handarbetarenbanner

Kollektiv kunskap

Hur många stickbloggar och stickpoddar finns det i världen? Internet verkar passa just handarbetare särskilt bra. Av någon anledning. Kanske för att handarbete är socialt. Kanske för att det bygger på kunskapsutbyte. Syjuntornas essenser. Umgänge och utbildning. Man behöver det här underbara, tillgängliga biblioteket som internet är. Och man behöver samtal och feedback. Jag kan ha en dialog med vänner, dels genom bloggtexter, dels genom att vi stickar varandras mönster. Kopplingen mellan människor blir både bred och djup. Min största nytta med internet är delad kunskap. Jag är så tacksam.

Vi har verkligen chansen här, att bygga upp ett jämlikt och rikt samhälle. Förra veckan skrev jag en text om detta (läs den här).

Då vi redan anslagit allemansrätten samt rätten till fria bibliotekslån är nästa logiska steg ett fritt internet. Med den kollektiva kunskapen som konsekvens, som vi vill vara med och bygga upp och ta del av.

Så alltså, jag är som sagt sjukt tacksam för allt ni lär mig och för att ni läser min blogg. Älska fri information och goda samtal.

stickat

Att sticka en kofta av löften

stickat

Handarbete är både politiskt och filosofiskt. Handarbetet i sig är politiskt men också processen kan vara det. Processen är dessutom filosofisk. I varje hantverksprocess transformeras ett material till ny form, genom översättning av handarbetaren. Översättningarna är en process som vi faktiskt inte vet så mycket om. Vad händer i översättningen? Det går inte att konvertera valens och arousal till newton och decibel.

Det finns en skillnad mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, säger Gunnar Olsson i filosofiska rummet, avsnittet om det kartografiska tänkandet. Han är geograf och programmet handlar om hans bok, Abysmal: A Critique of Cartographic Reason. Om hur vi hittar vägen i världen. Så spännande att man blir yr i huvudet. Kan också bero på att jag ammar och alltid går runt i en dimma men hur som helst. Det handlar om översättningar tycker jag. Mötet med verkligheten, kroppens ihopstötande med ting, ett material, vår uppfattning av verkligheten, och vidare, hur vi reagerar på detta och vad vi gör med det. Vad är egentligen kunskap?

En liten uppdatering om hur det västerländska filosoferandet gått kring kunskap: Enligt Platons formlära, eller idélära, så lever ju vi i en skuggvärld av ting. Det som är verkligt, sant och evigt är idéerna bakom, som vi inte kan se. Aristoteles höll inte med utan menade att ting inte har några särskilda idéer utanför sig själva. Idén om tinget är inte separat från tinget som form. Alla ting är en förening av form och materia, enligt honom. Lite #nofilter kan man kanske säga.

Långt senare menade Kant att kunskapen är en mänsklig skapelse och saknar förmågan att fånga ting i sina verkliga förhållanden. Kunskapen vi har om ting är betingade av oss själva. Ting oberoende av oss själva vet vi ingenting om. Vi vet bara hur de framställs för vår erfarenhet. All vår kunskap bottnar i erfarenheter och genom vårt medvetande så blir det kunskap. Och Wittgenstein då. Enligt honom består världen av ting som inte kan sönderdelas. Tingen är oberoende av varandra och de bildar, som länkar i en kedja, sakförhållanden. Människan använder språk för att avbilda verkligheten. Varje ting får ett namn. Namnen bildar meningar tillsammans, motsvarigheten till sakförhållanden i världen. Empirister, som Hume, menar att vår förnimmelse av världen bara grundar sig på våra erfarenheter. Något upplevs, blir till erfarenhet, blir till idéer. Det är kunskap. Inget a priori. Allt via sinnena.

För Marx är handlandet grunden för all kunskap. Människans produktion. Där finns kunskapen, det grundläggande är vad folk gör, med sina händer, tankar. Det kan påverka omvärlden. Och Foucault menade att en idé inte formas ensam. Världen runt om påverkar hur kunskap och idéer utformas. Människan ser likadan ut som för tusentals år sedan men omvärlden har förändrats.

Också Gunnar Olsson menar att vi inte förändrats, vad gäller våra känslor det vill säga. Fysik, matematik och medicin vet vi mycket mer om idag än vad Platon gjorde. Gunnar Olsson talar om ”den osynliga världen, den synliga och limmet däremellan”. Det osynliga är de sociala sammanhangen, de abstrakta relationerna mellan människor. För att förstå den verkliga världen, den synliga, skapar människan kartor. Vi ritar upp vår världsbild, en beskrivning över den fysiska verkligheten. Vi begriper den osynliga världen genom att förstå den som om den vore synlig. Men han säger att ”kartan platt, jorden rund, de kan aldrig vara samma”. Det finns en skillnad mellan verkligheten och vår uppfattning av den alltså. Den synliga världen upptäcker vi med våra fem sinnen. Sen finns ett sjätte sinne, kulturen.

I allt skapande försöker man göra översättningar så perfekt som möjligt. Men översättningar kan aldrig bli exakta eftersom det finns en översättare.  Vi kan aldrig förstå någonting direkt, bara indirekt, genom någonting annat. ”Det är inbakat i varje språk att ingen översättning är perfekt. Och det ska vi vara grundligt tacksamma för. För det är genom de små felöversättningarna som vi lär oss någonting nytt.” I minsta vante du stickar så görs felöversättningar med stickningens språk. Och så utvecklas språket.

Men ibland räcker inte heller språket till. Förnuftet har gett oss kunskap om världen. Men Gunnar Olsson undrar om världen nu förändrats så mkt att levt sig själv till sin extrem. Vi förstår den osynliga världen genom att förstå den som om den vore synlig, konkret. Vår värld har blivit alldeles för abstrakt. Det som håller oss samman är abstrakta koncept, ”som finanskapitalism”. Inte ting, saker som vi gör utan relationer mellan människor som är helt annorlunda nu än förr. Problemet med detta menar han, i den här kopplingen mellan det osynliga som om det vore konkret, är det nästan omöjligt att behandla andra människor som om de vore saker och ting. Och då förtingligar vi världen så att vi tar död på världen självt. Vi går lätt vilse bland de mänskliga relationerna när vi behandlar dem som om de vore stenar eller äpplen som ramlar i Newtons huvud. Vi har hittat sätt att ackumulera kunskap om fysik, matematik och medicin. Men när det gäller känslor, nej, vi kan inte känna djupare, älska starkare, än man gjorde förr.

Kanske är det därför det är skönt att sitta med ett konkret garn i händerna och sticka en konkret kofta. Finanskapitalismen är långt borta.

Kartan har vi som ett verktyg för hur vi hittar vägen i världen. Det som intresserar Olsson är hur vi hittar vägen i den osynliga världen, som består av ”hot och löften, bedrägeri och finhet, makt och underkastelse”. Vi hittar vägen i det osynliga genom att närma oss den världen som om den var strukturerad som de fysiska värdena och den fysiska världens karta. Så att ”förhoppningar blir som en sjö, och slutsatser blir som en väg, härifrån och dit. Så ett logiskt bevis är självt en resa från premisserna till konklusionerna”.

Ja, hur hittar vi vägen i världen? Jag blir förstås nyfiken på om det går att sticka koftor av dödssynder och dygder. Raggsockor av bekännelser. Mössor av dåliga beslut. Kartans begrepp gör att vi kan fånga territoriet. Våra händers begrepp formar vårt territorium.

Hur ändrar vi sociala relationer? Vi ändrar inte ting med ett löfte, men vi ändrar världen. Lisita, du som är både stickare och översättare, om du läser detta, kan man sticka en kofta av löften? (ps jag saknar dig)

uppdatering: Lisitas smarta svar