En liten kofta.

 I mars började jag fundera på om det kanske inte var dags för mens. Min cykel är och har alltid varit som en klocka, jag var trött och min sambo klagade på att jag var varm när vi skulle sova. 

Kanske var jag på väg att bli sjuk? Då kan ju fakiskt mensen bli sen också. Graviditet var inte så trolig.

Sedan kom den ändå inte och bara för att lugna mig gjorde jag ett sådant där hemmatest, det visade två rätt tydliga röda streck och vi fick kanske lite panik. I fredags var vi för att kolla så allt stod rätt till (och hur MÅNGA det var). Vi kunde glatt konstatera att huvudet var där, även armar, händer, fötter, ben, ryggrad och ett litet hjärta som pickade på. Det var en ofantligt konstig upplevelse att få se något så litet som lever inne i mig, som är beroende av mig och som är som en litenliten människa med alla organ och lemmar en människa ska ha. 

Den andra november är hen beräknad. 

Jag mår bra, illamåendet gick över och jag tänkte inte tjata så mycket om bebis har jag som målsättning. Men just nu faller det sig naturligt att sticka och sy väldigt smått. 

 

Jag stickar en liten kofta