huvud

Nyttosömnad

Viss sömnad är sådan som inte bara är njutningsfylld, viss sömnad är sådan som bara behövs. Som när barnet inte har nog med heldresser, vi har insett att det är sådana plagg vi använder, så bestämmer jag mig för att sy några. Det är inte sömnad som behövs för rent krasst kostar nästan tyget mer än vad det skulle kosta att gå på H&M och köpa ett liknande plagg. Men det är sömnad som är mer nyttosömnad än tillfredsställande sömnad, samtidigt är det tillfredsställande att sy till sitt barn, när en träffar andra föräldrar som frågar ”var har du köpt de där kläderna” och kunna säga ”jag har sytt det själv!” är tillfredsställande. Det är skönt att inte vara beroende av att mata de stora kedjorna med pengar, det är tillfredsställande att veta att tyget som använts har köpts av en liten egenföretagare som gör en liten glädjedans varje gång en beställning kommer in.

Det är tillfredsställande att kunna klä sin bebis i klara och starka färger och inte behöva nöja sig med ”det könsneutrala” och för mig väldigt tråkiga plaggen som kedjorna erbjuder. Det är kärlek i plaggen även om det ”bara” är nyttosömnad. Det är den friheten jag älskar, att kunna välja själv, när jag väljer själv blir det inte pasteller och dämpade färger. När jag väljer själv är det starka färger och gärna alla färger på samma gång!

Bearhike bearhike2

körsbär

Mönster: Indian Elephant från Ottobre 6/2013, i storlek 56 men justerad på så sätt att grenen är ihopsydd istället för kantad nertill.
Tyg: Bear Hike och körsbärstyget är också från Kleewald men jag hittar det inte…

 

Angående bilderna så förstår jag inte varför de blir vridna åt fel håll… Jag får justera det när jag har tillgång till ett fotoredigeringsprogram igen…

Framförhållningen

Edda är drygt 5 veckor. Så jag sydde en jacka i storlek 86… Men nästa vår kommer hon kunna möta våren med stil!
Bak fram Huva Liggande
Mönster är det här. Det är på tyska och mitt halvår i Österrike till trots förstår jag i princip inget alls. Tur att chansa är något av en paradgren jag har, plus att det var fototutorial till mönstret och av bilderna kunde jag chansa rätt och det blev bra.
Yttertyg och armbågslappar: Tunn vadmal från Korps
Foder och ficktyg: Homosapiens från Znok
Applikationer: Ullfilt från Magasin Duett
Ylletråd: Fyndad på loppis
Mudd och kantband: Paapii
Generellt gick det bra att sy, skulle kanske gjort annorlunda med muddarna i ärmarna. Men nästa gång blir det bättre. Det var roligt att sy, jag hade egentligen tänkt att ha ett foder i ull också, men hittade inte det ultimata ulltyget i senapsgult så då körde jag all in med regnbågar.
Att sy med en bebis på magen är inte det lättaste, det var inte jättelätt att sy med henne i magen heller så det blev bara mer matpauser nu helt enkelt. Jag sydde det mesta igår, men det är två veckor sedan jag skrev ut mönstret, allt får ju som göras i etapper numer.

Bobbiner

Ibland blir det festligt med garn på bobbiner! 


Magasin duett har ett garn som heter Donegal tweed och jag älskar det garnet! 

Ylle och nyårskaramellen

Jag fick en nyårspresent, på årets näst sista dag åkte jag in till förlossningen, de tog hål på hinnorna och sex timmar senare hade jag krystat ut en klump som vägde drygt 3,6 kg och var 50,5 cm lång. 

Jag grät, hulkskrattade och hjärtat svämmade över. 

Livet efter Lasse har varit omvälvande, Edda var inte planerad men välkommen. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser henne att hon faktiskt är här, att hon är vår och att vi får behålla henne. 

Nu brinner himlen i januari och vi går barnvagnspromenader iklädda ylle. Jag är rätt nöjd över avsaknaden av kyla nu i januari.

En födelsedagspresent 

Jag fyller 30 år i december, jag har ingen kris utan omfamnar mina 30 med kärlek! Har ju kallat mig själv ”snart 30” i 2 års tid nu, blir kanske så när de flesta jag umgås med är över 30. Att fylla 30 är inte så läskigt ändå. 
Men jag fick en present i somras från vänner och släkt. 

Men det finaste med presenten är ändå det min sambo gjorde. Han sydde en symaskin.

Jag ska berätta mer om den där gemensamma stora presenten en annan gång. 

Syjuntan i P1

Jag håller på att lyssna på Syjuntan, vilket är en liten serie med fem stycken 25 minuters långa avsnitt som sändes i P1 under december/januari 2009/2010.

Det är en liten serie som jag tycker att ni ska lyssna på, fokuset är på stickningen generellt genom hela serien, jag har dock ännu inte hört det sista avsnittet.

Det väcker en del känslor och tankar, sedan är det också spännande att se hur mycket ändå det har hänt under de 6 år som gått sedan programmet spelades in. De pratar om stickning som ett ställningstagande, stickning kontra kvinnokampskampen. De pratar om trösten, terapin och kärleken till hantverket och vikten av återbruk.

Jag håller just nu på att lyssna på avsnitt fyra och där är det massor av saker jag inte håller med om, men som icke-man har jag inte tolkningsföreträde och därför måste tänka på hur jag ska formulera mig om det. Det sista avsnittet ser jag fram mot, vilket verkar handla om värdet i hantverk, mer fokus på kvinnokampen och kampen inom kvinnokampen för att ta kampen för hantverket.

Med våren kommer färgen!

Då kommer också livslusten åter.

I November skrev jag på instagram att jag går och gräver ner mig och återkommer när vårsolen värmer igen. Det är inte riktigt så, jag har hållit mig på två fötter, jag har tagit fram den där urkvinnan i mig för att klara mig, för att överleva och för att må bra.

2016-04-16 16.00.36

Jag designade ett tyg som Strömming Design köpte in, ”tyvärr” tog det slut på två veckor och nu kommer det beställas nytt tryck av tyget och det är helt fantastiskt, det blev väl mottaget och om det är fantastiskt att sy sina egna kläder så är det helt underbart att sy sina egna kläder i sitt eget tyg. Sedan får jag kärleksbrev på jobbet av barnen för att jag är så färgglad. För av färger blir en glad.

Men nu har jag bloggat här på hemslöjd i 3 år! Det är helt fantastiskt och jag planerar att fortsätta och kanske blogga lite oftare, inte så sporadiskt som nu.

Anledningen till att jag inte skriver är att det ibland är svårt att skriva något som inte handlar om Lasse, mitt skrivna språk handlar nästan alltid om Lasse och därför tänkte jag börja blogga på en annan blogg om sorgen, livet och kärleken. Här ska det handla som slöjden, livet och kärleken.

Slöjd

Jag har på avstånd iakttagit diskussionen som Expressens Ann-Charlotte Marteus fört om vikten i de estetiska ämnena i skolan där hon hävdar att de inte behövs. Att reducera tre omfattande ämnen till en timma i veckan under grundskolans senare del (vilket det heter, INTE högstadiet) är absurt.

Jag ska berätta varför jag tycker att det är absurt.

 

I skolan måste det finnas plats för sådana som mig.

Jag var sjukskriven under stora delar av gymnasiet och hade rätt djupa depressioner och ett rörigt huvud under hela senare delen (till viss del tidigare också) av grundskolan. Det enda som fick mig att gå till skolan var de estetiska ämnen jag läste, under gymnasiet läste jag i princip bara estetiska ämnen och därför fick jag läsa upp de teoretiska ämnena senare (vilket jag också tackar skolan för att det GÅR).

I den skola som Marteus beskriver finns det ingen plats för någon som inte har en ambition att bli akademiker eller för någon som behöver pauser i teorin. Det hon inte inser är att dessa ämnen faktiskt är starkt kopplade till de ämnen hon prioriterar.

För att kunna sticka och sy krävs oftast en god insikt i svenska och du måste kunna läsa och följa en beskrivning, du måste ha ett kritiskt tänkande och tänka ”är det här rimligt eller kan jag ta en genväg?”.

Att jag är duktig på matematik har varit min frälsning både när jag stickar och renoverar hus, varför ska jag sitta och mäta millimeter utan att förstå varför det är viktigt i praktiken?

Varför det är viktigt lärde jag mig inte på matematiken, det lärde jag mig på slöjden.

 

Sedan har vi andra estetiska ämnen som musik, vad har musik gjort för vår historia egentligen? Där har vi samma sak i bilden, vad betyder konsten för vår samtid? Vad betydde konsten för vår historia och vad kommer den ha för betydelse för vår framtid?

 

Tack den svenska skolan som gett mig utrymme att utvecklas, jag har fått lära mig grunder i sådant som jag sedan behövt i mitt företagande både i samhällskunskap, svenska, matematik, slöjd och bild. Musiken är inget som intresserat mig eller som jag känner att jag har någon behållning av i vuxen ålder, men jag vidhåller att det är viktigt, precis som att idrotten, där jag endast lärde mig att avsky cirkelträning, är viktig.

 

Alla ämnen är lika viktiga för i den svenska skolan måste det finnas plats för oss alla. Lika mycket plats för hen med tummen mitt i handen som ändå någon gång i sitt liv måste sätta upp en tavla eller skruva ihop en IKEA-möbel som för hen med särskrivningstendens som måste skriva en C-uppsats.

Jag gör ju inte direkt kullerbyttor

Men jag hoppar, jag ler, jag fulgråter och ibland skriker jag också.

 

Men viktigast av allt är att jag slöjdar. Slöjd läker sår och slöjd gör mig glad.
Nästa helg är det dags för nätverksträff med spinnare, under förra nätverksträffen var jag höggravid och trött men denna har jag tänkt försöka ta mig iväg på, om jag inte bangar eftersom jag är rädd för en allergisk reaktion (sämsta slöjdaren som är allergisk mot pälsdjur).

Jag bär mycket hemmagjort, både sytt och stickat. Jag delar med mig av en bild med 100% handgjort. Kofta, klänning, leggings och sockor. Helt perfekt och jävligt mäktigt.

Hur mäktigt det är tänkte jag återkomma om faktiskt.

Skärmklipp 2016-01-28 22.13.17

Den stora sorgen

Hjärtat slets ut ur kroppen och lämnade ett stort svart hål.

Mitt primära hantverk just nu är att försöka sy ihop det där hålet så att jag kan andas igen, att jag ska orka ta mig upp ur sängen och att jag ska överleva dagen. Värma mat som fina familjemedlemmar och vänner kommit förbi med, att orka med i alla fall en liten promenad varje dag.

Vissa dagar går bättre än andra, idag har jag till och med varit och fikat med fina vänner.

Den 8 november kom vår lille Lasse till världen, tyvärr fick han inte stanna och i måndags hade vi en begravningsceremoni med närmast sörjande. Lasse dog någon gång mellan 5 och 6 november i min mage, jag hade gått några dagar över tiden så en helt färdig liten bebis fick aldrig ta sitt första andetag. Det suger och är jävligt orättvist och därför tar jag en paus från bloggandet sådär officiellt och på obestämd tid, vill ni följa mig och vad jag gör på dagarna kan ni göra det via instagram.

 

Jag kommer att komma tillbaka och då ska jag briljera med allt terapiarbete jag gjort under tiden.

 

Massor av kärlek till er och ta hand om varandra