Ordet yarnstorming hittade Lauren O’Farrell på när hon blev intervjuad av BBC i London 2009. Att prata bombning och offentlig miljö i London vid den tidpunkten var omöjligt, men termen menar hon också har en snällare klang än den amerikanska varianten. Frida Arnqvist Engström fick följa med garntaggarna Knit the City på en yarnstorming i London en snålkall vinterdag.

Jag är i London för att träffa en rad craftivister, radikalbrodöser och garnbombare. Det är bråda dagar där jag snabbt blir vän med Londons bussystem och tunnelbana, jag åker över hela staden för att få höra om sätt att förändra världen med händerna. Jag träffar människor som genuint och dagligen arbetar för en förändring genom sitt kreativa skapande. Politisk mosaik, broderi som påverkar, stickjunta för att lära nybörjare att sticka.

Lauren O’Farrell ligger bakom stickgruppen Stitch London, en avknoppning av tidiga 2000-talets Stitch’n Bitch, som nu sex år efter sin start samlar kring 12 000 stickare på sin mejllista. De träffas regelbundet och jag får under min vistelse vara med på ett av deras möten, där vi under kvällen stickar och köper lotter till ett välgörenhetslotteri som Lauren organiserat. Samma kväll får jag en gatuadress av Lauren till en planerad yarnstorming som hon och hennes crew i hennes andra stickrelaterade grupp, Knit the City, ska göra dagen därpå.

Morgonen efter är jag först på plats efter en något förvirrad tur med en alltför odetaljerad karta. Vi är i stadsdelen Hackney, där en klassisk telefonkiosk för dagen ska bli inklädd i en stor bläckfisk stickad av plastpåsar. Lauren och KTC-kompisen Emma kommer runt hörnet där jag trevande har närmat mig det japanska filmteamet. Det är dem som är anledningen till att Lauren och Emma rycker ut, japansk teve har kontaktat dem och vill göra ett inslag om brittiska yarnstormingrörelsen. Lauren skrattar när hon berättar för mig att det är hon som hittat på ordet, och att de nog bara är de som utgör den rörelsen. Men, hon och Emma har i alla fall gått med på att bli filmade. Den japanska producenten har varit oerhört noggrann i sitt reseracharbete. Han har hittat på att Lauren och Emma ska komma åkandes i en taxi iklädda solglasögon. Lauren har under morgonen twittrat och fått napp, en av hennes 7 000 följare på Twitter är en taxichaufför som hon haft kontakt med tidigare. Han kommer körandes, redo för uppgiften.

De får instruktioner, rekar lite kring telefonkiosken och det närliggande staketet. De hoppar in i taxin och efter en stund är de igång. Teveteamet filmar engagerat och både Lauren och Emma jobbar snabbt med färdigstickade figurer och smala buntband i plast. Det är en om än strålande solig, ändå råkall förmiddag i utkanterna av London.

Till skillnad från många andra garnbombare är det alltså själva historien som är det viktiga för Lauren, och hon berättar oftast med hjälp av amigurufigurer. Det sammanhållande temat är figurer som har med stadsbilden eller stadens historia att göra. Idag sätter de bland annat upp en polis, en buss, och en skylt som det står London på. Det är oklart vilken historia hon vill berätta, men det ger sig menar hon. Det viktiga för Lauren när hon gör sin yarnstorming är att få till en bra plats där så många som möjligt kan se verken, en bra historia att knyta upp figurerna kring, och bra bilder. Det gör att gruppen alltid taggar på dagtid när det är ljust. Lauren är alltid den som skriver själva berättelsen, vad de vill uttrycka med sin tagg. Oftast livetwittrar de också, det är en sport bland deras följare att hinna ut till dem när de taggar.

Dagens taggande avslutas när Lauren och Emma fått The Squid på plats på telefonkioskens tak. De är båda nöjda med insatsen och regisseras av teveteamet i att packa ihop sina grejor och gå därifrån. De kommer dock tillbaka för sitt eget absolut viktigaste mål med dagen – att dokumentera. En lång stund fotar de alla taggar, medvetna om att de kommer att vara borta inom ett par timmar. ”För så är det vanligtvis det går till”, menar Lauren. Men bläckfisken, som Lauren rullar runt i en dramaten, den lämnar hon inte kvar på gatan, den har följt med henne ut ett antal gånger.

Taxibilen kommer tillbaka, chauffören är en av Laurens fans, han berättar att han brukar titta efter hennes verk på gatorna och känner numera igen Knit the Citys signatur. Teveteamet får för sig att filma också när bläckfisken åker taxi. Hur den historien ser ut i deras inslag är det ingen som vet, men de drar med Lauren och Emma och bläckfisken till en bakgata, där det orangefärgade trasslet lassas upp på taxins tak. Ett par filmningar fram och tillbaka är allt jag hinner med, eftersom jag måste vidare till min nästa intervju. Det sista jag ser av Lauren är när hon rättar till ett av bläckfiskens öga på taxibilens tak. Taxichaffisen fotar och lägger upp på twitter. Ännu en arbetsdag i London.

Frida Arnqvist Engström

I år beräknas 2,3 miljoner barn i världen dö av svält. Det är en fruktansvärd siffra och för första gången på flera år har den dessutom ökat. Detta är något som brittiska Rädda Barnen uppmärksammar tillsammans med brittiska Craftivist Collective (http://craftivist-collective.com). De genomför just nu en gemensam kampanj som heter I am a piece. Craftivist Collective har sedan i höstas uppmuntrat craftivister över hela världen att göra pusselbitar som visar att vi alla är en del i samma helhet, att vi alla har ett ansvar och att vi faktiskt kan göra skillnad. Målet med I am a piece är att uppmärksamma världen och 2013 års G8-möte på detta. Samt att uppmana dem att axla ansvaret och arbeta för att förhindra svält. G8 mötet hålls nämligen nästa år med Storbritannien som värd.

Craftivist Collective samarbetar dessutom med en rad brittiska stjärnslöjdare som alla bidrar med pusselbitar, information och uppmuntran i sina egna kanaler. De medverkande är broderibloggaren Mr Stitch, garnbombaren Lauren O’Farrell och Craft Blog UKs Hilary Pullen. De fyra bloggarna har tillsammans med Rädda Barnen rest runt i  Indonesien och det går att följa deras intryck av arbetet mot svält på deras respektive sajter.  Genomslaget för hela kampanjen har varit stort och hittills har man fått in över 600 pusselbitar från craftivister som stödjer arbetet.

I förra veckan hade man sin första visning av projektet. De 600 pusselbitarna sattes tillfälligt ihop på The People’s History Museum i Manchester, för att samla rösterna och låta de som gjort pusselbitar se helheten. En ytterligare viktig del i projektet är att inte bara göra en bit, i kampanjen ingår att du gör tre pusselbitar. En till själva manifestationen till G8-mötet, en pusselbit behåller du själv, som en påminnelse om att du är delaktig i projektet, och den sista ger du till din lokala politiker, som en påminnelse om att hen har en folkvald roll åstadkomma politisk skillnad. Vid förra veckans manifestation var det en rad lokala politiker inbjudna som fick ta emot pusselbitar med åsikter och uppmaningar om förändring. 600 pusselbitar talar tydligt sitt språk när de sätts samman, något som varit Craftivist Collectives idé med insatsen.

-Det finns ingen enda lösning på problemet orättvisa, men vi kan alla spela en roll i arbetet för en förändring, vilket så tydligt gick att se i Manchester, säger Sarah Corbett.

Läs mer om kampanjen här och hos Rädda Barnen.

Frida Arnqvist Engström

Foto: Percy Dean

Förra året, 2012, var året då många såg tecken på en annalkande zombie-apokalyps. Nu under 2013 verkar tecknen på att vi kommer översvämmas av levande döda med hjärnor på hjärnan ha avtagit, men faran är förstås aldrig över. När det gäller att förbereda sig för zombieapokalypsen finns det många olika vägar. En del som är praktiskt lagda bygger soldrivna laddare, matförvaring och flottar. Andra tänker ett steg längre. Även efter att Zombierna anfallit kommer vi att vilja ha det hemtrevligt inne.

Bloggaren Turwethiel har förberett sig för invasionen genom att brodera bonader med motiv som passar perfekt i en postapokalyptisk värld.

Mochimochiland är Anna Hrachovecs sajt för stickade amigurumifigurer, små tredimensionella varelser stickade på strumpstickor. På sajten finns både mönster och kit om man vill hoppa på Mochimochi-tåget. Om man däremot inte känner för att ge sig hän åt det pilliga Kawaii-pysslet så kan man bara slösurfa bort en stund på bloggen, där Anna Hrachovec lägger upp bilder på figurerna i olika situationer.

Förra året kom hon in på att göra giffar, små korta stop motion-animerade filmer om sina kreationer. Här har hon samlat alla sina favoriter från förra året i ett klipp.

Ett rum med slöjdmaterial, att göra i stort sett vad de vill med. Det är vad gruppen Textildepartementet har tillgång till på Fabriken, källaren i aktivitetshuset Stapeln i Malmö. Sedan starten våren 2011 har nya verksamheter och aktiviteter ständigt ploppat upp här. Ett cykelkök där man kan laga sin cykel, möjlighet att använda laserskrivare andra stora maskiner och gruppen Återbrukat, dit barn kan komma och skapa nytt i restmaterial.

– Syftet med verksamheten är att se vad som händer när vi själva producerar våra egna grejer och inte bara köper nytt som är gjort någon annanstans i världen. Då kan man också hitta tillbaka till den gamla kunskapen att skapa något själva, säger Anna Seravalli, doktorand i interaktionsdesign och engagerad i Fabrikens verksamhet.

Textildepartementet är en lös grupp slöjd- och pysselintresserade som har funnits under ett par år, tidigare under namnet Tantverket. I samband med att de fick tillgång till rummet på Stapeln har de passat på att byta namn, och vill nu locka fler att komma och träffas här varje torsdagskväll. Här finns en stickmaskin och några overlockmaskiner att låna, samt backar fulla med garner, tyger och band att använda till egna slöjdprojekt. Under våren kommer det också att hållas workshops på olika teman. Först ut är en introduktion i stickmaskinen, andra träffar rymmer allt från broderat återbruk och återbruk av kläder till gatuslöjd och experimenterande med kaffesäckar. Just den här kvällen arbetar de med en gemensam stor applikation som föreställer gruppens logga; en sköld med tre stora knappar, som ska pryda en av väggarna.

– Det roliga är att träffas och göra något kreativt tillsammans. Man kan bli inspirerad av andra och kommer på nya sätt att göra saker på, säger Jennie Sjökvist.

Hon alltid tyckt om att pillra med saker, och kallar sig just nu för pysslare.

– Mitt favorithantverk är textiltryck och att rita mönster. Textil är ett så skönt material, det låter inte så mycket och går att hitta på oändliga saker med.

Monica Ståle hittade till Textildepartementet när hon sökte runt på internet efter någon kreativ aktivitet.

– Jag gick precis i pension och jag känner att jag hellre är här än sitter på pensionärshemmet och stickar. Första gången var jag lite tveksam för det verkade mest vara ungdomar här. Men jag gick in med min hatt och kappa och frågade om tanter var välkomna och det var de, säger hon.

Med på träffen är också Pae Nuanpham från Thailand som läser produktdesign på Malmö högskola. Hon är intresserad av all typ av slöjd, och framför allt återbruk.

– Jag skriver en uppsats om hur man kan få produkter att vara längre, till exempel genom att ge en begagnad pryl ett nytt användningsområde och nytt liv, säger hon.

– Förr i tiden var det självklart att man gjorde saker själv, nu är den kunskapen nästan borta. Det ger så mycket att bara att sätta ihop färger och former och ha ett fysiskt ting och inte bara en tanke. Det gör en nöjd att tänka ”Det här jag skapat själv”, säger Monica Ståle.

Paula Rooth

Textildepartementet håller till på Stapeln i Malmö, Stapelbäddsgatan 3, och träffas varje torsdag kl 17-19. Håll utkik på Stapelns hemsida eller Textildepartementets facebooksida efter aktuellt workshopprogram.