– Det är kul att vara med i schlageryran på något sätt. Istället för att bara affischera vill vi klä lyktstolpar, papperskorgar och skyltar med små vita spår som väcker nyfikenhet, säger Malin Cederberg som är Malmö Stadsteaters stickkonsult.

Årets Eurovisionsfestival vill fokusera tävlingens grundbudskap om fred och enighet mellan länder. Att träffas och göra något med händerna i ett långsamt tempo kan också vara ett sätt att skapa fred, menar Malin Cederberg.

– Jag tror inte att folk börjar  bråka när det stickar tillsammans. En ensam stickning ser heller inte så mycket ut för världen, men sätter man ihop många kan de göra ett stort intryck.

Maria Johannson blev medbjuden på stickträffen av sin kompis Maria Kronvall.

– Jag har inte stickat på länge, men nu när jag är här har jag blivit påmind hur skönt det är att hålla på med händerna, säger hon.

– Det är häftigt med gerillastickning, just att man får vara med i något större. Jag kommer inte vara så stor del i Eurovsion i övrigt, men nu gör jag någonting, säger Maria Kronvall.

De stickade och virkade alstren kommer att sättas upp av Malmö Stadsteater dagarna innan Eurovisionsfestivalen drar igång, men har du något du har gjort så går det bra att sätta upp det själv också, på Stråket mellan Gustav Adolfs torg och Malmö Stadsteater. De har fått klartecken av kommunen att alstren kommer att få sitta kvar.

Föreställningen Knitting Peace av nycirkusgruppen Cirkus Cirkör har också bett besökare att lämna in stickade och virkade vita saker på de platser de har besökt under sin turné, som sedan har satts upp i salonger och foajer under föreställningen. Den vita färgen symboliserar fred och tanken är att undersöka om en världsomspännande stickning kan göra någon skillnad.

Knitting Peace spelas i Malmö 14-19 maj.

Paula Rooth

– Jag tänkte ”wow, det där vill jag också göra!” och så började jag virka av bara tusan. Jag har virkat in ett träd hemma i trädgården tidigare, och ett överdrag till barnbarnens studsmatta. Jag ville prova att göra något ännu större, säger hon.

Klätterställningen kommer att spännas upp i ett par kraftiga träd i Björkhaga Trädgårdsgalleri och invigas 1 maj. Det blir startskottet för skaparveckan Hjärtans Hjärna som anordnas i Kölleröd i Skåne 1-12 maj. För att hinna virka klart klätterställningen till invigningen åker Berit och hennes följeslagare runt till olika platser i Skåne och berättar om projektet och låter dem som vill hjälpa till med virkandet.

Intresset för den virkade lekplatsen spred sig snabbt i hennes hembygd, och under vintern har de varit ett tiotal personer som har virkat tillsammans på Sallerups Folkets Hus en gång i veckan.

– Vi hade aldrig kommit så här långt som vi har gjort om jag hade varit själv. Vi peppar varandra medan vi virkar, och under n långa vintern har virkningen gett glädje och fungerat som färgterapi.

Berit har funderat ut konstruktionen av klätterställningen allt eftersom att bitar har virkats. Materialet de använder dubbelt akrylgarn. Det tror hon ska vara starkt nog för att hålla flera lekande barn.

– Vi hoppas verkligen det. Det har slitits och dragits i cirklarna för att se att det inte knakar någonstans, och både jag och min dotter har provat att gå på det när det är uppspänt.

Berit Wilkmar har varit i kontakt med Toshiko Horiuchi MacAdams och berättat om sina planer. Hon bjöd till och med in henne att komma och besöka lekparken vid invigningen.

– Hon svarade att hon inte hade möjlighet att komma, men tyckte det var roligt att vi hade inspirerats av henne och önskade oss lycka till.

Det har varit viktigt för Berit Wilkmar att den lekpark hon gör inte ser exakt likadan ut som Toshiko Horiuchi MacAdams förlaga. Den är inte gjord av samma typ av cirklar, och är hopsatt på ett annorlunda sätt.

– Det är ok om man låter konst inspireras av andra verk, men man ska aldrig plagiera. Därför har jag varit noga med att det ska vara något eget.

Hon vill börja virka på en till våning till klätterställningen till hösten, och hoppas att lekparken kan inspirera andra att göra något liknande.

– Ingen har gjort något sånt här i Sverige tidigare. Det ger en sån glädje med alla olika färger. Barn som ser oss hålla på blir helt exalterade och undrar när de ska få prova att klättra i den. Konst för mig är glädje och leklust.

Paula Rooth

Malin Vessbys spaningar kan du läsa mer om här. Här på Zickermans ska vi snabbt sammanfatta de andra tre deltagarnas spaningar. Först ut är Jennie Johansson från Medveten konsumtion. Det här är vad hon såg i kristallkulan:

Återbruk 2.0. Återbruket kommer fortsätta vara stort, i hållbarhetens namn. Men den gamla estetiken som man förknippar med återbruk, storblommiga tyger och lustiga detaljer, är det dags att lämna bakom sig. En ny våg av kreatörer, med tydligt formspråk, skapar föremål av material som sällan avslöjar sin tidigare identitet. Maria E Harryssons vackra halsband får illustrera.

Trasigt som trend. Istället för att slänga ut ett plagg så fort det blivit lite slitet gör man en grej av det trasiga. Lappat och laggat blir inte bara okej, det blir snyggt! Kate Fletcher har myntat begreppet The Craft of Use där ett kreativt användande uppvärderas. I projektet Local Wisdom kan man finna inspiration.

Hipstermännen börjar slöjda. När korvstoppningen och surdegsbakningen tappat nyhetens behag tar mediemännen sina skägg och sotarmössor med sig och närmar sig slöjden istället. Men då duger det inte med virkning och korsstygn. Det är de riktigt gamla och svåra teknikerna som blir poppis igen. Varptyngda vävstolar ersätter mikrobryggerierna på Södermalm.

Om du inte känner dig atletiskt lagd kan du hoppa på någon av spårvagnarna som likt berg-och dalbanor trafikerar även de brantaste backarna. Numer 28 brukar kallas för turistlinjen och går förbi de mest berömda platserna.

På många ställen i staden finns det så kallade ”miradouros”, utkiksplatser med små serveringar och ibland restauranger där du kan sitta ner och vila benen och se staden breda ut sig nedanför dina fötter. Några utkiksplatser att lägga på minnet är Miradouro da Graca, som ligger brevid Gracakyrkan. Det är den högsta utkiksplatsen i staden och erbjuder utsikt över i stort sett hela Lissabon. 28:ans spårvagn går även hit. För att få bästa möjliga parkett vid solnedgången, bege dig till Miradouru da Santa Catarina. På kvällarna fylls stället av konstnärer och musikanter som dricker öl eller den lilla serveringens egna sangria. Ligger mellan områdena Bairro Alto och Bica.

Ett bra ställe att börja utforska Lissabon är det stora torget Praca do Comércio, eller Terreiro do Paco som det också kallas. Det ligger nere vid vattnet i stadsdelen Baxia. Det här räknas som den moderna delen av staden, och är ett av få ställen som är relativt platt. Här passerar många spårvagnslinjer, och runt torget finns det fullt av uteserveringar, restauranger och barer. Varför inte börja med ett glas av den inhemska körbärslikören Ginjinha som säljs i ett litet bås på torget. Drycken serveras traditionellt i små chokladkoppar! På torget ligger också restaurangen Can the Can, som tar klassiska konserver som sardiner till nya kulinariska höjder. Här går det att lyssna på den portugisiska musiken Fado på eftermiddagar och kvällar.

Baxia, och det angränsande området Chiado rymmer allt från de stora klädkedjorna och exklusiva modebutiker till mer alternativa restauranger och gourmetbutiker. På Mercearia Tosca på Rua Nova do Carvalho 74 kan du sippa på portugisiska viner och prova inhemska tapas. Brevid ligger Mini Gallery, världens minsta galleri, som ryms i ett skyltfönster. Just nu visas verk av konstnären José Budha- Budhens.

Några kvarter bort, på Rua S. Paulo 63-65 ligger butiken Artefab som säljer hantverk, smycken och inredning av portugisiska designers, mycket i återbrukat material.

Baxia är en bra plats för den som letar efter slöjdmaterial. Här finns en del tygbutiker, men utbudet eller priset skiljer sig inte särskilt mot svenska butiker. På Rua de Coneucao ligger det tätt med ”Retrosarias”. Det är ungefär motsvarande våra sytillbehörsbutiker, och här går det att fynda vackra band, knappar eller garner tillsammans med Lissabons slöjdande damer. En av de större och mer välsorterade retrosariorna är Retrosaria Rosa på Rua Do Loreto 61 i Chiado.

Butiken Amatudo på Rua da Magdalena 76 säljer souvenirer av det mer hantverksaktiga slaget, bland annat vackra porslinssvalor och tygsardiner.

På gågatorna här finns det också gott om fik och uteserveringar att vila benen på. Beställ ett glas av den inhemska ölen Sagres eller ett glas portvin och prova någon av alla kakor. Lissabon är lite av ett mecka för kakälskare, det ligger bagerier på varje gata och utbudet av kakor är stort. Missa inte nationalkakan Pasteis de Nata, en liten paj med citrus- och kanelsmakande fyllning. Allra godast sägs de vara på det anrika Pasteis de Belem, men ringlar kön där långt ut på gatan så går det bra att prova dem på andra ställen också. Alkohol och kakor hör till det som är billigast i Lissabon. En liten öl eller ett glas vin kostar 1-2 euro och kakorna ligger på ungefär samma pris.

Belem är ett lugnt och grönt område i stadens västra del. Här är det skönt att ströva i den stora parken Praca do Imperio där det också är loppis på helgerna, eller i den botaniska trädgården Jardim do Ultramar. Kulturhuset Centro Culturan de Belem rymmer Berardo Museum of Modern and Contemporary Art och är gratis. På slottet Palácio Nacional da Ajuda visas fram till augusti en utställning med konstnären Joana Vasconcelos. Hon är en internationellt känd konstnär som jobbar mycket med textil och stora installationer.

För barer, uteliv och roliga småbutiker är det hetaste tipset området Bairro Alto. Ställena i de här backarna kommer till liv framemot kvällen med fullt av partysugna studenter och turister. Här finns också många fina restauranger med mat från både det portugisiska och internationella köket. Den färgglada och kitchiga restaurangen Lost In serverar både en god räkcurry och en av stans bästa utsikter. För en mer sofistikerad känsla, besök den gamla silkesfabriken Rota das Sedas. Här går det att äta en god brunch terrassen ovanför en lummig trädgård. För traditionell portugisisk mat går det bra att slinka in på de flesta små anspråkslösa restaurangerna som finns överallt. Fiskrätterna bacalao, torsk tillagad på en mängd olika sätt, är mer spännande än vad de låter. Taberna Portuguesa har en ljus och hemtrevlig miljö och fräscha klassiska rätter.

Kulturföreningen ZDB på Rua da Barroca 59 är ett bra ställe för alternativ kultur, konserter och utställningar.

Utbudet av vegetarisk mat är inte så stort i Lissabon, rätterna på menyn består ofta av kött eller fisk. Men antalet restauranger med enbart eller mycket vegetarisk mat ökar hela tiden. En av dem är The Food Temple, som serverar små veganska plockrätter till bra priser. Stället ligger upp för en backe på en gård i området Mouraria och är inte helt lätt att hitta, men fråga dig fram.

Ett stenkast härifrån ligger det nybygda torget Martim Moniz. Här är det fullt av små bås med mat och dryck från några av Portugals forna kolonier Brasilien, Cap Verde och Mozambique, men även asiatisk mat och annan streetfood. På helgerna ordnas marknad med lokala hantverkare och stämningen är allmänt hipp och ung.

Den stora loppmarknaden Feira da Ladra på Campo de Santa Clara i området Alfama ordnas varje lördag och tisdag. Här går det att hitta allt från kakel från rivna byggnader, gamla sedlar och knappar till kläder och hantverk. Intill ligger en byggnad med kaféer, antik- och second handaffärer och en delikatessbutik.

Områdena Alfama och Mouraria är Lissabons äldsta och består av vindlande små kullerstensgator, gamla hus och kyrkor och här och där ett apelsinträd. Här är det mysigt att bara ströva och känna atmosfären. Det är också här du hittar de flesta restaurangerna där det spelas Fado på kvällarna. Fråga lokalborna efter billiga alternativ, många av de mest turistiga ställena är väldigt dyra.

Mellan områdena tronar ett av Lissabons riktmärken, slottet Castelo de São Jorge. Det moriska fortet tros vara byggt redan år 48 f. kr och har spelat en viktig del i Lissabons historia. Slottet och området runt omkring är väl värt ett besök.

Ett av de bästa och billigaste nöjena i Lissabon för den form- och hantverksintresserade är att bara gå runt och titta på allt kakel i alla möjliga färger och mönster som pryder byggnaderna. Vill du lära dig mer om bakgrunden till kaklet, besök Museo do Azulejo på Rua da Mardre de Dus 4 i närheten av Alfama. Passa även på att kolla in det nybyggda området Doca do Jardim do tabaco, ett stråk med exklusiva restauranger, butiker och barer längst med floden nedanför tunnelbanestationen Santa Apolina.

Boende

Det finns gott om hostels i Lissabon, med sängplatser för runt 20 euro. Kedjan Destination Hostel har flera stycken, bland andra det populära Alfama Patio hostel med en grön takterrass. Browns downtown är ett prisvärt designerhotell i Baxia.

Det finns också mycket privata lägenheter till uthyrning. På sajter som Airbnb eller Wimdu går det att välja mellan allt från enkla rum i en delad lägenhet, till små lägenheter med balkong eller lyxlägenheter. Ett bra referenssystem gör att det känns som ett säkert sätt att resa på.

Utflykter

Åker du till Lissabon på sommaren kommer stranden antagligen locka för eller senare, och den är aldrig långt bort. Från stationen Cais do sodre går det ett pendeltåg längst med kusten. De närmaste badorterna är Oeiras och Estoril. För lite renare vatten och mindre folk, fortsätt längre bort. Slutstationen Cascasis är en mysig ort med ett centrum fullt av små kaféer, butiker och turistfyllda restauranger. Gå en promenad runt det gamla fortet och ät på den undanskymda restaurangen under den gamla stenbron med utsikt över slottsliknande hus och enorma vågor.

Sintra är den portugisiska kungafamiljens sommarresidens, men det är också ett utflyktsmål med magisk stämning. Mitt i en lummig nationnalpark ligger ett gäng slott, som direkt tagna från en saga eller disneyfilm. Vandra i pinjeskogen eller i slottens välskötta trädgårdar och på byarnas små kullerstensgator. Området består av tre olika byar, till Sintra by kommer du på 45 minuter från stationen Rossio i Lissabon och därifrån går det att promenera eller åka buss till de olika slotten.

Ok, det här frihandsmaskinbroderiet av Paul Nosa är ganska imponerade. Ännu mer imponerande är att han har byggt om sin symaskin så att den drivs antingen med solceller eller genom en cykelgenerator. Och som ytterligare lök på imponeringslaxen delar han med sig av hur han gjort också. Läs under Alternative Energy på hans sajt och kolla på klippet här under. Det är kanske inte det allra första nybörjarprojekt man ger sig in på om man aldrig mekat med motorer och elektronik förut men med lite övning och hjälp är det säkert inte omöjligt att få till.

Paul skriver att han som bor i soliga Arizona i USA kan få laddning via solceller som räcker till över fyra timmars maskinsömnad per dag. Vi som bor i ett lite annat klimat kanske gör bäst i att pröva cykelgeneratorn i första hand.

Det var efter att ha gått kursen Recycle design- Återbruk på Eskilstuna folkhögskola som hon fick upp ögonen för de stora miljöhoten och återbruksskapande. Idag håller hon i kurser och workshops för att inspirera människor att göra eget istället för att köpa nytt.

– Det handlar om hur vi kan minska på sopbergen. Att köpa miljövänligt löser egentligen inte problemet, så länge det produceras nya saker så tär det på jordens resurser, säger hon.

Hon vill få fler att inse att när stolen går sönder så behöver den inte köras till tippen på en gång, det räcker ofta med lite lim.

– Vi tror lätt att saker måste se ut på ett speciellt sätt, men genom att låta folk prova själva inser de att det inte behöver vara så. Återbruk triggar skaparkänslan och du får en speciell relation till det du gjort själv som ofta varar längre än relationen till något köpt.

Hanna Jönsson hämtar mycket inspiration i naturen till sitt skapande. Hon är utbildad florist och tror att det ger en speciell känsla i rummet att plocka in naturmaterial.

– Alla kan relatera till årstiderna, naturen är kopplad till mycket känslor. De varna lugna färgerna skapar en förbindelse mellan allt.

För Zickermans har Hanna Jönsson tagit fram två återbrukspyssel som passar speciellt bra nu till påsk.

Att odla krasse i äggskal ser fint ut och ger dessutom nyttigt grönt att strö på mackan eller salladen. Spara äggskalen när du kokar ägg, skölj dem och fyll dem med jord. Peta därefter ner lite krassefrön. Se till att jorden alltid är våt och efter några dagar växer det upp krasse.

Fjärilsdekorationerna är gjorda av överblivet papper och ståltråd. Hanna har använt en tepåse, en bit från ett sockerpaket och en boksida. Klipp ut en större och en lite mindre rektangel av pappret. Lägg dem med spetsen nedåt och vecka hela pappret. Snurra ihop de två papperna med ståltråd i mitten. Spara ganska långa ändar som du kan böja till som känselspröt. Veckla ut på sidorna så att det bli som vingar. Gör en ögla av sytråd och fäst i ståltråden för att hänga fjärilen i påskriset, eller fäst en till bit ståltråd undertill för att sätta fjärilen i en blomkruka.

Paula Rooth

Ordet yarnstorming hittade Lauren O’Farrell på när hon blev intervjuad av BBC i London 2009. Att prata bombning och offentlig miljö i London vid den tidpunkten var omöjligt, men termen menar hon också har en snällare klang än den amerikanska varianten. Frida Arnqvist Engström fick följa med garntaggarna Knit the City på en yarnstorming i London en snålkall vinterdag.

Jag är i London för att träffa en rad craftivister, radikalbrodöser och garnbombare. Det är bråda dagar där jag snabbt blir vän med Londons bussystem och tunnelbana, jag åker över hela staden för att få höra om sätt att förändra världen med händerna. Jag träffar människor som genuint och dagligen arbetar för en förändring genom sitt kreativa skapande. Politisk mosaik, broderi som påverkar, stickjunta för att lära nybörjare att sticka.

Lauren O’Farrell ligger bakom stickgruppen Stitch London, en avknoppning av tidiga 2000-talets Stitch’n Bitch, som nu sex år efter sin start samlar kring 12 000 stickare på sin mejllista. De träffas regelbundet och jag får under min vistelse vara med på ett av deras möten, där vi under kvällen stickar och köper lotter till ett välgörenhetslotteri som Lauren organiserat. Samma kväll får jag en gatuadress av Lauren till en planerad yarnstorming som hon och hennes crew i hennes andra stickrelaterade grupp, Knit the City, ska göra dagen därpå.

Morgonen efter är jag först på plats efter en något förvirrad tur med en alltför odetaljerad karta. Vi är i stadsdelen Hackney, där en klassisk telefonkiosk för dagen ska bli inklädd i en stor bläckfisk stickad av plastpåsar. Lauren och KTC-kompisen Emma kommer runt hörnet där jag trevande har närmat mig det japanska filmteamet. Det är dem som är anledningen till att Lauren och Emma rycker ut, japansk teve har kontaktat dem och vill göra ett inslag om brittiska yarnstormingrörelsen. Lauren skrattar när hon berättar för mig att det är hon som hittat på ordet, och att de nog bara är de som utgör den rörelsen. Men, hon och Emma har i alla fall gått med på att bli filmade. Den japanska producenten har varit oerhört noggrann i sitt reseracharbete. Han har hittat på att Lauren och Emma ska komma åkandes i en taxi iklädda solglasögon. Lauren har under morgonen twittrat och fått napp, en av hennes 7 000 följare på Twitter är en taxichaufför som hon haft kontakt med tidigare. Han kommer körandes, redo för uppgiften.

De får instruktioner, rekar lite kring telefonkiosken och det närliggande staketet. De hoppar in i taxin och efter en stund är de igång. Teveteamet filmar engagerat och både Lauren och Emma jobbar snabbt med färdigstickade figurer och smala buntband i plast. Det är en om än strålande solig, ändå råkall förmiddag i utkanterna av London.

Till skillnad från många andra garnbombare är det alltså själva historien som är det viktiga för Lauren, och hon berättar oftast med hjälp av amigurufigurer. Det sammanhållande temat är figurer som har med stadsbilden eller stadens historia att göra. Idag sätter de bland annat upp en polis, en buss, och en skylt som det står London på. Det är oklart vilken historia hon vill berätta, men det ger sig menar hon. Det viktiga för Lauren när hon gör sin yarnstorming är att få till en bra plats där så många som möjligt kan se verken, en bra historia att knyta upp figurerna kring, och bra bilder. Det gör att gruppen alltid taggar på dagtid när det är ljust. Lauren är alltid den som skriver själva berättelsen, vad de vill uttrycka med sin tagg. Oftast livetwittrar de också, det är en sport bland deras följare att hinna ut till dem när de taggar.

Dagens taggande avslutas när Lauren och Emma fått The Squid på plats på telefonkioskens tak. De är båda nöjda med insatsen och regisseras av teveteamet i att packa ihop sina grejor och gå därifrån. De kommer dock tillbaka för sitt eget absolut viktigaste mål med dagen – att dokumentera. En lång stund fotar de alla taggar, medvetna om att de kommer att vara borta inom ett par timmar. ”För så är det vanligtvis det går till”, menar Lauren. Men bläckfisken, som Lauren rullar runt i en dramaten, den lämnar hon inte kvar på gatan, den har följt med henne ut ett antal gånger.

Taxibilen kommer tillbaka, chauffören är en av Laurens fans, han berättar att han brukar titta efter hennes verk på gatorna och känner numera igen Knit the Citys signatur. Teveteamet får för sig att filma också när bläckfisken åker taxi. Hur den historien ser ut i deras inslag är det ingen som vet, men de drar med Lauren och Emma och bläckfisken till en bakgata, där det orangefärgade trasslet lassas upp på taxins tak. Ett par filmningar fram och tillbaka är allt jag hinner med, eftersom jag måste vidare till min nästa intervju. Det sista jag ser av Lauren är när hon rättar till ett av bläckfiskens öga på taxibilens tak. Taxichaffisen fotar och lägger upp på twitter. Ännu en arbetsdag i London.

Frida Arnqvist Engström

I år beräknas 2,3 miljoner barn i världen dö av svält. Det är en fruktansvärd siffra och för första gången på flera år har den dessutom ökat. Detta är något som brittiska Rädda Barnen uppmärksammar tillsammans med brittiska Craftivist Collective (http://craftivist-collective.com). De genomför just nu en gemensam kampanj som heter I am a piece. Craftivist Collective har sedan i höstas uppmuntrat craftivister över hela världen att göra pusselbitar som visar att vi alla är en del i samma helhet, att vi alla har ett ansvar och att vi faktiskt kan göra skillnad. Målet med I am a piece är att uppmärksamma världen och 2013 års G8-möte på detta. Samt att uppmana dem att axla ansvaret och arbeta för att förhindra svält. G8 mötet hålls nämligen nästa år med Storbritannien som värd.

Craftivist Collective samarbetar dessutom med en rad brittiska stjärnslöjdare som alla bidrar med pusselbitar, information och uppmuntran i sina egna kanaler. De medverkande är broderibloggaren Mr Stitch, garnbombaren Lauren O’Farrell och Craft Blog UKs Hilary Pullen. De fyra bloggarna har tillsammans med Rädda Barnen rest runt i  Indonesien och det går att följa deras intryck av arbetet mot svält på deras respektive sajter.  Genomslaget för hela kampanjen har varit stort och hittills har man fått in över 600 pusselbitar från craftivister som stödjer arbetet.

I förra veckan hade man sin första visning av projektet. De 600 pusselbitarna sattes tillfälligt ihop på The People’s History Museum i Manchester, för att samla rösterna och låta de som gjort pusselbitar se helheten. En ytterligare viktig del i projektet är att inte bara göra en bit, i kampanjen ingår att du gör tre pusselbitar. En till själva manifestationen till G8-mötet, en pusselbit behåller du själv, som en påminnelse om att du är delaktig i projektet, och den sista ger du till din lokala politiker, som en påminnelse om att hen har en folkvald roll åstadkomma politisk skillnad. Vid förra veckans manifestation var det en rad lokala politiker inbjudna som fick ta emot pusselbitar med åsikter och uppmaningar om förändring. 600 pusselbitar talar tydligt sitt språk när de sätts samman, något som varit Craftivist Collectives idé med insatsen.

-Det finns ingen enda lösning på problemet orättvisa, men vi kan alla spela en roll i arbetet för en förändring, vilket så tydligt gick att se i Manchester, säger Sarah Corbett.

Läs mer om kampanjen här och hos Rädda Barnen.

Frida Arnqvist Engström

Foto: Percy Dean

När tyska uppfinnarsnillet Niklas Roy hälsade på sin flickvän på en designskola i Lettland hade han två planer med sin resa: att besöka det lokala bryggeriet och att utnyttja skolans träverkstad. Efter att ha prövat den lokala ölen gick han loss på en björkklabbe i verkstaden. Vid samma tid hade hans flickvän snöat in på tovning, vilket gjorde att det låg små tovade ullbollar och skräpade lite här och där. Så vad byggde då Niklas Roy av ett vedträ och ett antal tovade bollar? Svaret är självklart: en synt!

Resultatet är kanske inte världens mest skönklingande instrument men fint är det! Dessutom bjuder Niklas på hela beskrivningen så att alla som vill kan testa att bygga sin egen vedträ-ullbolls-synt!