Rummet Motstånd och samhälle på Liljevalchs utställning Utopian Bodies med bland annat Walter Van Beirendoncks Stop Racism och Marketa Martiskovas Protest, liksom plagg av Maja Gunn, Rick Owens och Hussein Chalayan. Foto: Mattias Lindbäck.

Rummet Motstånd och samhälle på Liljevalchs utställning Utopian Bodies – Fashion looks forward, med bland annat Walter Van Beirendoncks Stop Racism och Marketa Martiskovas Protest, liksom plagg av Maja Gunn, Rick Owens och Hussein Chalayan. Foto: Mattias Lindbäck.

Debatt: Ytlig utopi

Liljevalchs stora modeutställning Utopian Bodies ska behandla modets framtid utifrån hoppfulla teman som kärlek, hållbarhet och solidaritet. Men vilka delar av modevärlden är det egentligen som skildras? Den frågan ställer konsthantverkarna Frida Hållander och Åsa Norman i en debattartikel som de skickat in till Hemslöjd. De efterlyser en mer kritisk blick på branschens baksidor.

Vi går och ser Liljevalchs utställning Utopian Bodies – Fashion Looks Forward några dagar efter vernissagen. Utställningen pågår till den 7 februari 2016 och beskrivs i utställningskatalogen och på hemsidan ta fasta på modets inneboende kraft och mänsklig kreativitet. Utställningstiteln utlovar utopiska kroppar mot en bärande framtid. Titeln syftar på vad vi även hoppas ska inkludera visionära utopier kring den textila produktionen som sker runt om i världen, då det även där finns kroppar. I den inledande texten poängteras att utställningen inte vill fokusera på problemen inom modeindustrin. Redan här väcks frågan kring om det är möjligt att drömma om en bättre framtid utan att kritiskt granska vår samtid och dess tillkomst?

I elva olika rum slussas vi genom utställningens olika teman: Hållbarhet, Förändring, Teknologi, Hantverk & form, Hantverk & färg, Solidaritet, Motstånd & samhälle, Motstånd & skönhet, Minnen, Genusidentitet och Kärlek.

Och utställningen lever upp till sin utställningstext. Ingenstans lyfts någon problematik fram. Istället för en analys av varför modeindustrin är nära sammankopplad till miljöförstöring, väljer Liljevalchs att visa på nya, häftiga material att använda.

Vilka är de här hemarbetarna? Hur ser deras vardag ut?

Exempelvis finner vi i det första rummet med tema Hållbarhet jackan ”Conscious Exclusive” producerad av H&M 2014, vilken beskrivs vara tillverkad på ett miljömedvetet sätt i tyg av hållbara fibrer och med återvunna material. Plagget är enligt H&M broderad av ”indiska hemarbetare”.

Vilka är de här hemarbetarna? Hur ser deras vardag ut? Är den hållbar? Hemarbetarna och deras rättigheter är inte närmre beskrivna eller problematiserade. Hemarbetarna finns inte heller representerade med namn, de är bara producerande osynliga kroppar. Deras fackliga rättigheter kan vi endast spekulera kring. Kanske är deras fackliga rättigheter helt riktiga, men ändock blir dessa rättigheter osynliga i utställningskontexten. Samtidigt som vi nås av alarmerande rapporter om arbetsvillkoren för ”Domestic workers”, som är det engelska samlingsnamnet på dem som arbetar i privata hem. På det hela taget känns arbetarrörelsens kamper för den arbetade kroppen vid produktionslinjerna helt frånvarande för hur hemarbetarna är betecknade i detta utställningsrum.

Vad skulle hända om utställningen behandlade en topp från H&M på samma sätt som de skräddarsydda kreationerna?

Är det detta som är den utopiska modevärlden? Eller är det bara vi besökare på Liljevalchs som har möjligheten att ta oss an denna utopi av solidaritet, kärlek, hållbarhet och motstånd? Det som presenteras i utställningsrummen är en del av en lyxkonsumtion, som är få människor förunnad i en global kontext.

Den största delen av modeindustrin utgörs inte av ”high fashion”. Ändå diskuteras endast sådana plagg i utställningen. Vad skulle hända om utställningen behandlade en topp från H&M på samma sätt som de skräddarsydda kreationerna? Vad står det plagget för? Vad ligger det för hantverk bakom plagg? Vem har tillverkat plagget, och för vilka? Först då skulle det vara en utställning om mode och framtiden, men framförallt om nutiden och den akuta situation som råder.

Som Maryam Fanni konstaterande i sin recension i Sveriges Radios Kulturnytt (1/10-2015) så är det snarare en uppvisning i smaklöshet att bygga en så ambitiös utställning utan att ta upp de arbetsförhållanden som modevärlden är uppbyggd på. Men det skulle också vara underligt om ett företag som exempelvis H&M ville fokusera på problemen inom modeindustrin, när de samtidigt vill sälja linnen i bomull för 19 kr styck.

En yta som uppslukas av modets glitter och glam

Utopian Bodies – Fashion Looks Forward har förutom Maryam Fannis recension fått genomgående positiv respons. Annica Kvint skriver i Dagens Nyheter (09/28-2015): ”Utopian bodies” på Liljevalchs är fullt i klass med produktionerna på Victoria & Albert Museum i London, som jag alltid sett med avund.” Kvint fortsätter i artikeln: ”Scenografierna är genomgående sensationella och genomförda in i minsta detalj. I rummet med tema Hantverk har till exempel de elegant Schiaparelliklädda skyltdockorna till synes tatuerade armar. I själva verket består armarna av träsniderier med mönster av bland andra William Morris, Gustav Klimt och Karin och Carl Larsson.”

Som om det vore nog med en ambitiös och påkostad utställningsdesign. Vi kräver en djupare analys än så av kontexten. Att visa objekt på det sättet som görs på Liljevalchs är snarare att skapa en slags skyltfönster-effekt. Som besökare ser du en rad objekt som du vill ha, vill äga. Detta är att göra objekten till just bara objekt. Objekt utan historia, historia av händer och kroppar som tagit dem hela vägen till Liljevalchs.

Det finns feministiska anspråk i utställningen, men det blir endast en yta, som uppslukas av modets glitter och glam. Kläder och kroppar har mycket kraft och innebörd, men de projekt i utställningen som vill visa en alternativ bild av vad mode kan vara försvinner under utställningsdesignens täcke. De feministiska frågorna ställda av modeskapare som Maja Gunn, Minna Palmqvist och Ida Klamborn blir endast till öar i ett hav av kommersialitet.

Vad innebär det att producera en utställning med visioner om framtidens kroppar och samtidigt helt osynliggöra producentens kropp

Vad innebär det att i utställningen iklär sig begrepp som hållbarhet, motstånd, solidaritet och genusidentitet när den kapitalistiska produktionen, som exempelvis H&M till stor del är en del av, har slagit så hårt mot den arbetande klassen; vad innebär det att producera en utställning med visioner om framtidens kroppar och samtidigt helt osynliggöra producentens kropp – hemarbetaren. Vi kan hämta uppgifter om att kvinnor, enligt Världsbanken, lever i fattigdom och att kvinnor står för den största produktionen samtidigt som deras innehav av kapital är avsevärt lägre än männens.

Och det är just här som vår kritik tar an, hur kan skyltande med begrepp som Motstånd, Solidaritet och Genusidentitet vara helt frikopplat från en klassanalys eller en intersektionell analys? Snarare blir begreppen som används i utställningen en del i den nyliberala avsikten att lyfta fram betydelsen av kapitalismen i relation till begreppen. Utställningen påminner oss om att feministiska rörelser idag möter nya former av kapitalism där det postfordistiska, transnationella och nyliberala är centrala ledord, vilket den amerikanska feministiska filosofen Nancy Fraser beskriver 2013 i Fortunes of Feminism: From State-Managed Capitalism to Neoliberal Crisis.

Hemarbetaren i H&Ms värld, som den är presenterad nu, är inte en del av den utopiska kroppen.

Vår fråga är: Hur är detta framtiden? Den utopi som Liljevalchs visar upp vill vi inte ingå i.

Frida Hållander, konsthantverkare och doktorand på Konstfack.

Åsa Norman, textilkonstnär och medlem i konstnärsgruppen Den Nya Kvinnogruppen (DNK).

Rummet Hantverk och Färg på Liljevalchs utställning Utopian Bodies. Två klänningar av Alexander McQueen samsas med KTZ och Kenzo. Rummet är specialdesignat av Orlando Campbell. Foto: Mattias Lindbäck

Rummet Hantverk och Färg på Liljevalchs utställning Utopian Bodies – Fashion looks forward. Två klänningar av Alexander McQueen samsas med KTZ och Kenzo. Rummet är specialdesignat av Orlando Campbell. Foto: Mattias Lindbäck