Zickermans

Dvala

Som ni kanske märkt har Zickermans sjunkit ned i dvala. I framtiden kanske vi vaknar till igen men för den närmaste tiden framöver kommer bloggen inte att uppdateras. Hör av dig till redaktion@zickermans.se om du undrar något, eller gilla oss på Facebook så får du säkert reda på allt som händer med Zickermans i framtiden.

Tills dess lämnar vi er med ännu en stop motion-animerad film. Vi har tidigare visat exempel på animerad stickning, nåltovning, akvarellmålning och broderi. Den här gången har turen kommit till träslöjden. Nando Costa från Brasilien har använt laserteknik och runt 800 brädor i lönnträ för att skapa en två minuter lång abstrakt filmsnutt om ett USA i kris.

Tack för den här tiden och hoppas vi ses igen!

Med nya ögon

med nya ögon sussi täck 030Skånes hemslöjdsförbunds utställning Med nya ögon – 22 tolkningar av yllebroderier har flyttat vidare till Trelleborgs museum, där den kommer att visas till 23 februari 2014. Utställningen skapades till Hemslöjdens 100-årsjubileum 2012 och visades då på Liljevalchs Konsthall tillsammans med en stor utställning med slöjd från hela landet.

En tatuerare, serietecknare, en silversmed, textilkonstnärer, en glaskonstnär är bara några exempel på dem som har bjudits in till att skapa sina egna verk inspirerade av traditionella broderier och utställningen rymmer allt från en mobil av återvunnet material och en stor graffitimålning till cykelsadelskydd och små smycken.

Verken av Marie Wetterstrand samt Ladislav Kosa och David Krantz håller sig inom traditionella formatet för en åkdyna, men motiven och tekniken har fått en modern tappning. De broderade figurerna på Marie Wetterstrands dynor fått många att haja till. Med namn som förstamensendynan, förstasexetdynan och missfallsdynan illustrerar de viktiga kvinnliga livsmarkörer.

– Jag ville titta på vad det finns i kvinnors liv som det är tyst om. Alla dessa saker är stora och omvälvande, och något som du möjligtvis pratar med din bästa vän om, men du tar inte upp det på fikarasten på jobbet, säger Marie Wetterstrand.

med nya ögon marie wetterstand 013

Dynorna består alla av en livmoder i mitten, och är sedan fyllda av detaljer som en blodig binda, en penis, ett blodigt foster och så vidare, broderade i kedjestygn. Utformningen på dynorna liknar den som traditionella åkdynor hade, men förutom det har Marie broderat fritt så som inspirationen faller på.

– Jag gillar inte att planera för mycket innan jag ska göra något, det fina med broderi är att det går att tänka samtidigt som man gör det.marie wetterstrand 003

Dynorna har blivit bland de mest uppmärksammade verken på utställningen, och Marie har fått en del mejl från kvinnor som vill berätta hur mycket de uppskattar dem. På vernissagen på Liljevalchs där stod Marie och studerade folks reaktioner på dynorna.

– Många damer som fick syn på dem sa ”Åh, där är sånt där skånskt yllebroderi!”. När de sedan kom närmare och såg motiven blev de lite paffa. En del tyckte att det var roligt, andra gillade det inte lika mycket.

Marie, som till vardags arbetar som bildlärare på en särskola försöker ofta att väva in ett politiskt och feministisk budskap i sina broderier.

– Just med de här dynorna så hoppas jag att de ska få folk att börja prata mer om saker som första sexet eller erfarenheter av missfall. Eller i alla fall reflektera kring varför det är sådant tabu att prata om det.

david-o-ladislavI Ladislav Kosa och David Krantz verk Kalejdodynan visas en film där broderade figurer snurrar runt i en hypnotiserande dans, flyter in i varandra och blir till nya former, precis som ett kalejdoskop. Till tonerna av en skånsk polka dyker allt från galopperande hästar, riddare som fäktas och blommor som växer och flyter in i varandra upp på skärmen.

– När vi blev tillfrågade om vi ville göra en nytolkning av broderierna på de gamla åkdynorna var det lockande att tillföra en ny dimension åt den broderade bildvärden. Det är dessutom väldigt passande att 42 tums-skärmen som filmen visas på är ungefär samma format som en klassisk åkdyna, säger Ladislav Kosa.

Kalejdodynan-still-2Han är grafisk formgivare och illustratör med inriktning på digitala kollage, och David Krantz är konstnär. De har tidigare arbetat tillsammans med en animerad musikvideo, så att göra en digital animation för Med nya ögon kändes som ett självklart val. För att få inspiration studerade de gamla yllebroderier, och valde ut motiv som de fotograferade och scannade, som sedan bearbetades med friläggning och kloning. Figurernas rörelse och förändring arbetade de sig fram till i takt till musiken.

– Man skulle kunna jämföra det med en klassisk stop-motion animering med klippdockor, man rör en del, tar en bild och fortsätter så tills en hel rörelse är uppbyggd, säger David Krantz.

Tanken är att visa på tidsandan och den breda variation av figurer som fanns då yllebroderiet var som störst, men också humorn som finns i många av figurerna.

David Krantz menar att det kändes helt naturligt att använda sig av modern teknik för att skapa något nytt av de traditionella yllebroderierna.

– Allt hänger ihop! Datorn hade möjligen inte funnits om inte Jacquard konstruerat hålkortsvävstolen en gång i tiden, och den i sin tur hade inte funnits om inte exklusiva handgjorda tyger hade en så stor efterfrågan då det begav sig. Modern teknik öppnar oftast upp för fler möjligheter men har sitt ursprung väl förankrat i tidigare tekniker, så som digital animation har sin föregångare i tecknad animation.

På Utställningen i Trelleborg visas även broderier från Söderslätts Hemslöjdsförening.

Paula Rooth

Zickermans reseguide: Brighton

Brightons berömda pir. Foto: Paula Rooth.Brighton beskrivs ibland som Englands San Francisco, men när tåget rullar in på stationen känns det inte som någon särskilt spännande stad. Industriområden och byggnadsställningar som tornar upp sig, och inte minsta skymt av havet. Det är först när du kommer av tåget, och efter några kvarter befinner dig mitt i området North Laine som liknelsen går att förstå. På smala gator kantade av pastellfärgade hus ligger de vegetariska kaféerna, små bagerierna, vintageaffärerna, body piercingstudiorna och de ekologiska grönsaksförsäljarna tätt. Här är det lätt att vandra bort några timmar, eller sitta på en uteservering och dricka latte med sojamjölk och titta på det femtiotalsstylade rockabillyfolket eller punkare med grönt hår.

Den slöjdintresserade behöver inte ha tråkigt här, utbudet av små hantverksgallerier och materialbutiker är stort. Brighton Bead shop och Kerrie Berries ligger båda på Sydney Street och säljer pärlor och allt annat som behövs för att göra smycken. Ett stort urval av tyger finns i butikerna Ditto Fabrics på Kennsington Gardens 21 och Fabric Land på Western Road 76. Den som är intresserad av ätbar slöjd bör besöka Purple Heart som säljer sockerpasta, kakformar och allt annat som har med bakande att göra.

Tygaffär i Brighton. Foto Paula RoothLaine. Foto: www.visitbrighton.com

Snoopers Paradise på Kensington Gardens 7-8 är en permanent inomhusmarknad med vintageprylar, kläder, böcker och mycket mer. På övervåningen ligger Snoopers Attic där lokala hantverkare säljer sina verk.

Appendage säljer grafiska tryck och illustrationer, mestadels av lokala konstnärer. Butiken Eco Logic Cool som säljer återbruk, bland annat små skotrar av gamla läskburkar eller ljusstakar gjorda av ölflaskor. På Glouchester Road ligger flera mysiga inredningsbutiker med lokal prägel, däribland RT Home på nr 101, som även har rättvisemärkta produkter.

Stickade tehuvor i Brighton. Foto: Paula Rooth.Royal Pavilion Foto: www.visitbrighton.com

Mitt i Brighton ligger The Royal Pavilion. Byggd som en semesterbostad åt Kung George i början av 1800-talet är det en byggnad tydligt inspirerad av Indien och mellanöstern, och inte likt många andra engelska slott.

Väster om Pavilion Parade ligger ett myller av små trånga gator, kallade för The Lanes. Här finns ännu fler designerbutiker, cupcakebagerier, restauranger och flera juvelerare. Missa inte den mysiga pubben Seven Stars på Ship Street 27, som bjuder på livejazz och vardagsrumskänsla på tidiga söndagskvällar. För mera festande, besök Funfair, en kombinerad bar, klubb och lekpark för vuxna.

Brightons mest berömda sevärdhet är Brighton Pier, som är en upplevelse att besöka efter att mörkret har lagt sig, när neonljusen från piren och tivolit längst ut lyser upp stranden. Här flanerar alla sorters människor på kvällarna, för att romantisera, äta fish and chips (och försöka hålla undan dem från de hungriga fiskmåsarna), eller som i barnens fall, suga på polkagrisstängerna Brighton Rocks. Nedanför på stenstranden samlas ungdomsgäng för att dricka öl och musselfiskare med sina håvar, allt tills vågarnas sus.

Stranden är värd ett besök på dagen också. I de gamla fiskebodarna huserar numera allt från souvenirbutiker och små gallerier med lokala konstnärer och hantverkare till fiskrestauranger, pubbar och surfbordsuthyrare. På puben Fortune of wars övervåning går det att sitta som i en skeppskajuta och titta ut på havet genom de halvmåneformade fönstren.

Rakt upp från Brighton Pier och in till höger på St James Street börjar Kemp Town, Brightons gaykvarter. Här är det alltid liv och rörelse, inte minst på helgkvällarna då du kan stöta på tre långbenta transor i flygkaptenoutfitt likaväl som vingliga, skränande möhipp- och svensexegäng. Gatan kantas av restauranger och pubar, och butiker. Gallery 40 på Glouchester Road ställer ut och säljer konst och hantverk av lokala konstnärer. På The Black dove råder en mysig murrig stämning och dj-båset består av två resegrammofoner uppställda på en sekretär.

Grönsaker i Brighton. Foto Paula RoothBrighton Pier. Foto: www.visitbrighton.com

Bland det enorma utbudet av matställen och fik är det svårt att tipsa om några enskilda som sticker ut. Ett säkert kort är dock Iydea, en vegetarisk lunchrestaurang som finns både på Kennsington Gardens 17, och ner mot vattnet till på Western Road 105. En lunch med en varmrätt, två sallader och en sås går på runt 7 pund och är fräsch och gott. Ett alternativ för den som sugen på snabbmat utan kött är V Bites på East Street 14, som serverar hamburgare och fish and chips i vegansk tappning. Namul är en nyöppnad restaurang på Gardener Street 49, för den som vill äta Bibimbap och annan sydkoreansk mat direkt ur kastrullen. En av Brightons bästa och mest prisbelönta restauranger är Terre a Terre, som serverar vegetarisk gourmetmat att dö för.

Catwalk Cakes Bond Street 22 är ett pastellfärgat fik som serverar afternoon tea och erbjuder både veganska och glutenfria varianter. För en ordentlig engelsk frukost, besök Bill’s på North Road 100, det går att få både vegetariska och ”nyttiga” varianter. Kom innan du är allt för hungrig bara, för du kan få vänta på bord. För en snabbfrukost, testa matvagnen The Oathut utanför stationen som säljer ekologisk gröt, bircher müsli och olika sorters flapjack. Väldigt typiskt Brighton!

Bo

Det finns många hostel och enklare hotell att välja på i Brighton, men på helgerna är det alltid bra att boka rum då mycket folk kommer ner från London. The Grapevine har tre hostel, ett mitt i North Laine, ett i centrum och ett vid stranden. Priserna varierar mellan 10-15 pund för en säng i sovsal till 35 pund per person i ett dubbelrum.

På det roliga och rockiga hotellet Pelirocco är varje rum unikt inrett och slöjdnörden bör inte missa rummet Do knit disturb, som bland annat har en invirkad telefon och sänglampa. Priser runt 120 pund för dubbelrum.

brighton-005VB03-Brighton-Sign

Marknader

Marknader är stort i Brighton precis som i London, och nästan varje helg är det dessutom någon sorts festival. På lördagar förvandlas Upper Gardner Street till en stor marknad med vintageprylar, kläder, mat och böcker mellan klockan 07-17. I november (21-24) ordnas Made Brighton, en design- och hantverksfestival och marknad i Brighton Dome. Håll utkik efter kollektivet We made this hantverksmarknader som ploppar upp i The Lanes då och då.

God gatumat från lokala restauranger och matentusiaster serveras varje onsdag och söndag i Brighthelm Garden på Street Dinner Brighton.

 Paula Rooth Brighton Pier. Foto: www.visitbrighton.com

Play

Filmen Play är Emma Perssons examensarbete från Capellagårdens tvååriga keramikutbildning. För att vid föreställningens början ha samma känsla som publiken av att inte veta vad som kommer att hända, är själva uppvisningen helt improviserad. Förberedelserna har dock pågått under flera år.

– Jag började med keramik för fyra år sedan, på en folkhögskoleutbildning där vi mest lärde oss att göra bruksföremål. Redan då kände jag en längtan efter att utforska ett annat sätt att uttrycka mig på med keramiken, och jag började fundera på någon slags performance, men hade inte riktigt någon klar bild av vad jag ville göra. Sommaren innan jag för två år sedan började på Capellagården hittade jag en gammal bok på loppis om en gymnastikgrupp i Göteborgstrakten, skriven av en av Idlaflickorna. Den innehöll en massa gamla foton på gymnastiska övningar i skärgårdsmiljö, och det var något som hände i mig då. Jag uppskattade estetiken, och jag började plötsligt se bilder framför mig hur jag kunde göra något med keramiken, gymnastiken och mig själv i en slags uppvisning.

Idén fick gro under den tvååriga utbildningen på Capellagården, och först under den sista terminen slog den rot. Utan att tänka alltför mycket på hur själva föreställningen skulle bli, köpte Emma plastbollar, gjöt tio klot och sprayade alltihop i samma färg.

– Det var komplicerat rent tekniskt att tillverka gipsformarna som jag gjöt kloten i. De blev väldigt tunga, och det var lätt att det blev flisor i gipset. Det var mycket svårare än jag hade tänkt att det skulle vara. Det tog flera veckor för varje form, och en av dem gick dessutom sönder. Men jag lärde mig mycket av den processen också. Att bita ihop och försöka igen.sittande

Det var medan hon arbetade med det praktiska runt kloten som hon insåg att hon ville att den slutliga föreställningen skulle vara helt improviserad.

– Jag tänker att föreställningen på ett sätt handlar om det spel vi hela tiden spelar i vardagen. Att när vi har en publik, någon som ser oss, så går vi runt och låtsas ha kontroll. Att det gäller att spela oberörd på något vis. Jag ville undersöka den känslan. Så jag gick in i föreställningen med en bestämd uppfattning av att jag hade kontroll, fast jag egentligen inte hade det.

Hur var det då att ha sönder de klot du jobbat så länge med?

– Det var faktiskt roligt! Det var som en befrielse att få ha sönder något av värde. Att släppa taget om dem, trots allt arbete som ligger bakom. Att tänka att det ändå bara är materia. Jag trodde att jag skulle kliva på alla skärvorna, men jag hade bestämt mig innan för att om jag går på en skärva så fortsätter jag bara. Men jag lyckades undvika dem på något vis – jag vet inte hur. Det var som att jag fick min kropp att tro att den hade koll, och så hade den det.

Såg du själv skillnad på bollarna under föreställningen?

– Nej, när jag stod upp såg jag inte vilka bollar som var vilka, men jag märkte ju när jag lyfte upp dem. Så det blev en överraskning för mig också på ett sätt.

Tio klot gjöt hon. Sex klot finns nu kvar. Tre av dem kommer tillsammans med filmen att visas på Waldemarsuddes utställning  Carl Malmsten – formgivare och pedagog, som pågår mellan oktober och mars i Stockholm. Kanske, kanske blir det även en performance.

Sanna Gustavsson

Foto: Anna-Klara Hedlund. Musik: Ballerina, Biosphere.bollar

Johan och Kollektivia-filten

kollektiviaI en brevlåda någonstans i Växjö trillar det varje vecka in paket med färgglada stickade eller virkade rutor från människor runt om i landet. Dessa sätts sedan ihop till en stor filt som kallas Kollektivia.filten  . När den är färdig ska den auktioneras ut under Musikhjälpen i P3. Bakom idén står Johan Danielsson, en hängiven stickare som fick filten av en god vän i vintras.

– Hon ville att den skulle vara en vandringspokal och stickas på av olika människor. Jag kom att tänka på Musikhjälpen som jag tycker är en bra grej, och något som jag tror motiverar folk till att sticka en ruta, då det vet att det är för ett bra ändamål.

Han gav filten ett namn och skapade en Facebookgrupp, till en början bara öppen för vänner. Folk började sticka till honom rutor i handen, och snart spred sig ryktet över stan.

– Någon hade sagt till någon som sagt till sin mormor. Det kom fram folk till mig på jobbet som sa att det var en bra idé.

I somras skrev Smålandsposten en artikel om filten, och intresset ökade ytterligare.

– Nu har jag mjuka paket som väntar på mig varje gång jag kommer hem till mina föräldrar, det är jätteroligt!

Lappar kommer in från hela landet och från folk i alla åldrar, och Johan har hittat stickare som vill bidra på de mest oväntade platser.

– I vintras var jag på Sri Lanka och uppe på ett berg träffade jag ett svenskt gäng där en av killarna virkade, jag berättade om filten och han fick min adress och i våras fick jag ett paket med en skitsnygg virkad ruta med text.Johan Danielsson

De flesta skickar med små hälsningar med sina namn och tankar kring projektet eller sitt eget stickande.

– Det är roligt när det står saker som ”Jag har stickat sen jag var tio år och nu är jag 64”, eller när en vän som inte har stickat tidigare lämnar över en ruta. Då känns det att de verkligen har lagt ner möda på det, och kanske har jag väckt nåt intresse att fortsätta med stickandet.

I nuläget har han 172 rutor, och filten är ungefär lika stor som en dörr. Det finns ingen gräns för hur stor filten ska bli, utan den får växa så länge det kommer in rutor. I höst planerar Johan att samarbeta med skolor och låta elever bidra med rutor, och han vill även marknadsföra filten mer i teve och tidningar. Någon gång i slutet på november kommer det vara stopp för att skicka in bidrag, så att Johan ska hinna sätta ihop alla rutorna innan Musikhjälpen börjar.

Den som ropar in filten kommer även få med sig alla meddelanden som har följt med rutorna, och kan på så sätt få veta lite mer om vilka som har gjort filten.

Vad det slutgiltiga priset för filten kan komma att bli vågar han inte spekulera om.

– Det är svårt att säga, det är ju ingen kändis som har rört vid den eller så. Men jag hoppas att det blir ganska högt så att de som har engagerat sig i den kan känna sig stolta.

Paula Rooth

Kollektivia.filtens facebooksida finns Johans adress, för den som vill bidra med en ruta. Johan Danielsson sysslar även med gerillastickning och experimenterar gärna i olika material, under namnet Stick2gether

Under Musikhjälpen sitter tre programledare instängda i en bur och sänder radio dygnet runt samtidigt som de samlar in pengar till ett utvalt område.  Musikhjälpen sänder i år från Göteborg 9-15 december.

kollektivia2

Norsk samtidstextil på Gustavsbergs Konsthall

SoftEtt stenkast från Gustavsbergs porslinsmuseum, mitt i det idylliska området kring Gustavsbergs hamn, pågår just nu och i ytterligare en månad något så ovanligt som en hel samlingsutställning med samtida textil konst. Åtta norska konstnärer/konstnärsgrupper visas i ett samarbete mellan Gustavsbergs konsthall, Norske Tekstilkunstnere och det norska textilgalleriet Soft.

– Det händer väldigt mycket inom det norska textila konstfältet, och verken håller en väldigt hög nivå. Trots det uppmärksammas dessa konstnärer sällan i Sverige, förklarar konsthallschef Maj Sandell, medan hon visar mig runt i utställningen.

I stark kontrast till den solglittrande, ljuva augustisommaren utanför, träder Soft fram som en utställning med många politiska, medvetna och ansvarstagande konstnärer och verk. Unn Sønju visar till exempel fyra bildvävar ur sin serie ”RAWAR”, alla vävda som en protest mot krig. Serien börjar 2003, vid Irakkrigets utbrott. Första väven är formad som en omvänd svastika med palindromen ”raw” och ”war”. Mellan trådarna finns även invävda plastsoldater. I en text i anslutning till utställningen skriver Sønju, själv född 1938, att det var just vid krigsutbrottet 2003 som hon insåg hur krig varit ständigt närvarande i hennes eget liv. Insikten blev en drivkraft att göra sin röst hörd, och hon ville göra det med hjälp av bildväven: ”Att sätta likhetstecken mellan blod och vävd röd ull är så extremt att det kanske kan skapa en reaktion”, skriver hon.
Astrid Runde Saxegaard – On the way to AraratKari Steihaug – Arkiv: De ufullendteSidsel Palmstrøm – Europa
Som en enorm men ändå stillsam installation mitt i konsthallens största utställningsrum svävar ”34 grunner til at Marta ikke kan sette seg”, ett av utställningens tre verk av Borghild Rudjord Unneland. En sten, en stol och en näsduk hänger i perfekt balans från två järnbalkar i taket. Jag erkänner för Maj att jag inte riktigt förstår den, att jag skulle vilja förstå men inte gör det.

– Jag tänker att titeln säger mycket om både verket och konstnären. Rudjord Unneland har själv sagt att hon inte vill berätta för mycket om sina verk, att de ska få vara tolkningsbara  och att inget är rätt eller fel. Att det finns 34 anledningar till att Marta inte kan sätta sig är kanske en fingervisning om det – det är inte bara en bestämd anledning. Personligen tolkar jag verket som att det handlar om hem och hushållsarbete, men också en historia av att textil är kopplat till en kvinnlig tradition. Jag tänker också att det handlar om balans. Dels rent fysiskt och tekniskt; att få näsduken att hänga på samma höjd som stenen (konsthallen har gjort en extra konstruktion på övervåningen för att inte taket ska ge vika), men också om balans i livet, i stort och smått.

Vi går vidare till ett av de mindre utställningsrummen. Flera av besökarna har stannat till just här. Två kvinnor i likadana jackor ler och hummar instämmande mot ett fotografi av en vante med bara tre fingrar och en hängande tråd. Det är lätt att känna igen sig i konstnären Kari Steihaugs verk ”Arkiv. De Ufullendte”. Som en hyllning till det ofullbordade visar hon 100 omsorgsfullt fotograferade bilder av oavslutade, inskickade stickningsprojekt. Sedan 1998 har hon efterlyst stickningar till arkivet, och det går fortfarande att skicka in oavslutade alster. Under varje fotografi finns en liten berättelse från avsändaren. Små korta rader som rymmer oändliga historier: en äggvärmare som skulle bli klar till påsk, en dröm om en gul väst som skulle matcha en lika gul walkman, två små sockor som skulle ges på ett dop men hälarna var för svåra, ett liv som bytte riktning och en avliden mor med en stickning på nattduksbordet; en stickning redo att fortsättas på nästa dag.

I en smal korridor mellan två av utställningsrummen ligger kläder tätt packade mellan väggarna. Verket heter ”Europa”, består av ett ton (!) textil och rör sig kring frågeställningar om miljö,  gränslöshet och klädkonsumtion, men också om de historier varje plagg bär på, om människorna som haft dem och om kläder som byter ägare. Konstnären Sidsel Palmstrøm har även i tidigare verk arbetat med second hand-kläder, berättar Maj Sandell. Hon utgår ofta ifrån att det inte ska gå åt något material när hon arbetar, och har till exempel lånat kläder från Fretex – Norges motsvarighet till Myrorna – och sedan återlämnat dem efter utställningarnas slut. Till ”Europa” försökte konsthallen låna kläder från Myrorna och andra svenska instanser, men fick nej. Plaggen har därför transporterats från Norge, vilket var en besvikelse för Palmstrøm, berättar Sandell, men också ett exempel på att miljötänkande inte alltid är så lätt att förverkliga. I stället anordnas på utställningens sista dag, den 22 september, en finissage då kläderna kommer att ges bort till besökarna för återanvändning.

I utställningen visas också Hanne Frey Husøs animerade film ”Vannevar”, konstnärsduon Løvaas & Wagles Olle Bærtling-inspirerade textilier, Astrid Runde Saxegaards ”On the way to Ararat” och Regien Coxs platsspecifika installation ”Sky Travellers”.

Sanna Gustavsson

SOFT på Gustavsbergs Konsthall innehåller verk av Regien Cox, Hanne Frey Husø, Løvaas & Wagle, Sidsel Palmstrøm, Astrid Runde Saxegaard, Kari Steihaug, Unn Sønju och Borghild Rudjord Unneland

Utställningen pågår till den 22 september

Vass penna, nål och tråd

Lisa Ewald, broderi och tecknade serierLisa Ewald, broderi och tecknade serier
Lisa Ewald har nyligen kommit ut med sitt första seriealbum Allt kommer bli bra, som är ett urval av de serier, bilder och collage hon har gjort de senaste åren. Genom slagkraftiga bilder och ofta korta budskap förmedlar hon vardagsrealism blandat med en stor dos feministisk satir. Hon gillar serier som politiskt uttrycksmedel för att de är så lätta att ta till sig.

– Det går att tvinga på folk ett budskap lättare med en bild och en kort text än om de förväntas läsa en lång facktext, säger hon.

Hennes bilder föreställer ofta kvinnor med en uttråkad och samtidigt uppkäftig utstrålning, långt ifrån den gestaltning av kvinnor som vi vanligtvis möter.Lisa Ewald, broderi och tecknade serier

– Man blir matad med en miljon bilder av hur vi ska se ut, men vi vet alla att tjejer inte är så, vi kan vara äckliga, konstiga och dumma i huvudet. Det behövs mer av de bilderna som egentligen är det normala.

Lisa Ewald har gillat att rita ända sedan hon var liten, och har aldrig varit rädd för att ta ut svängarna eller rita stort, något som sedan gymnasiet tagit sig uttryck i ett intresse för att måla graffiti. Förutom att teckna och göra collage så skapar hon gärna bilder i linoleumtryck och broderi.

– Jag gillar att broderi är så fritt, man kan bara chansa och köra på det. Jag brukar skissa tunt med krita på tyget först och sen fylla det med tråd. Det tar tid, men jag tycker det är snyggt när det blir en massa ostrukturerade linjer.

Hon menar att broderi ger en möjlighet att jobba med kontraster. Säger du något som är kaxigt eller politiskt så får det extra tyngd för att det uttrycks i ett mjukt, traditionellt kvinnligt hantverk.

Lisa Ewald, broderi och tecknade serier– Jag har med två olika broderier i boken, det ena är ett självporträtt på mig där jag sitter vid datorn och spelar krigsspel, med handen på musen, en cigg i den andra handen och en folköl på bordet. Den bilden hade inte blivit lika bra om jag hade ritat den, det var något som hände med den när det blev broderi.

Det är viktigt att variera sig mellan teknikerna menar hon, dels för att inte bli uttråkad, men också för att lura sig själv att lära sig något nytt. På så sätt kan man få rätt till alla slags material, istället för att fastna i något bara för att du vet att du är bra på det.

– Det finns föreställningar om att vissa saker är så svåra att göra. Ofta är det typiskt manliga kulturyttringar, som att skejta eller spela trummor, och killarna är ganska nöjda med att det ses som en välbevarad hemlighet. Men provar du så är det antagligen inte så svårt som du har trott, och det kan vara roligt att göra det även om det inte blir perfekt, att göra något eget.

I det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget där hon är medlem är alla kvinnor eller transpersoner som tecknar välkomna, oavsett om de är publicerade eller har ritat en serie. De arbetar inkluderande, bland annat genom att göra jobb tillsammans, tipsa varandra om jobb eller ordna workshops.

– Vi vill inte konkurrera med varandra, utan se oss som en rörelse, lite som Skagenmålarna. Jobba jämsides och peppa varandra.

Paula Rooth

Textil kärlek utanför boxen

textilkonst-karlekar-001Hur skulle du tolka ordet kärlek med textil? Den frågan fick textilkonstnärer över hela Norden, inför utställningen Kärlekar som visas på Form/Designcenter i Malmö just nu. Utställningen är en del av Malmö Nordic, en konstmanifestation som pågår hela sommaren och vill uppmärksamma nordisk samtidskonst. Initiativtagare till Kärlekar är Karin Olu Lindgård och Hanna Butler.

– Vi ville jobba med de stora känslorna och göra något som kändes härligt och livsbejakande. Alla har en förnimmelse av textil, det är något vi möter tidigt i livet och som kan tala till kroppen innan det talar till intellektet, säger Karin Olu Lindgård.

För att bredda tolkningen av temat blev det kärlek i plural; kärlekar. Det behöver inte handla om kärlek mellan man och kvinna, utan kan vara idolkärlek, kärleken till ett husdjur eller att älska sig själv menar Karin Olu Lindgård. En lista med olika möjliga kärlekar skickades ut till konstnärerna tillsammans med några populärkulturella verk som skulle fungera som inspiration. Bland annat fanns där boken de små tingens gud av Arundhati Roy,seriealbumet Prins Charles känsla av Liv 

textilkonst-karlekar-012

Strömqvist, filmen Fucking Åmål och fragment av en kärleksdikt av Sapfo. Varje konstnär fick också välja sin bästa kärlekssång som sammanställdes till en gemensam lista.

– Det kommer från vår egen kreativa process, vi jobbar mycket med populärkultur och att

hitta inspiration inom andra genrer för det textila skapandet. Vi pratade med folk i vår omgivning och i olika generationer om vad de tyckte skulle finnas med på listan över kärlekar och vilka böcker och filmer som skulle fungera som inspiration, säger Karin Olu Lindgård.

Övriga riktlinjer för konstverken var att de skulle utgå från en stor kub och gå i färgskalan gult. De fyrtio kuber som nu står staplade som gigantiska klossar i Form/Designcenters entré ger uttryck för en mängd olika sorters kärlek, textila former och material. Där finns en kub med tovade blommor och löv, en annan har bett sin mamma samla in överblivet material, som knappar och trådstumpar, på ett örngott med broderat monogram står det massa namn tryckt i rött och andra kuber är kitschiga samlingar av plastblommor, barbiedockor och blingbling.

textilkonst-karlekar-002

– Jag tycker att det visar på bredden i textilkonst och hur olika man kan tolka ett ämne. Det finns verkligen möjlighet att försvinna in i konstnärernas världar, vissa verk är väldigt explicita och andra är kryptiska medelanden, säger Karin Olu Lindgård.

Hon och Hanna Butler har gjort två kuber, en med tryck som föreställer bland andra Frida Kahlo och ska symbolisera kärleken till förebilder, och en applikation som visar på den erotiska kärleken.

Marina Fränke, textilkonstnär verksam i Halland nappade direkt på förslaget om en gemensam utställning med temat kärlekar.

– Det kändes jätteroligt och spännande. Det var särskilt kul att få ta del av varandras kärlekssånger.

textilkonst-karlekar-007

Hon skapade en gul kub med en spiral i guldfärgad metall, gjord av insidan på återvunna kaviartuber. Nedanför har hon broderat ”Teach me tiger”.

– Det är en låt som jag gillar, den är lite het. Jag vill visa på att det inte bara är snällt med kärlek. Ibland blir det bra och ibland springer man rakt in i en sten.

Paula Rooth

Kärlekar visas fram till 24 augusti på Form/D esigncenter på Lilla Torg i Malmö. Konstnärerna som deltar är medlemar i KKV Textiltryck Malmö, Nordic Textil Art och Textil Konst i Skåne.

Konstruera korsstygnsmönster!

Ur Korsstygnsbolagets Märkbok

Att brodera korsstygn är roligt och enkelt. Att hålla koll på nål och tråd kräver måhända lite övning, men har du väl blivit vän med materialet märker du snabbt att korsstygnets rutnät bjuder på stora möjligheter och variationer. Eftersom du syr stygn som fyller upp rutor är det enkelt att beräkna var mönstret ska ta vägen och med hjälp av exempelvis din dator och ett bildbehandlingsprogram kan du använda bilders pixlar och få till ditt alldeles egna mönster. Modifiera bara din bild såsom du vill ha den och pixla fram den med Photoshop och skriv ut, här finns en guide.

Ur Korsstygnsbolagets Märkbok

Blir detta för mycket krångel går det förstås också alldeles utmärkt att ta fram rutat papper och penna och kryssa upp det du vill brodera, eller varför inte vända på det – rita rutorna direkt på din bild! Med hjälp av detta kommer du långt bara på fri hand, men är det så att du söker lite inspiration är mönsterböcker en bra källa att ösa ur. Har du tur går det att fynda gamla mönsterböcker på loppisar, eller hos en gammal faster. Eller ta hjälp av till exempel Korsstygnsbolagets, samtida men ändå traditionella mönsterböcker. Bakom dem ligger korsstygnsentusiasten Britta Johansson, som utifrån sitt engagemang sammanställer mönsterböcker med olika teman. Senast ut är Märkbok, där hon samlat bokstäver, siffror, och monogram bland annat. Dessförinnan, den tolfte boken i serien, består av 268 mönster på byggnader.

Ur Korsstygnsbolagets 268 byggnader

Korsstygnsbolagets samling böcker består av mönster som broderats runt om i världen på 1800-talet och tidigare, fokus ligger alltså på traditionen. Ytterligare böcker i serien visar inspiration till bland annat textila bårder, stjärnor, träd, hjärtan och kronor, blommor och fåglar. Syftet med böckerna är att inspirera till eget skapande för den ivrige mönsterkonstruktören. Tänk också på att eftersom dessa mönster är uppbyggda i ett rutsystem där en ruta motsvarar ett stygn, en maska eller ett inslag. Du kan förstås därför också sticka eller väva utifrån dessa mönster.

Och om du hellre vill hålla dig digital i ditt broderande, finns det en uppsjö program som du kan ta hjälp av i framställandet av dina egna mönster. En del av dem kostar pengar, som PC Stitch och andra, som det något oprecisa från Micro Revolt är gratis, liksom det något mer rättvisande, finska Ryujy Stitch Designer. Sätt igång och räkna rutor och du upptäcker snart att du kan variera dina mönster i det oändliga!

Frida Arnqvist Engström

Wikipedia för craftivister

Aids memorial quilt”Actipedia är en offentlig och användargenererad databas för kreativ aktivism. Det är en plats att läsa om, kommentera och dela erfarenheter och exempel på hur aktivister, hantverkare och konstnärer använder kreativ taktik och strategier för att utmana makten och erbjuda visioner om ett bättre samhälle.”

Den amerikanska sajten Actipedia, kan man beskriva som Wikipedia för craftivister, en samlingsplats på nätet där det går att få inspiration och kunskap om kreativ aktivism. Här samlas och läggs det upp kampanjer, projekt, aktiviteter och installationer som alla vill åstadkomma förändring. Under ämnen som konst, aktivism, feminism, kreativ aktivism, miljömedvetenhet, djurrättsfrågor, gatukonst och offentlig konst samlas och fylls sajten på med projekt som världen anser hör hemma inom fältet, dess öppenhet är precis som Wikipedia dess charm och bitvis fara. Men på Actipedia handlar det främst om att stötta, uppmärksamma och inspirera andra aktivister för att sprida kunskap.

Här samlar man inspirerande exempel och här finns kreativa protester och projekt från samtidshistorien. Ett exempel är The Aids Memorial Quilt från 1987, som än idag används för att protestera mot hur homosexuella behandlades i samband med åttiotalets första möten med sjukdomen. Uterus

Ett mer samtida exempel är projektet som flyttade från Twitter till händerna på kvinnliga stickare från hela världen – förra årets kampanj att sticka en livmoder och manifestera kvinnors rättigheter. Senatorer och kongressledamöter har aldrig förr fått så många rosa garnlivmödrar.

Bakom Actipedia ligger organisationerna Center for Artistic Activism, och Yes Lab.

Frida Arnqvist Engström