Icke godkänd

Hundra dagar av behov och begär av Kristina Schultz, ur Hemslöjd 5/2015. Foto: Ylva Sundgren.

Det beskedet fick Kristina Schultz tio dagar innan examensarbetet på Konstfack skulle vara klart. Då hade hon och familjen levt tre månader i en tom lägenhet för att undersöka vad en människa egentligen behöver.

Text: Liv Blomberg Foto: Ylva Sundgren

Vi ska återkomma till vad som hände när konstnärlig utforskande mötte högskolans bedömningskriterier och krockade med uppfattningar om vad design och formgivning kan vara.

Men vi börjar med en före- och en efterbild. På den första syns en mysig soffa, bokhyllor fyllda med böcker och ett matbord med färgglada stolar. Krukväxter i fönstren, tavlor på väggarna, matta på golvet. Så såg det ut hos Kristina Schultz, hennes partner Johan och deras son Liss innan de i januari tömde lägenheten. På precis allt.

Hundra dagar av behov och begär av Kristina Schultz, ur Hemslöjd 5/2015. Foto: Ylva Sundgren.På den andra bilden ekar lägenheten tom.

Under hundra dagar ville Kristina pröva vad man egentligen behöver. Och vad som händer när man till slut får det där som man tror att man vill ha.

Alla saker som familjen hade behov av skulle hon tillverka själv. Hon kallade projektet »100 dagar av behov och begär«.

Mitt examensarbete är en kritik av hemmet som livsstilsmarkör

– Mitt examensarbete är en kritik av hemmet som livsstilsmarkör. Det pratas så mycket om det personliga hemmet och alla inredningsmagasin prånglar ut bilden av det. Samtidigt ser det likadant ut överallt i min bekantskapskrets, Arne Jacobsen stolar, en ph-lampa, trevlig soffa och schysst matta som man inte får spilla på. Det blir så tydligt begränsande. Stolar som inte är så sköna att sitta på, det känner jag många som har, säger Kristina Schultz, sittande på golvet i vardagsrummet.

– Hem känns mer fokuserade på hur de ser ut än hur de används. Man frågar sig inte vad vill jag göra här hemma, utan man utgår från en förfabricerad föreställning om hur ett hem ska vara.

Det var när nyårsraketerna hade slocknat och världen vaknat upp till ett nytt år som som Kristina och Johan magasinerade alla möbler, porslin, textilier och köksgeråd, böcker och leksaker och åkte hem till en tom lägenhet. Fyraårige Liss sprang upphetsat omkring i rummen som ekade ödsligt. Borrhålen stirrade ner från de vita väggarna och golven bredde ut sin parkett i det svala januariljuset. Det enda de hade behållit var hygienartiklar som tandborstar, tvål och badhanddukar, nakna glödlampor i taket och Liss hade sin madrass och snuttefilt kvar.

– Sova och äta var det vi främst behövde. Det tar mycket tid och är centralt i ett hem. Så det första jag tillverkade var skedar.

Att vi var tvungna att tänka på hur vi åt och höll skeden gjorde att vi blev väldigt närvarande

Som student på Konstfack hade Kristina Schultz tillgång till skolans verkstäder och allt slags material. Men hon hade gjort en miss i planeringen. Det var jullov och materialutlämningen stängd så när hon skulle göra de första sakerna hade hon inget att jobba med.

– Jag fick ta en bit plåt som jag hittade i metallverkstan och den räckte bara till skedbladet. Jag hade inte mer material helt enkelt, utan fick göra skaften i trä.

Hon tecknade en skiss, klippte till med plåtsaxen, filade med en grövre fil och kallhamrade fram formen. Sedan sågade hon av en rundstav, slipade den, sågade upp en skåra och kilade in skedbladet.

Skedarna gick att äta med men var inte optimala. Bladen böjde sig och lossnade från skaften om man åt »som vanligt«. Alltså utan att tänka på hur man förde skeden. Det visade sig ha en positiv bieffekt.

– Att vi var tvungna att tänka på hur vi åt och höll skeden gjorde att vi blev väldigt närvarande. Det var fantastiskt att verkligen bli medveten om ätandet, om hur man håller i en sked, för in den i munnen, tuggar och sväljer – och att inte bara sleva in oreflekterat som vanligt, säger Kristina.HUndra dagar av behov och begär av Kristina Schultz, ur Hemslöjd 5/2015. Foto: Ylva Sundgren.

Maten serverades till en början i avskurna tetrapack, plastbyttor och tomma konservburkar, sådant som annars skulle ha hamnat i återvinningen. Kristina hade bestämt att hon skulle handla som vanligt, inte leta efter extra bra förpackningar eller bara köpa hämtmat, men att det var okej att använda sig av det som kom in i hushållet genom inköp. På det sättet löste sig också behovet av kokkärl till en början. Hon och Johan lagade mat i glasburkar på gasspisens minsta låga. Det gick ganska bra, några gånger sprack glaset men det dröjde innan de kände att Kristina behövde tillverka en ordentlig gryta. Ingen sofistikerad formgivning alltså, utan hjälpligt funktionellt.

I det här projektet har det handlat om lägsta acceptabel hantverksnivå

Ett slags lägstanivå på form och funktion blev gemensamt drag för alla föremål som hon tillverkade under arbetets gång. Det har väckt frågor och kritik om det överhuvudtaget varit industriell design som hon ägnat sig åt.

­– Det var viktigt för mig att tillverka allt själv, för att jag ville undersöka vad jag som formgivare faktiskt kan göra efter att ha gått flera år på Konstfack. Och jag kunde ju göra de här sakerna. Men jag hade aldrig köpt någon av dem, säger Kristina med ett skratt och fortsätter:

– I det här projektet har det handlat om lägsta acceptabel hantverksnivå. Men det har blivit som en designansats i sig, och en estetik som förenar alla sakerna.

Efter två veckor var de mest akuta materiella behoven tillgodosedda. Det fanns en sovplats, det fanns redskap att äta med och familjen kunde laga mat. Vad mer behöver en människa?

– Det som hände då var att allt kändes så sorgligt. Det var så trist att vara hemma. Ingenting kändes trevligt och det fanns ingenting här som bara var vackert, mysigt eller fint. Så då började vi prata om begär. Jag kallar emotionella behov för begär. Och det har varit det svåraste att uppfylla under projektet. För hur skapar man trevnad?

Nu har jag förstått att det finns något väldigt djupt i att längta efter att saker ska kännas fina och berätta något

En stor blomkruka visade sig vara en bra början. Den blev det första föremål som Kristina tillverkade för att tillfredställa just ett emotionellt behov. Hon ringlade krukan av lera, byggde den genom att lägga långa rullade lerormar ovanpå varandra. En enkel teknik som barn i förskolan använder när de gör skålar. Effekten hemma hos familjen blev dock omedelbar och mycket större än någon hade väntat sig.

­– Det blev jättetrevligt när den och växten kom in! Den blev som ett akvarium, vi tittade på den och pustade ut: å va skönt, något är fint här hos oss, säger Kristina och skrattar.Hundra dagar av behov och begär av Kristina Schultz, ur Hemslöjd 5/2015. Foto: Ylva Sundgren.

En annan sak som skapade oväntat mycket trevnad var det lilla sängbord som hon byggde för att ha någonstans att lägga boken, lypsylet och glasögonen på kvällen. Kristina trodde att hon bara tillförde en funktion till sovplatsen, en förvaringsplats. Istället skapade den lilla hyllan oväntat mycket trivsel och ramade in hela rummet och gjorde att det kändes mysigt.

– Från början tänkte jag att begär bara är ytligt och inte bottnar i något djupare. Att det bara handlar om identitet och fasad. Men nu har jag förstått att det finns något väldigt djupt i att längta efter att saker ska kännas fina och berätta något. Det är ett emotionellt behov, säger Kristina och fortsätter:

– Genom projektet förstod jag att saknaden av något fint eller snyggt inte handlar om att vi inte har någonting snajsigt att visa upp när folk kommer hem till oss. Utan vi trivs inte på riktigt. Visst, vi kan bo så här avskalat och vi klarar oss. Men vi mår inte bra.

En som dock mådde bra och inte klagade över bristen på prylar där hemma var fyraårige Liss. Han lekte oförtrutet med det som fanns att tillgå. När Kristina efter ett tag hade snickrat pallar såg han olika djur i dem, byggnader och fartyg och han tyckte de stora tomma ytorna var härliga att springa omkring på. Men samtidigt ställde bristen på leksaker nya krav på de vuxna i familjen.

– Att Liss inte haft en massa saker har ju gjort att han måste involveras i det som vi gör. Ska vi laga mat måste man få honom att tycka att det är kul för att det ska bli gjort. När det inte fanns något alls här hemma de första veckorna fick vi gå ut med honom efter middagen. Det kändes ju jättemotigt! Att gå ut på kvällen efter middagen har vi aldrig gjort tidigare. Men nu, okej idag går vi ut på en promenad, eller idag bygger vi något, en annan dag går vi ut och letar efter något. Vi har tvingats ut utanför vår vanliga ram. När man väl kommit över tröskeln så är det ju ett roligare sätt att ha det på.

Som Kristina ser det är leksaker mest till för de vuxna. De låter oss ha vår vuxenordning och ger oss egentid. När barnen leker med sina egna saker låter de våra möbler, pappershögar, finkoppar och skivsamlingar vara i fred och vi köper oss tid för att göra annat än att umgås med dem. Den enda leksak som Liss bad om var ett gosedjur. Och det fick han. En stor rosa plyschgris.

– Liss har ju lekt hela tiden under projektet men inte haft leksaker. Med grisen handlade det om att han behövde någon att spela en roll mot i sina lekar. Och för mig om att kunna köpa lite frirum och inte hela tiden behöva spela med i hans lek, säger Kristina.

Om vi får en sked kommer vi använda den och hålla den som den är tänkt att hållas. Det är väldigt förprogrammerat och ingår i designen

Nu är arbetet avslutat men väldigt lite av det gamla möblemanget, leksakerna eller prylarna har hittat tillbaka in i lägenheten. Familjen äter fortfarande vid ett pyttelitet bord i köket, mer en pall, sittande på små hårda tygpuffar och i vardagsrummet finns varken soffa eller matta. När Kristina och Johan väl hade vant sig upplevde de att det fanns en frihet och flexibilitet i att sitta på golvet. Rummet kunde användas på många fler sätt. Ibland satt de i det ena hörnet och läste bok eller tidning, ibland mitt i rummet. Istället för att lägga saker på specifika platser, på bord, på hyllor, såg de nu hela golvytan som en möjlighet.

– Så fort den lilla platsen i köket blev till, då satte vi oss ju där. Det är så uppenbart att vi är styrda av möblerna. Man anger en rörelse. Om vi får en sked kommer vi använda den och hålla den som den är tänkt att hållas. Det är väldigt förprogrammerat och ingår i designen.

Hundra dagar av behov och begär av Kristina Schultz, ur Hemslöjd 5/2015. Foto: Ylva Sundgren.När projekttiden led mot sitt slut höll Kristina sin sista delpresentation och fick veta att hon inte skulle bli godkänd. Då var det bara tio dagar kvar innan allt skulle vara klart och hon blev helt knäckt, visste inte vad hon skulle ta sig till, trots att det kanske inte var helt oväntat. Under arbetets gång hade hon fått kritik från både lärare och handledare för att det inte var design hon ägnade sig åt, men Kristina hade inte velat lyssna utan argumenterat för att hennes arbete ställde viktiga frågor om vad design är och bör vara, och att det därför var relevant.

– Jag tycker det är jätteviktigt att formgivare, designers och Konstfack äger den problematik som fältet genererar. Det ska vara vi som ställer frågorna kring vad som händer med design i förlängningen. För mig är det svårt att förhålla mig till att jag går en utbildning där jag förväntas formge saker som sedan massproduceras i Kina. Det är ju en jätteobehaglig tanke att jag ska bidra till det. Och då tycker jag att vi som formgivare ska fundera över hur vi kan göra på andra sätt och vara kritiska till vårt eget fält. Det har jag försökt att vara.

Kristina har fått mycket motstånd. Jag är imponerad över att hon har orkat hålla ut och genomföra det här

Andra såg annorlunda på saken. Hon fick veta att projektet inte uppfyllde bedömningskriterierna. Ändå ställde hon ut det på Konstfacks stora vårutställning och fick en hel del uppmärksamhet, både från lärare utanför den egna institutionen och från media. Dessutom uppvaktades hon med erbjudande om jobb. Och ungefär i den här vevan svängde institutionen och lät förstå att hon nog skulle kunna bli godkänd om hon gjorde några mindre ändringar i sin rapport.

Tanken ligger lite väl nära till hands att det var uppmärksamhet utifrån som påverkade synen på hennes examensarbete. Men om det går meningarna isär.

Vad som däremot är säkert är att konflikten kring Kristinas Schultz arbete utöver starka motsättningar och tandagnissel också lett till konstruktiva reflektioner. Det bekräftar exempelvis Sheryl Akner Koler. Hon är professor och lärare på skolan och har under hela resan stöttat Kristina i examensarbetet:

– Kristina har fått mycket motstånd. Jag är imponerad över att hon har orkat hålla ut och genomföra det här. Det ingår i normkritik att stå ut med press. Men det normkritiska förhållningssättet är nytt inom industridesign och väldigt givande. Både studenter och konsumenter är intresserade av det. Men samtidigt innebär det att ifrågasätta det som yrket faktiskt innebär, nämligen att producera en massa saker, i många fall saker som inte behövs.

De hundra dagarna är förbi. Hos Kristina och Johan sitter man fortfarande helst på golvet och det enda de kommit på att de vill köpa är en sax till köket.

På frågan om vad examensarbetet gett Kristina för insikter kommer svaret omedelbart:

– Att det är så lätt att ändra sig! Det är sååå lätt att ändra sig. Det hade jag aldrig kunnat tro. Det var några jobbiga veckor i början då vi mer såg vad vi hade tidigare och inte såg vad vi fick. Men det här radikala, att vi förändrat det fysiska runtomkring oss, har hjälpt den mentala förändringen på traven. Det låter så bortskämt, men det är enkelt att ändra sig.

Ur Hemslöjd 5/2015 – Misslyckat? – Teckna din prenumeration här så får du alltid tidningen först av alla.