Återbruka paraplyer

Varje år säljs cirka två miljoner paraplyer här i landet. De flesta tillverkas i Shangyu i Kina, en stad med över tusen paraplyfabriker. Sveriges enda paraplytillverkare intervjuas ofta om sitt favoritväder – störtskurar.

Regnar det ihållande tar man med sig paraplyet hemifrån. För hans affärer är det bättre om man blir överraskad av ett skyfall ute på stan och måste shoppa sig ett nytt akut. En gång ansågs paraplyet som en elegant accessoar men idag är det mest en förbrukningsvara som slängs i närmsta soptunna när det blåst sönder. De är svåra att återvinna och slutar ofta som grovsopor i förbränningsugnar med stora energiförluster som följd. Nu uppmanar miljöorganisationer världen över till återbruk för att minska soptipparnas paraplymängd.Det allra smartaste är förstås att laga paraplyet och fortsätta att använda det. Men går inte det passar det tunna vattentäta tyget och de långa metallstänglarna utmärkt att ta vara på och göra nytt av.

Här är några av deras tips. Har du fler? Dela gärna med dig!

På den amerikanska miljötidningen Sierras sajt visar Wendy Becktold hur man kan sy en enkel matkasse av ett trasigt paraply. Genom att ta vara på paraplyet på det här sättet så slipper man också släpa hem en massa plastpåsar från affären, vilket inte är så dumt: svenskar använder runt en miljard plastpåsar per år. Har du en bunt plastpåsar du vill bli av med på sama gång? Då kan du även göra en julgran av en paraplystomme. Av tyget kan man egentligen sy vad som helst – kjolar och regnkläder för små hundar finns det många mönster för. Ett annat enkelt tips kommer från Upcyclingsajten scraphacker som hänger upp gamla paraplyer som lampskärmar och designern Nico Kliko tar vara på handtagen i sina klädhängare.

Samtal och stickning – Bruk och återbruk

Re-rag-rug-1På söndag är sista chansen att ta del av vår och ABF Stockholms satsning Samtal och stickning! En timmes stickning med handledare på plats följs av en timmes samtal med inbjudna gäster. På söndag är det Katarina Brieditis och Katarina Evans, snillena bakom projektet Re Rag Rug som delar med sig av sina tankar om bruk, återbruk, resurser och spill!

Pris: 80 kronor. Köp din biljett nu! Antalet platser är begränsat.

Re Rag Rug startade som ett experimentellt designprojekt som utforskar mattan sociala och ekologiska hållbarhet. Med hjälp av tolv olika tekniker, såsom olika stygn, flätningar, kviltning, rynkning, limningar och rullningar utvecklade formgivarna Katarina Brieditis och Katarina Evans under tolv månader tolv mattor av återbruks- och spillmaterial. Inte en gång använde de vävstol.

Materialet är spill och överskott från textilindustrin och gamla klädesplagg – stoff som annars skulle kasseras. Re Rag Rug är ett exempel på hur man med design kan arbeta med hållbarhetsfrågor, och ge ett till synes värdelöst material ett större värde.

Katarina Brieditis och Katarina Evans är formgivare och har arbetat tillsammans med textil formgivning, produktutveckling och hantverk i mer än ett decennium. Både inom industrin och i mindre skala.

Bjud in dina vänner på Facebook här!

Mer info hos ABF Stockholm.

Lappa för klimatet

I nästa väcker släpper FN:s klimatpanel IPCC sin rapport om hur vi kan motverka klimatförändringarna i världen. Efter två ordentligt deppiga rapporter om hur människan och naturen kommer att drabbas om vi fortsätter som vi gjort hittills kommer den nya rapporten att fokusera på vad vi faktiskt kan göra för att slippa hamna där.

En av huvudförfattarna till rapporten är miljöekonomen Thomas Sterner vid Göteborgs universitet. I höstas var han med i Hemslöjd och pratade om vikten av att lappa och laga istället för att slänga och köpa nytt.

– Det är bra att till exempel lappa sin skjorta, barnens leksaker och gamla möbler. Däremot är det inte lika bra att hålla liv i gamla bilar eftersom de drar mer bensin och släpper ut mer farliga föroreningar än nya bilar gör, sa han då.

Han framhöll också att individens små vardagliga val faktiskt kan vara viktiga eftersom man påverkar andra genom sitt exempel.

– Helst ska man som individ lappa och laga rätt saker och dessutom påverka sina politiker och opinionen så att fler lockas eller tvingas att göra likadant. Det sistnämnda kan man ju inte göra med gott samvete om man inte själv lever någorlunda som man lär, sa Thomas Sterner i Hemslöjd.

Samtidigt kan man inte rädda världen bara genom återbruk eller personliga val. Det krävs större strukturella förändringar än så om vi ska vända den nuvarande utvecklingen. I en intervju i DN idag är Thomas Sterner inne på samma spår:

– Det är viktigare att rösta fram politiker som arbetar för högre koldioxidskatt än att själv välja att cykla. Men det bästa är naturligtvis att göra både och.

Re Rag Rug

Re Rag RugIdag är sista chansen att se Re Rag Rug på Färgfabriken i Stockholm. Katarina Brieditis och Katarina Evans har under det senaste året gjort en matta i månaden, alla i olika tekniker, alla tillverkade av textila restmaterial. Läs allt om projektet i senaste numret av Hemslöjd, och passa på att se mattorna i verkligheten idag! På plats på Färgfabriken jobbar Katarina Evans och Katarina Brieditis just nu på den tolfte och sista mattan, en sydd heltäckningsmatta tillverkad av spillet från de elva första mattorna.

Lagandets filosofi

Uppfinningsrikt och ihärdigt lappande och lagande var en självklarhet i det gamla bondesamhället. Var det för att fattigdom tvingade folk till det? Jonatan Malm är inte säker på det. Läs hans funderingar under en vandring bland lappade långkalsonger och finurligt lagade trasmattor.

DSC_3298Återbruk och recykling. Är det nyheter som vi har att ta till oss nu, när sopberg och masskonsumtion ställt oss mot väggen? Nja. När det kommer till kunskap om hur man förlänger livet på bruksföremål är det många gånger mer hardcore att titta bakåt än att spana samtid. Och handen på hjärtat, även om tillvaratagande anses inne, hur många lappar egentligen sina slitna eller trasiga kläder i dag? Somliga stoppar sockorna. Men nog är det fler som automatiskt slänger och köper nytt när minsta reva uppstår?

Jag har just gått runt i gångarna under Västergötlands Museum, ett av rikets alla bårhus för döda epoker. Men det är också något mer, något muntrare. Det är en lärobok över tekniker och förhållningssätt som vi kan ha goda skäl att återuppliva.

Samlingarna dignar av gamla lagade bruksföremål. Och min första tanke är att de stackars lappande landsbygdsmänniskorna förr var så långt ner i dynga pressade av armod, att varje litet redskap måste lappas till förbannelse. Livet stod och föll med att sakerna höll, tänker jag. Men när jag läser de berättelser som är knutna till en del av museiföremålen går det sakta upp för mig att lagandet inte nödvändigtvis var en följd av en kniv mot strupen. Det var snarare en gammal vana, en självklarhet. Något som man ägnade sig åt oberoende av om man hade slantar sparade i madrassen eller inte. För så gjorde man bara. Sparsamheten styrde. Man lagade så länge det gick. Annars slösade man. Och det var inte bra.

Kanske handlade det också om kärlek till föremålen, om att vara så fäst vid en sak att en reva eller spricka framkallade tårar. Att laga var att förlänga livet på vardagslyckan.

DSC_3290De levde i sparsamhet

Jag tittar på ett par väl lappade långkalsonger från nittonhundratalets första decennier. De tillhörde August Holm. Tillsammans med två systrar brukade han en rätt stor gård i Vättlösa, Skaraborg. August var först i byn med att skaffa bil. Och sen syskonen blivit för gamla för att sköta jordbruket räckte ändå deras intäkter från arrenden till för dem att leva på. Han var långt ifrån några backstugusittare. Trots det skulle kalsongerna lagas med lapp på lapp. Om syskonen Holm kan man läsa i museets papper: ›De levde i stor sparsamhet. Av alla efterlämnade ägodelar att döma kasserades ingenting, utan allt från ofullständiga separatorer till trådrullar och papperspåsar sparades noga‹.

Kanske fanns för bara någon generation sen salta minnen av bistra tider som verkligen krävde sparsamhet. Säkert levde också insikten om att dåliga dagar kan vänta om hörnet. Det var bäst att hålla sig på den säkra sidan och att fortsätta laga som man alltid gjort – även om man hade råd med en bil att skjutsa sin ungdomsflört i.

Just vad gäller bilar så kan man nog se ett visst mått av sparsamhet också idag. Åtminstone bland somliga. Inför en stundande besiktning är det sannolikt både en och annan som kryper in under karossen med några slangklämmor och en rulle silvertejp. Det är faktiskt ganska dyrt att byta ett läckande avgassystem… Och samma inställning till pengar har rått förr. Runtomkring i Dalsland där jag bor vittnar också gamla hus om idén om att aldrig göra sig större utgifter eller besvär än man måste. Becktunnorna från bruket klipptes upp och blev ett utmärkt takmaterial. De mest utslitna klädtrasorna fick täta drag runt fönsterkarmar. Vid kusten byggdes hela fritidshus av emballagevirke från verken. Och visst var det idiotiskt att lägga pengar på dasspapper, när telefonkatalogen räckte i evigheter. Man såg vad man hade och använde det. Av sparsamhet.

Delikata lagningarDSC_3364

Den bedårande trasmattan i grönt och rött har en likartad bakgrund. Den kommer från en bondgård i Skövdetrakten. Nu snart nittioåriga Beata lämnade den och mycket annat till muséet när hon och hennes syster sålde gården. Hon och systern skötte jordbruket på 37 hektar och tolv kor tillsammans. Beata lärde sig handarbeta som barn, lärde sig väva på hushållsskola, slöjdade kistor och svarvade skålar. Sin fars utslitna kostymer klippte hon remsor av. Tillsammans med annat spill blev de fina trasmattor, klockrena återbruksföremål. Tittar man noga på just den här mattan, kan man upptäcka en hemlighet som tydligt manifesterar idén om att förlänga livet på de ting och material som man redan har i sin närhet: Där mattan gått sönder har små delikat kirurgiska lagningar gjorts – med garn, små vadmalslappar och en gråmelerad gammal raggsocka. Allt så fint kamouflerat att det dröjer ett tag innan man ser det.

Inte heller Beatas hushåll var fattigt. Muséets samlingar visar att hon kunde kosta på sig en tjusig muff av sjöfågel. Hennes sparsamhet hade andra förklaringar.

Jag tänker att några saker i de mytiska allmogemänniskornas världsbild kan vara intressanta att fånga upp. Sannolikt finns det skäl till varför handen väljer stoppgarnet i stället för sophögen. I de gamla böndernas fall var ett av dem själva inställningen till tiden. På landsbygden förr påminde en kyrkogård fylld med stenar och kors om generationer som levt före. Varje år kom nya kalvar, nya skott på äppelträdet och i fjärran såg man barnbarn och barnbarnsbarn komma tågande för att fortsätta leva av samma jordplätt. Man var sparsam för deras skull. Ju mindre man själv förbrukade, desto mer fanns kvar för dem.DSC_3306

Det andra skälet var ett förhållningssätt till ting. Du som jämfört en kavaj som i sitt produktionsled hastigt hoppat mellan ärrade asiatiska nävar och snabbtillverkats för att bli nästa veckosluts festdress, med den som sytts upp av en skräddare som mätt din kropp och köpt tyget av en liten vävargubbe som vävt det av ullgarn från får som du känner till var de betat, du vet vad jag talar om. Den förra slits fult men hinner inte gå sönder. Den kastas till förmån för en ny. Ingen sörjer den; den har inte rört ditt hjärta. Det gör däremot den skräddarsydda. Den är full av historia och möten redan när du köper den och tidens tänder fyller på med mer. Går den sönder, lagar du den.

En evig process

Vore du en bonde av den gamla skolan skulle du dessutom vara van att själv tillverka det du behöver. Då kanske inte lagandet skulle vara ett lagande alls. Det kanske skulle handla om ett underhåll. Tänk att du tillverkar en hötjuga för att svinga dina hötappar. Ämnet växer i skogen, du modifierar och förstärker efterhand som du inser redskapets styrkor och DSC_3365bsvagheter. Det är inte så att du slöjdar en kväll och sen är tjugan klar. Den är i stället en del av en lång slöjdprocess under hela sin livstid. Om skaftet känns klumpigt, täljer du lite mer till nästa sommar. Om tjugan spricker under tyngden av nyslaget gräs förstärker du med en järnring och några nitar. Inget mer med det.

Är jag klibbigt idealiserande? Jag kan nyansera mig. I boken De som aldrig sett havet skriver författaren Dan Korn om en gammal man som levde ensam på en ålderdomlig gård i de Västgötska skogarna. Efterhand som hans skjortor blev för smutsiga, eldade han upp dem i kaminen. ›Så värmer de lite på det viset med‹.

Energiåtervinning heter det visst nu för tiden.

Text: Jonatan Malm. Foto: Martin Gustavsson.

Tidigare publicerad i Hemslöjd 5/2013 – Gör om, gör nytt. I senaste numret av Tidskriftsrevyn valde Qaisar Mahmood ut denna text som en av den senaste tidens bästa tidskriftstexter.

Höstrusk + återbruk = sant

Nu går det inte att blunda för faktum längre: Det är höst. Vi går nu in högsäsongen för fuktiga raggsockor, segdragna förkylningar och sönderblåsta paraplyer. Men misströsta icke! Hösten är också en perfekt tid att passa på att slöjda lite.

Återbrukad kasse av Wendy Becktold på sierraclub.orgSom ni kanske vet handlar nästa nummer av Hemslöjd om återbruk och att lappa och laga sina prylar istället för att slänga bort och köpa nytt. Numret är korrat och klart och snart redo för tryckning. Återbruk är ett tema som många av er läsare har efterlyst. Det är hållbart, billigt och lätt att komma igång med. Så varför inte utnämna den här hösten till återbrukshösten?

Titta till exempel här. På den amerikanska miljötidningen Sierras sajt visar Wendy Becktold hur man kan sy en enkel matkasse av ett trasigt paraply (Här pausar vi för skrämmande fakta: det säljs ungefär två miljoner paraplyer per år i Sverige!). Genom att ta vara på paraplyet på det här sättet så slipper man också släpa hem en massa plastpåsar från affären (Paus igen: svenskar använder en miljard plastpåsar per år!). Själv lider jag av en rätt väl utvecklad plastnoja så för mig låter det här som en strålande idé.

Vad är era bästa återbrukstips?

Skrivet av: Maria Diedrichs
Publicerat i Tips
| Märkt