Jocelyn Mackenzie har ett band och jobbar på ett garnföretag. Hon är således både intresserad av skivor och stickning. När bandet, Pearl and the beard, höll på att spela in sin nya skiva behövde de något att ha på sig på skivans omslag. Jocelyn började sticka och resultatet blev den här – en tröja för tre.
Självklart finns det en massa information om själva tröjan, kolla in videon om verket med plats för hela bandet.
Sally Hewett är advokaten från brittiska Kent som inte jobbat en enda dag med lag och ordning. Hon sadlade istället om och blev textilkonstnär, med fem års studier vid University for the Creative Arts examinerades hon 2003. Sedan dess har nål och tråd huvudsakligen tillhört hennes sätt att skapa, och hon säger i en intervju att även om hennes motiv knappast får anses traditionella så förvandlar och förändrar det traditionella mediet – stygnen, nålen, syramen, tråden – hennes verk till något som hon fascineras av. De naturtrogna motiven inrättar sig i ledet inför kvinnohistorien och broderiets historia.
Och de minst sagt ovanliga motiven – behårade och mycket naturtrogna kroppsdelar – är något som hon väcker uppmärksamhet med.
– Jag har alltid broderat, min mormor var sömmerska och tapetserare, hon lärde mig tidigt att använda materialet och teknikerna. När jag började göra mina kroppsdelar tänkte jag nog inte att folk skulle komma att ha åsikter om dem. Jag var då mer intresserad av hur materialen skulle fungera tillsammans; hur en rad franska knutar kunde se ut som en bröstvårta eller hur ett indrag i en stoppning kunde se ut som en navel.
Jag frågar Sally Hewett om vad hon tycker om den kroppsfixering som råder idag. Hennes verk får ofta uppmärksamhet på grund av befrielsen i de ogenerade kropparna. Och att det faktiskt är tillåtet att betrakta något normalt, kanske till och med vad många skulle anse fult, utan att behöva dölja vare sig reaktioner eller blick. Hon berättar att en tidigare lärare erkänt att han fann hennes verk erotiska.
– Det gjorde mig överraskad. För även om de är kroppsdelar och de är nakna har jag aldrig tänkt på dem som erotiskt laddade – kanske just för att de är delar av en kropp, inte en hel.
Men en politisk konstnär vill hon inte kalla sig, även om hon kan se att hennes verk kan vara ett politiskt inlägg i diskussionen om våra kroppsideal. Sally Hewett säger att en viktig del i hennes konstnärskap är just att få visa upp kroppens individuella och särskiljande drag. De riskerar annars att bli gömda, glömda och bli utpekade som skamliga i jakten på den perfekta kroppen.
Sedan sin examen har Sally Hewett ställt ut sina verk otaliga gånger, varit med i gruppshower och nominerats till priser. Hon finns också representerad i internationella samlingar. Vad är det med de hängande brösten eller de nakna rumporna med celluliter och hår som lockar så? Varför väcker hennes naturtroget broderade kroppsdelar så stor uppmärksamhet?
– Jag älskar riktiga kroppar – med hud, och hår och fett och ärr – allt det där som gör dem individuella. När människor förändrar sina kroppar efter omöjliga ideal så försvinner alla karaktäristiska drag som i mitt tycke gör dem intressanta. Det är bara det riktiga som lockar mig.
Kan det vara för att vi sorgligt nog är ovana vid att se riktiga kroppar? Isåfall gör Sally Hewett oss en välgärning på många plan.
Godispapperskedjor är perfekta att pyssla med regniga sommarkvällar. Du kan göra dem hur långa som helst (värdsrekordhållaren Gary Duschl har jobbat i 25 000 timmar på sin kedja som är lika lång som 46 Empire State Building), det kan vara frågan om ren tidsvaskning, eller så kan du producera användbara föremål av din kedja. Den klassiska metoden att göra en godispapperskedja är att vika pappret två gånger på längden så att du får en långsmal remsa, och sedan på mitten i två steg. Men du kan egentligen använda vilken sorts papper du vill.
Michelle Pacey som ligger bakom bloggen Michelle Made Me använder gärna sidor ur telefonkatalogen. Det är i och för sig smart — vad ska man annars göra av gamla telefonkataloger som numera ligger oanvända och samlar damm — men å andra sidan får man då ingen ursäkt att köpa mängder med godis. Det klassiska objektet att tillverka av en papperskedja är ett armband, men Michelle Pacey sätter också ihop sina till bland annat en lampskärm. Hon tipsar och om den här videon med en tydlig instruktion på hur man gör kedjorna.
Hur skulle din stickade trädgård se ut? Hur skulle du gestalta dina favoritblommor i garn? Skulle det ha någon betydelse att färgerna var riktiga eller skulle du köra på känsla? För Tatyana Yanishevsky, ursprungligen från Ukraina men numera amerikansk medborgare, handlar det handstickade verket The Knitted Garden om det anatomiskt korrekta och det vetenskapligt kategoriserade. Men så jobbar hon också med teknisk utveckling på ett forskningsföretag i biologi. Samt har tidigare erfarenhet som marinbiolog i Alaska.
– Det finns en stark koppling till vetenskap i mina arbeten. Naturliga processer, system och cykler fascinerar och inspirerar mig. Små detaljer som inte ofta är tydliga är attraktiva för mig i min stickning. Jag gillar att mitt jobb inte är relaterat till konst eftersom skillnaden mellan mina karriärer är vital för att upprätthålla dem båda, säger Tatyana Yanishevsky.
Hon började sticka blommor 2004. Det blev upptakten till det examensarbete som året därpå kom att bli The Knit Garden. Blommorna blev produkter av hennes studier i biologi och en allt större besatthet av stickning. Tatyana Yanishevsky lärde sig sticka när hon var 18 år, och intresset exploderade under konststudietiden.
– Stickning och associationerna till det är väldigt mjuka. Vi tänker på tröjor och filtar och mormödrar. I min stickning vill jag utmana dessa associationer och ta mig an mörkare och djupare ämnen och relationer – inom materialet och tekniken stickning. Min konstanta fascination för förruttnelse, blod och åldrande håller på att få fotfäste i mitt arbete, säger hon.
Men varför ägna så mycket tid åt att sticka anatomiskt korrekta organiska plantor, eller som på senare år, fantasifulla och groteska växter?
– Garnet, djupt integrerat i våra dagliga liv och i vår historia, förmedlar känslor, minnen och upplevelser. Att överföra en levande planta till garn blev i början en utmaning utifrån de referenser garnet har. Men i översättningen blev så småningom dessa blommor allt mer sina egna bisarra arter och numera ägnar jag mer tid åt att utveckla egna – mer mänskliga – egenskaper åt mina verk. De har fått egna liv kan man väl säga.
Tatyana Yanishevsky ställer fortfarande ut verket The Knit Garden då och då, men även hennes mindre verk finns att se i olika utställningar, främst i USA. Hon fortsätter att sticka organiska plantor och säger att hon ännu mer än tidigare kommer att blanda material och tekniker.
– Elektronik har alltid fascinerat mig, det är något väldigt väsenskilt från stickning, så jag är nyfiken på hur det skulle vara att kombinera dessa två material. Det blir en utmaning framöver, säger Tatyana Yanishevsky.
Foto: Karen Philippi
Hur skulle din stickade trädgård se ut? Hur skulle du gestalta dina favoritblommor i garn? Skulle det ha någon betydelse att färgerna var riktiga eller skulle du köra på känsla? För Tatyana Yanishevsky, ursprungligen från Ukraina men numera amerikansk medborgare, handlar det handstickade verket The Knitted Garden om det anatomiskt korrekta och det vetenskapligt kategoriserade. Men så jobbar hon också med teknisk utveckling på ett forskningsföretag i biologi. Samt har tidigare erfarenhet som marinbiolog i Alaska.
– Det finns en stark koppling till vetenskap i mina arbeten. Naturliga processer, system och cykler fascinerar och inspirerar mig. Små detaljer som inte ofta är tydliga är attraktiva för mig i min stickning. Jag gillar att mitt jobb inte är relaterat till konst eftersom skillnaden mellan mina karriärer är vital för att upprätthålla dem båda, säger Tatyana Yanishevsky.
Hon började sticka blommor 2004. Det blev upptakten till det examensarbete som året därpå kom att bli The Knit Garden. Blommorna blev produkter av hennes studier i biologi och en allt större besatthet av stickning. Tatyana Yanishevsky lärde sig sticka när hon var 18 år, och intresset exploderade under konststudietiden.
– Stickning och associationerna till det är väldigt mjuka. Vi tänker på tröjor och filtar och mormödrar. I min stickning vill jag utmana dessa associationer och ta mig an mörkare och djupare ämnen och relationer – inom materialet och tekniken stickning. Min konstanta fascination för förruttnelse, blod och åldrande håller på att få fotfäste i mitt arbete, säger hon.
Men varför ägna så mycket tid åt att sticka anatomiskt korrekta organiska plantor, eller som på senare år, fantasifulla och groteska växter?
– Garnet, djupt integrerat i våra dagliga liv och i vår historia, förmedlar känslor, minnen och upplevelser. Att överföra en levande planta till garn blev i början en utmaning utifrån de referenser garnet har. Men i översättningen blev så småningom dessa blommor allt mer sina egna bisarra arter och numera ägnar jag mer tid åt att utveckla egna – mer mänskliga – egenskaper åt mina verk. De har fått egna liv kan man väl säga.
Tatyana Yanishevsky ställer fortfarande ut verket The Knit Garden då och då, men även hennes mindre verk finns att se i olika utställningar, främst i USA. Hon fortsätter att sticka organiska plantor och säger att hon ännu mer än tidigare kommer att blanda material och tekniker.
– Elektronik har alltid fascinerat mig, det är något väldigt väsenskilt från stickning, så jag är nyfiken på hur det skulle vara att kombinera dessa två material. Det blir en utmaning framöver, säger Tatyana Yanishevsky.
Foto: Karen Philippi
En hink, en borr, en vinkylare, kanske en köttkvarn, och ganska mycket fingerfärdighet är något av det du behöver för att bygga din egen glassmaskin. Bloggen Hunter:Gather:Cook skriver om vildmarksliv och -mat och har testat olika sätt att göra sin egen glass. Nyckeln är att frysa ned glassmeten till en tillräckligt låg temeperatur genom att blanda is och salt i en behållare utanpå en mindre behållare som innehåller själva smeten.
Kolla in hela beskrivningen inklusive recept på fläderglass och gör ett försök själv! Ett himmelrike av hemlagad glass väntar den händige som lyckas.
En hink, en borr, en vinkylare, kanske en köttkvarn, och ganska mycket fingerfärdighet är något av det du behöver för att bygga din egen glassmaskin. Bloggen Hunter:Gather:Cook skriver om vildmarksliv och -mat och har testat olika sätt att göra sin egen glass. Nyckeln är att frysa ned glassmeten till en tillräckligt låg temeperatur genom att blanda is och salt i en behållare utanpå en mindre behållare som innehåller själva smeten.
Kolla in hela beskrivningen inklusive recept på fläderglass och gör ett försök själv! Ett himmelrike av hemlagad glass väntar den händige som lyckas.
I förrgår skrev vi om städgraffiti här på Zickermans, där genren kartlades och beskrevs utifrån politiska och miljöpolitiska förtecken. Städtaggaren Paul Moose Curtis är den pionjär på området som numera gör reklam och kampanjer i stor skala. Han använder sig av stora träschabloner och en högtrycksspruta när han arbetar. I Durban i Sydafrika finns ett gäng studenter som inspirerade av Moose har givit sig in på städgraffitins marker. De kallar sig scrubbers, och arbetar i mindre skala och med enklare metoder – en pappersschablon, en skurborste och med en hel del tålamod och fantasi går det att få till en så här vacker vägg. Skribenten och bloggaren Niel Coppen skriver om dessa scrubbers och visar dessa bilder.
Men det är ändå kanske en del arbete inblandat för den som vill städtagga en vägg. Snäppet enklare är då kanske Dirty Car Art? Med utgångspunkt i en smutsig bilruta med ett inskrivet budskap ”tvätta mig!” har genren växt till att bli ytterligare ett sätt att sätta sin egen prägel på den urbana miljön. Amerikanske Scott Wade har förfinat tekniken och helt enkelt gjort sig ett namn på smuts. Men fortfarande är det bara ditt finger och en rejält smutsig bilruta som behövs för att komma igång.
När den före detta kökshjälpen Paul Curtis skrubbade en av köksväggarna i det smutsiga köket på en sylta i London lite för mycket insåg han att han drog ris till egen rygg. Den fläck i köket där trasan varit blev obönhörligt mycket tydligare än väggen runtomkring. Det var bara att städa resten av väggen också. Så säger i alla fall den myt som florerar kring Paul Curtis numera. Sedan ett par år tillbaka har han artistnamnet Moose, och är städgraffititaggare. Han håller till i Leeds och i London och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete. Han började i liten skala, men gör numera verk inte sällan sponsrade av företag, som detta landskap ovan som städföretaget Green Works var med och stödde.
Genren städgraffiti har växt och blivit ett fenomen globalt, många utövare har än mer uttalat politiskt engagemang än exempelvis Moose. Och internationellt är sökorden många; reverse graffiti, clean graffiti, clean tagging, eco friendly graffiti, green graffiti. På svenska vet jag inte om vi säger något annnat (än) än städgraffiti.
Även om ingenting annat än schabloner, trasor, svampar, vatten och eventuellt en högtrycksspruta används är det ett fenomen som är svårt att ta ställning till för myndigheter och samhälle. Hur olagligt kan det vara att städa offentligt? Ofta har alltså reverse graffiti använts som politiskt uttryckssätt, av exempelvis miljörörelsen som inlägg i debatten om miljöförstöringen. Greenpeace har vid flertalet tillfällen använt sig av högtryckstvättar för att få fram sina budskap. Här är exempelvis en aktion från Stockholm.
Den brasilianske politiske städtaggaren Alexandre Orion gjorde för ett par år sedan en stor muralmålning i smuts i en av Sao Paulos hårt trafikerade biltunnlar. Stadens myndigheter visste inte vad de skulle göra åt de framtvättade dödskallarna, men kunde inte hitta något att åtala Alexandre Orion för. Men samtidigt ville de få honom att sluta och vidtog drastiska åtgärder – de lät tvätta alla biltunnlar i hela Sao Paulo. Också Moose egna verk har engelska myndigheter haft det svårt med. Vid ett tillfälle blev Moose beordrad att städa upp efter sig. Hur det nu gick till.
Men inte alla inblandade myndigheter fördömer städgraffitin. Kolla in den här videon från brasilianska Porto Alegre, där ett gäng städtaggare genomför kampanjen ”för ett rent Porto Alegre” i en biltunnel i staden. Och får snabbt besök av polisen. Men videon får ett fint slut, där också poliserna efter lite övertalning står och skrubbar.
Städgraffiti har en enorm genomslagskraft. Det enkla tillvägagångssättet och den direkta tillgången till taggytor förbluffar. Varhelst det är smutsigt kan det bli en städtagg. Kanske är det också därför städgraffiti är mer av en nagel i ögat än en konstform för ansvariga politiker och myndigheter. Tydligare sätt att peka på oro för den pågående miljöförstöringen finns kanske inte just nu?
Hjärtekatterna ska hjälpa hjärtsjuka barn att förstå sin sjukdom. Och att virka de små djuren har blivit en populär syssla. I juni fick de första 500 nya hem – långt tidigare än beräknat.
De båda initiativtagarna till Hjärtekattsprojektet, Susanne Edevåg och Therese Sharp, ville göra något för hjärtsjuka barn. Tillsammans drog de igång projektet i april, med tanken var att samla in 100 amigurumi-katter innan årsskiftet.
Responsen blev enorm; De 100 katterna blev färdiga på bara tre veckor. Strax före midsommar levererades 500 unika katter till Östra sjukhuset i Göteborg, för vidare befordran till barnen. Projektets blogg hade under dessa två inledande månader fått över 42 000 besök och intresset verkar inte mattas av.
– Katterna fortsätter att strömma in, säger Therese Sharp och berättar att nästa laddning ska gå till Universitetssjukhuset i Lund någon gång i höst.
– Det var otroligt kul och jätteskönt att lämna katterna till Östra sjukhuset, att se första flickan välja sin katt – men samtidigt var det lite tomt efteråt. Man undrar ju var de ska bo nu?
Hjärtekatten har själv ett lagat hjärta. Han är helt enkelt en kompis som har haft det likadant som barnet. På så sätt blir gosedjuret ett pedagogiskt verktyg som gör det lättare att prata om hjärtfelet.
Susanne Edevågs egna erfarenheter som mamma till ett hjärtbarn ligger till grund för projektet. När hon i våras för första gången såg en virkad Hjärtekatt på hjärtbarns-bloggen Heja Abbe, sade hon på skoj att alla hjärtsjuka barn borde ha en katt. Och på den vägen är det.
Nyligen startades också ett sidoprojekt: figurer med hela hjärtan, till hjärtbarnens syskon.
– Många har frågat om de får tillverka katter eller andra djur på annat sätt. Till syskonen får man det! De kan tillverkas hur som helst, så länge de är handgjorda och har ett helt hjärta på bröstet. Här har man kreativ frihet, förklarar Therese Sharp.
Personalen på sjukhuset har fått fria händer att dela ut djuren, till de barn som behöver ett. Men drömmen för de båda projektledarna är klar: Att alla hjärtsjuka barn ska få en egen katt.
Mia Malmstedt
Vill du virka en hjärtekatt? Virkbeskrivning hämtas på nätet. Den färdiga katten döps innan den skickas in. Du kan också tillverka en figur med valfri teknik till ett hjärtebarns syskon. Har du inte lust eller tid att handarbeta går det bra att bidra med garnkostnad.