Redaktionsbloggen

Skolslöjdsupproret

strumpor

Foto: Anders Qwarnström

Slöjdåret 2016 har börjat uppfriskande på många vis. Jag tänker främst på den debatt som blommat upp efter att Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus i dagarna sågat skolämnet slöjd jäms med fotknölarna. Ett gammaldags ämne som man möjligen bör kunna ”förkovra” sig i på frivillig nivå på högstadiet, menar hon, men som inte borde vara obligatoriskt. Lägg skolans slöjdpengar på något vettigare, säger Marteus. ”Det gäller att använda resurserna smart.”

Lysande motargument har sen dess strömmat fram i floder runt om på nätet och i andra media. Men det bisarra är att Marteus läser starka argumenten för skolslöjden som ett argument mot detsamma. Hade det verkligen stämt att slöjden är ett så viktigt ämne, hade alla dessa motiveringar varit överflödiga, anser hon. (I samma veva motsäger hon sig själv: För slöjdämnet behöver uppenbarligen fortfarande förklaras när personer i opinionsbildande ställning okunnigt skåpar ut det.)

Efter att ha läst hennes text, känner jag ett akut behov av att tala om kunskapssyn och om vad som rankas som viktig och relevant kunskap i vårt samhälle. Och hur dominant den teoretiska och främst huvudbaserade kunskapen blivit, hur – faktiskt – endimensionell och begränsad vår kunskapssyn verkar. Hemslöjd måste gå i täten för en sådan diskussion någon gång under 2016, tänker jag. Vi måste diskutera olika slags spetskunskap, olika slags bildning, olika slags livsavgörande och samhällsangelägen fördjupning.

Den danske debattören, politikern och muraren Mattias Tesfaye skrev en bra debattbok om just det här för något år sen: ”Kloge Hænder – et forsvar for håndværk og faglighed”. Ett försvarstal, alltså. Om hur samhället gått från att värdera praktisk kunskap till att tro att den går att ersätta med teori och excellark. Om hur bristande erfarenhet av handgriplig praktik gör att allt färre förstår vad sådan innebär – och vad vi går miste om ifall vi gör oss av med den. Tesfayes bok är ett första lästips till Marteus. Nästa tips kan vara Andreas Nobels avhandling ”Dimmer på upplysningen”. Nobel doktorerade inom ett besläktat fält 2014, och skrev bland annat om kroppens kunskap och hur lågt värderad den är i dag – men att man genom kroppen kan komma fram till andra slags resultat än genom renodlat huvudarbete (eller datorarbete för den delen). Andra slags resultat, andra slags undersökningar, andra slags fördjupningar.

Aftonbladets Åsa Linderborg, som hör till en av många som på senare tid upprört kommenterat Marteus utskåpning av skolslöjden, väljer istället att se texten som ett exempel på människosyn, ”en hantverkare är inte lika mycket värd som en ingenjör”. Tydligen blev hennes svar i Aftonbladet den mest lästa kulturartikeln på länge.

Idag kommer allt färre barn från hem där man får chans att närma sig ett slöjdområde. Allt färre får hemmavid testa att snickra, sticka eller helt enkelt sy i en tappad knapp. (Att sytråden ska löpa lös och ledig genom nålens öga lär vara en aha-upplevelse för många skolslöjdsnybörjare, ”va, ska man inte knyta fast den?”)

Det gör skolslöjden än viktigare.

Genom att själv få göra, får man en chans att på djupet förstå att alla saker som omger oss har kommit till på något sätt – av material som hämtats någonstans, med hjälp av snillrika tekniker och genom människor. Aha, jeans är vävda! Å, tröjan är stickad!

Och varje människa som någonsin fördjupat sig i täljandets på ytan lättillgängliga konst, broderandets vida värld och smidets universum förstår att det är galaxer som, precis som textbaserad bildning, består av såväl baskunskap som spetskunskap, såväl tragglande som svindlande ahaupplevelser som öppnar dörrar till något oförutsägbart och mycket större.

Efter att ha läst Marteus text tänker jag också på klimat- och miljödebatten. Forskarna är allt mer eniga om att vi i väst bör konsumera mindre om vi vill förhindra att jorden värms upp än mer. Det innebär att vi istället måste lära oss att ta hand om vår materiella omgivning – och att våra barn behöver få tillgång till sådan kunskap. Det är ren baskunskap i ett hållbart samhälle. Vi behöver kunna ta hand om sakerna vi omger oss med. Vårda. Återbruka. Förhålla oss till den. I Norden har vi ett försprång här; vi har nämligen obligatorisk skolslöjd. Låt oss inte tappa det försprånget!

Med kunskap om hur saker och ting produceras, har man dessutom större möjlighet att bedöma hur det vi hittar i affärerna är gjort, vad som kan tänkas hålla över tid, vilka produktionsvillkor som legat bakom tillverkningen. Det är tusanimig vår plikt att ge våra barn chans att förstå det.

Eller som Maria Lantz, rektor på Konstfack, skrev i en bra text 2014, när hon med oro noterade en långsam nedmontering av skolslöjden: ”På samma gång som vi tillverkar, lagar eller förbättrar något, lär vi oss hur vi som människor kan påverka och skapa vår omvärld. Alla redskap, byggnader och föremål har ett ursprung, vilket vi blir medvetna om då vi själva inbegrips i en tillverkningsprocess.” Så som svar på Marteus påstående om att skolslöjden är ett omodernt ämne vill jag hävda att det nog aldrig varit modernare. Och angelägnare.

Läs också gärna Hemslöjds artikel (nr 5/2015) om Skolverkets fortfarande alldeles nya, stora utvärdering av skolslöjden. Där listas ytterligare ett antal argument för vikten av slöjd, men också utmaningar som ämnet står inför. Världen är inte svart eller vit. Inte heller skolslöjden.

Men, som sagt. Marteus artikel har gett upphov till så många kontratexter, så många skolslöjdsargument, så stark slöjdmobilisering att jag mest ser med glädje på den nu. Nyligen utnämnde tidningen Vi 2016 till Hemslöjdens år.

Jag säger så här: Det börjar bra!

Malin Vessby

Skrivet av: Malin Vessby Publicerat i Hemslöjd