har desto allvarligare ser man på de förändringar som sker med vår biotop. Det är tydligt inom alla områden. De mest kvartalsrapportsfixerad finansekonomerna pratar ju sällan klimat och miljö utan ser bara till ett snävt tidsspann. Om ingen akut katastrof syns inom det närmsta halvåret så är det business as usual.
Men nu tycker jag att det inte bara är jag som talar om en nära förestående kris. Man hör de mest osannolika människor i sin närhet uttrycka en misstro till det vi har att förlita oss till. Någonting har blivit så uppenbart. Oändlig tillväxt, konsumtion, storskalighet, aldrig sinande import. En glädjekalkyl. Ett megaavsnitt av lyxfällan där vi alla tror att pengarna ska räcka för alltid fast vi slösar och slösar.
Jag för min del tror det är de superrika som har riktat spotlighten på det här så att ingen snart kan missa det. Äganderätten som vi uppfann för tiotusen år sedan löper amok, det har nått en absurd nivå. Det är inte någon som helst verklighetsförankring i det utan en sjukdom, en totalt verklighetsfrämmande obsession. Vi ser det snart alla. Det påverkar snart oss alla. Vi arbetar som små illrar fast vi är effektivare än vi någonsin varit, för att ackumulera fantastiska rikedomar som snabbt flyttas iväg till någon avlägsen bank utom vårt räckhåll.
Äganderätten som vi uppfann för tiotusen år sedan är människans största misstag. Jag tänker på landet USA som har haft äganderätten kortast tid. I precolumbiansk tid fanns inte äganderätten som idé. Inte som lag i alla fall. Och gigantiska bisonhjordar kunde vandra förbi människan. Som inte kunde se något som helst förnuft med att döda dem allihopa. Här finns nu de rikaste på jorden, de som äger ofattbara mängder och även lyckats ta den politiska makten.

Människans hjärna är fantastisk och spännande; vi kan tänka de mest abstrakta saker och enas om att de är rätt och riktiga. Äganderätten är djupt rotad sedan tusentals år och vi kommer nog inte ändra på det, men det är spännande att tänka vart mänskligheten vore nu om den inte funnits. Eller vart vi inte vore…



Jag behöver naturen.

Idag var en underbar dag. Snön vräkte ner i morse och när jag satte mig i bilen efter morgonkaffet på fiket i Färila så var jag uppfylld av nuet. Eller, det kanske är för klyschigt att säga så? Men det är en känsla som är svår att beskriva; det där när inget tar emot, inget skaver. Man är lätt. Jag åkte ner till älven, ivrig att få komma igång och tälja skedar/stekspadar. Jag har levt med en frustration i mig en tid. Den sortens frustration när man inte kan göra det man känner att man ska. Naturen är som ett reningsbad för mig. Eller också är det det andra som solkar ner mig. Täpper till tankarna, belamrar mig. Jag behöver naturen för att kunna arbeta. Att tälja skedar är det bästa jobb jag har haft. Det får mig nästan löjligt positiv. Men det kräver att man håller uppe någon sorts motivation när allt annat pockar på. Och att man kan lämna det där andra och finna sin bubbla. En älv, lite snö, tystnad (nåja älven dånar ju) och kall luft är bra. Nästan så att naturen är en förutsättning för att mitt arbete ska flyta på. Leda mig rätt liksom.

Spoons for sale!

Nya skedar finns i min shop. Fortfarande, efter sommarens dip i lagret, så är inte hyllorna helt fyllda. Delvis för en omfattande ombyggnation hemma; barnen har fått var sitt rum! Delvis för att jag har experimenterat lite med mitt sortiment; när jag har täljt så har det blivit i nya träslag och målade skedar. Så man kan inte köpa ett komplett kit ännu, men däremot skedar i ask och lönn. Samt målade skedar.

Ni hittar det på ahardslojdlife.tictail.com
asksked-frilagd-tiff

Önska dig inte förändring, men ta emot den.

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en löpare. Tvärtom. Jag har ibland försökt att springa regelbundet, men aldrig längre än 2-3 km. Det har känts tråkigt och inte särskilt skönt; någon sorts astma har anfallit mig, benhinnor har gjort ont och rastlöshet/otålighet har tagit sinnet i besittning. Så i veckan bestämde ungarna att de skulle springa varje dag. Jag följde med, och de bestämde att vi skulle börja med en runda på 4 km. Jag hade sovit dåligt på helgen för jag hade legat vaken med smärtor i ben och rygg. Varför vet jag inte. Jag såg framför mig hur jag säckade ihop i diket, oförmögen att ta mig hem (ja, jag har varit i dåligt skick). Efter 500 meters löpning efter landsvägen svängde vi upp på en grusväg. Det lutade uppför. Benen började värka, men det släppte igen. Efter 1,5 kilometer drog Johannes ifrån. Jag och Olle kämpade på i vår takt. Efter 2,5 km kom vi ikapp Johannes. Han hade fått håll och satt och väntade på oss. Vi gick ner till kyrkan, sen sprang vi sista kilometrarna hem. Dag tre sprang jag själv. Jag stannade efter 1,5 km och tittade in snabbt hos Tomas och Maria. Deras panna läckte, röris var där. Sedan sprang jag med en lätthet jag aldrig känt återstående kilometrar. Dag fyra sprang jag och Johannes i skogen, men han fick ont i en fot och klagade över det, så vi gick hem. Sedan sprang jag rundan på fyra km utan stopp. Dag fem sprang jag i mörkret. Kanske försvinner min rädsla för mörker också med tiden. Jag sprang förbi en gammal smedja och en gammal gård på den mörka vägen. På ett ställe fläktade en plötslig varm vind. I mörkret är sinnena på helspänn och varje avvikelse ger en liten rysning längs ryggen. Jag kunde känna den där känslan av att någon följer en, eller iakttar en. Men när träden bildade en mörk mur intill den dunkla grusvägen så kände jag att vägen är min. Under småbarnsåren hade jag en period när jag nog fick en smärre personlighetsförändring utav sömnbrist. Jag tyckte mörker var väldigt obehagligt, för hjärnan var slut och jag såg zombies i dunklet. Av någon anledning var det zombies. Men nu var vägen min, där fanns bara gott. Jag kände allt det goda som var med mig.

Förändring som kommer utan att man kämpar för den, den är omedelbar och befriande. Känslan: ”Nu har jag förändrats. Nu är jag en annan. Nu är jag inte den jag var.” Sök inte förändring, önska inte förändring. All kamp för förändring gör den bara svårare. Men när den kommer så omfamna den. På ett ögonblick kan allt vara nytt.

 


Vlogg 4 – skördetid

Skördetid på Antes. Samt den andra skatan jag räddar hemma. Den första trasslade in sig i bärburen över jordgubbslandet. Jag brukar prata lite förstånd med dem när de gör sånt. Inga djur blev skadade i filmningen.

Vlogg 1-3

Jag har gjort några korta videologgar. De har legat på Youtube någon vecka. Nu delar jag dem här. Det var liksom meningen.

Svedbovallen.

Igår kväll var vi bjudna till Svedbovallen, en vall som ägs av Ljusdals kommun och förvaltas av Järvsö hembygdsförening (hoppas jag skrev rätt). Dietrich Staemmler har under sommaren jobbat med att se över gärdsgårdar och grindar på vallen. Han visade 6 nytillverkade grindar. Över 600 vidjor har han sammanlagt knutit. Enligt tysk hantverkstradition bjöd han nu in till en bit mat. Denna enkla gest, detta djupt mänskliga behov, skulle jag nästan kalla det, är det som jag tror mer och mer på. Finns det något ensammare än att äta själv liksom. Livet ska vara enkelt och fritt, med tid för gemenskap. Tack Dietrich!

Och när vi åkte hem så kom jag på hur mycket jag saknat de här enkla miljöerna utan el och lampor och maskiner. Det finns en stillhet på en fäbodvall. Jag sökte upp de här miljöerna förut. Men nu har de varit borta ur mitt liv ett tag. De är sköna.

svedbovallen-1 svedbovallen-2svedbovallen-5svedbovallen-6svedbovallen-1-2 svedbovallen-2-2  svedbovallen-3-2  svedbovallen-4-2

Hornstulls marknad

I söndags var jag på Hornstulls marknad. Första kommentaren: ”vad kul att se att det finns svenskar som kan tälja skedar också”. Det var naturligtvis bara en kommentar. Många gånger börjar man dra en massa slutsatser av vad en enda människa säger. Och det ska man ju inte göra. Men när det är det första man får höra så sätter det igång tankarna. Jag blev faktiskt lite modstulen. Det första jag tänkte på var artikeln jag hade läst i DN eller Aftonbladet om romska skedmakare/EU migranter/tiggare, där skribenten hävdade att ”det här hantverket är utdött i Sverige”. Naturligtvis hade hen rätt; även om det finns några få utövare av ett hantverk så är det ju svårt att säga att det lever om själva produkten för länge sedan är utdaterad, ersatt av industriproduktion.
Sedan kom en man från Brasilien och köpte en sked. Och ett par från USA, och några finländare… Och solen sken. Och Stockholm kändes inte alls sådär kallt som Orup sjöng.
Och sanningen är att världen är full av skedtäljare. Av alla nationaliteter. Om det är ett utdött hantverk i Sverige, hur är det då i England, USA, Holland och Danmark? Alla länder med överjävliga skedtäljare. Jag har säkert glömt några också. Det känns som om det är en ständigt växande skara som kan utföra detta utdöda hantverk.
Vänder man och vrider på det så kan man kanske säga att det är ett utdött hantverk även när det utförs av romer. Jag har sålt hundratals skedar vid det här laget, men jag måste hela tiden argumentera och berätta om produkten. Man ser inte skillnaden mellan hantverksprodukten och industriprodukten utan historien, berättelsen, ansiktet. Man måste som minimum berätta att den är gjord här och inte i något låglöneland. De som köper skedar av de romska skedtäljarna har nog också sina skäl, som inte har med produkten i sig att göra; man köper dem för att man hjälper en fattig människa i nöd, och gör det på ett bra och värdigt sätt. Inte för att man behöver en träsked. Kanske är det därför jag får en lite tråkig känsla? Slöjd förknippas i många länder med fattigdom och ibland känner jag att det är så här också. Det finns ingen gemensam värdegrund kring slöjd. När man är på Täljfest på Sätergläntan är slöjd hög status, men på Hornstulls strand kan man emellanåt känna sig sisådär ball. Samma känsla har jag haft i entrehallen på Formex. ”Vad fan gör jag här?” Slöjdens värdegrund internationellt sett är förstås ännu mer varierande. Och när man får konkurrens från människor som bokstavligt talat säljer skedar för att överleva dagen så är det svårt att låtsas att mina skedar, det är minsann konsthantverk. Man hamnar på något sätt i samma liga.
Men som jag sade; vi skedtäljare är en växande skara. Likaså växer medvetenheten om maten. Och där finns en fin symbios. En del av de som köper mina skedar upptäcker själva fördelarna med den skurna ytan; att den är lättdiskad, hygienisk och åldras vackert, och så har hantverket blivit levande i kontakten med ett annat hantverk. Och fått en ny plats.
På hornstulls marknad täljde jag min första sked i ask. Det är lite lustigt att man kan få en sådan nyhetens behag i täljningen bara genom att prova lite nya träslag. Jag har varit en björkdogmatiker. Jag ska bli mer vidsynt, jag lovar.

hornstulls marknad-1ash-1ask-1ask-1-2

 

Livet sade ”Du ska få allt”

När jag började tälja skedar för några år sedan så satt jag i köket hemma i mitt hus i Färila. Det var en vinter, efter jul, fram emot våren. Jag täljde 6 skedar per dag och det var en jättefin tid. Jag blev social av att tälja skedar, såg fram emot vad jag skulle göra när jag var klar. Ofta åkte jag till Janssons bröd i Ljusdal och satt där med min kompis Micke. En gång kom en bekant till Micke in och skulle köpa bröd, hon såg oss där och satte sig med oss. Nästa gång hon kom in när vi satt där så ville hon vara med i vår klubb.

Sedan märkte jag att skedtäljandet var socialt på andra sätt också; jag kunde ta det med mig och arbeta hos andra hantverkare, eller andra sammanhang. Men det fanns också en annan sida. Jag hade varit ensam med barnen några år och första tiden när jag var själv med barnen så arbetade jag nästan ut mig. Jag blev mer eller mindre utbränd och tog några sabbatsmånader. Under den tiden började jag spela in några låtar. Det blev en fullängdare. Jag ägnade flera månader åt att spela in den. Jobbade inte. Bakade all pasta och allt bröd, gick till affären vilket tog 20 minuter enkel väg. Åt frukost med barnen och var hemma när de kom från skolan.

Men jag var tvungen att börja jobba igen. Och i byggsvängen blir man inte social när man kommer hem. Man vet istället inte hur man ska orka ta igen sig för nästa dag. Nästa morgon. Jag tog hand om huset och gården, barnen, markservicen, och jobbade med byggnadsvård åt husfetischister. På ett jobb skulle en dörr flyttas 15 cm för att ligga i fil med två andra dörrar och de handsmidda spikarna skulle sitta i lagom krokiga rader. Min kollega blev osäker på om vi spikade för rakt och ringde chefen för att höra om han kunde komma och kolla om vi skulle spika krokigare. Ibland drömde jag om att få bygga hus i lecablock i Port au Prince åt familjer som bara flyttade in och bodde sönder huset.

Jag kände mig isolerad och var less på att rodda materiella saker bara för sakens skull, ingen brydde sig. Jag ville att människor skulle betyda mer än så. Jag ville bry mig om människor. Min kompis Micke hade varit på Satsang i Indien och Portugal. Han försökte berätta för mig att man inte är sina tankar. Och när jag läste Eckart Tolles bok ”Lev livet fullt ut” (The power of now) insåg jag. Jag minns hur jag var ute och gick, och min son hade en kompis som skulle komma hem till oss. Han var ganska jobbig; hade ett fult språk och frågade alltid ”vad blir det för mat?”. Men nu var jag glad för att han skulle komma. ”Du är inte ensam, A ska ju komma!”. ”Jag ska laga något gott att bjuda på! :)” Och när jag var på ICA var jag glad för jag såg en massa sköna människor. Deras tankar var inte i vägen, för jag visste att vad de än tänkte så var det inte dem. Människors tankar kan ju annars vara ganska små och inskränkta och jobbiga att behöva bry sig om.  Och den där känslan höll i sig. Jag släppte tankar på huset. Jag åkte till jobbet för att jag gillade att vara där. I dammet och spånet, i sunkiga jobbarkläder, med torftig matlåda. Det var mitt liv. Jag såg det.  Jag levde det. Jag var där för de andra som jobbade där.

Nu sitter jag ofta nere vid Ljusnan och täljer skedar. Jag gav upp att styra mitt liv. Jag lät livet styra. Jag har rört till det som satan. Förlåt mig. Men livet sade till mig ”Du ska få allt”. Och så var det.  För några sommrar sedan åkte jag till Traenafestivalen med Micke och jag hade min tältkåta nere vid havet i 6 dygn. Det var en massa folk i Erlings hus och när jag hade legat i min sovsäck i en liten sänka i marken, där vid Atlanten/norska havet, i några dygn så kände jag mig så trygg. Och när jag kom hem så var jag på ett boksläpp och träffade Anna-Karin och sommaren efter sålde jag huset och flyttade. Och nu bor vi här hos henne, jag och barnen. Och det är bara det att barnen går kvar i sin skola 35 kilometer härifrån. Så medan de är i skolan täljer jag mina skedar. Ibland hos Micke, ibland vid Ljusnan.

(Köp dem på ahardslojdlife.tictail.com/)