Det står ett paket och väntar utanför dörr på dörr när invånarna i det lilla samhället Dwight i Nebraska, USA, vaknar en aprilmorgon. På insidan av kartonglocken sitter en text:

”Här är en kopp lämnad i tysthet på er trappa. Jag erbjuder ett alternativ till den värld som är full av digitala uppkopplingar, sociala medier och twitter; det är ett fysiskt ’hej’ i form av en kopp. Kopparna är inspirerade av japanska kärl för tedrickande och ämnade för evinnerligt slitage. De går bra att använda varje dag. Med en kopp åt gången skickar jag mina varmaste hälsningar. ”

Meddelandet avslutas med en webbadress för den nyfikne och ordentligt nedbäddad i papplådan ligger mycket riktigt en mugg. Det är en handgjord, öronlös stengodsmugg av och från keramikern och konsthögskoleläraren Michael Strand från North Dakota i USA. Drejad, reduktionsbränd och saltglaserad. Unik och välgjord av lokal lera från hans hemstat.

Med den vill Strand smyga in konsthantverk och handgjorda ting i hem som sällan sett något av den varan, där det främst står massproducerat i skåpen.

– Muggarna ger samma personliga upplevelse som att skaka hand med någon. De bär på en berättelse och en patina av upphovsmannen. Med en mugg som de här uppstår en kommunikation mellan skapare och brukare, säger Strand, som kan prata länge om poängen med handgjorda ting.

Han är en av de nya infiltratörerna.

Är man riktigt uppmärksam ser man infiltratörer överallt. Också här hemma. På tunnelbanan eller bussen har någon avsiktligt lämnat kvar en bok som de uppskattat för att någon annan ska få chans att läsa den – och för att nyfikna på nätet sedan ska kunna följa bokens vandring genom världen.

I butiken har någon i hemlighet ställt dit ett nytt och främmande föremål på hyllorna. Antingen är det en sak som de själva tidigare köpt men tagit hem, modifierat och returnerat – kanske en konservburk som fått utbytt eller förändrat pappershölje. Eller så är det helt nya på hyllorna insmugna ting, oftast försedda med både kapad prislapp och streckkod, på så vis möjliga att köpa. Det kallas shopdropping på engelska. Begreppet är en ordlek med – och motsats till – engelskans shoplifting, alltså snatteri.

Somliga lägger ner sin själ och många timmars arbete i infiltratörsarbetena. Ta till exempel den amerikanska konstnären Zoe Sheehan Saldaña. Till ett av sina shopdroppingprojekt köpte hon ett broderat rödrutigt sommarlinne på ett stort amerikanskt varuhus (senare också en ljusblå skjorta, ett vitt spetslinne och ett par svarta capribyxor). Väl hemma vid symaskinen sydde hon sedan en så gott som identisk blus med likartad tråd, likartat tyg och noggrant härmade broderier.

Kopian hängde hon tillbaka i butiken, försedd med originalets prislappar och streckkoder och med tiden såldes den för 9,77 dollar, det vill säga till samma modesta pris som originalet – knappa sjuttio svenska kronor. Och köparen antas vara fullkomligt ovetande om att hon köpte en konstnärs verk och noggrant utfört kopieringsarbete. Originalet, i sin tur, visade Sheehan Saldaña senare i diverse konstsammanhang.

Eller minns den likaledes amerikanska konstnären Michele Pred som infiltrerade sitt lokala Ikeavaruhus genom att på affischavdelningen ställa in tio egenhändigt tryckta bilder. Samtliga ramade, inplastade och försedda med fungerande streckkod. Samtliga dessutom sålda efter en enda dag i butiken.

Både drivkraft och tillvägagångssätt skiftar givetvis infiltratörer emellan. Några vill främst driva med det ekonomiska systemet och införa ett förvirrande och överraskande element som ”marknaden” har svårt att förhålla sig till. Vissa ”shopdroppare” vill i första hand vitalisera butikernas standardiserade utbud. Andra infiltratörer vill nå ut till grupper av människor som de har svårt att nå på annat vis. Som Michael Strand med sina muggar eller Michele Pred med de inplastade bilderna på Ikea. Via möbelvaruhuset nådde Pred sannolikt helt andra människor än hon skulle ha gjort i ett gallerisammanhang.

Kanske är ordet missionär många gånger mer passande än infiltratör. Åtminstone vad gäller keramikern Michael Strand. Vi återgår till honom.

I Michael Strands ögon har handgjorda ting ett egenvärde. Det uppstår lättare ett nyfiket och taktilt förhållningssätt till en unik och handgjord kopp än till en massproducerad och man närmar sig i allmänhet unika föremål på ett mer vaket vis än standardiserade, menar han. Också själva drickandet bli mindre mekaniskt och mer närvarande ur en handgjord mugg än ur en från snabbköpet eller McDonalds, anser han – och ser det som eftersträvansvärt.

Att de teskålar som han i smyg delar ut gratis till överraskade mottagare är sprungna ur en asiatisk keramiktradition har också det sina skäl.

– Jag tänker mig att formen känns bekant men att teskålarna i övrigt upplevs fullkomligt artskilda från de muggar som folk i allmänhet dricker ur i USA. Det finns dessutom en intimitet i formen eftersom man håller i en fot istället för i ett öra. Man måste helt enkelt förhålla sig till muggen när man använder den.

Enligt Michael Strand har handgjorda föremål generellt sett närmre till kommunikation än massproducerade. Och just samtalet eller mötet är centralt för honom.

– Jag älskar folk och är nyfiken på hur en enkel kopp kan fungera som en dörröppnare. Jag är killen som du inte känner men som ändå börjar prata med dig i affären, förklarar han.

Dessutom handlar hans muggklappar mycket riktigt om ett slags mission.

– Det går inte ut på att marknadsföra min egen verksamhet, det är därför som jag utför projektet i samhällen långt hemifrån. Däremot vill jag gärna att andra krukmakare ska skörda frukterna av arbetet. Jag vill att folk ska inspireras till att leta efter lokala krukmakare eller hantverkare och att de i förlängningen ska få chans att njuta av slöjd, konsthantverk och konst. Om sedan fem procent av dem som fått en mugg av mig börjar fundera över värdet av handgjorda saker och rent av kommunicerar tillbaka till mig, då har jag lyckats, säger han.

Och hittills har han blivit bönhörd. Dels har han fått mejl, brev och blivit bloggad om. Dels stötte han oavsiktligen ihop med folk första gången han utförde experimentet, slog sig i slang med dem och blev inbjuden till flera hem. Där fick han chans att närmre förklara vad han höll på med och kunde på så vis väcka nya tankar.

Själv är Michael Strand extra förtjust i ett av de mejl som landat i inboxen: ”De här kopparna manifesterar ett möte mellan två extremer av mänsklig utveckling, anden och handen./ Bernard” När han läste det första gången kände han vagt igen frasen och sen gav han sig inte förrän han tagit reda på var han sett orden tidigare. De visade sig tillhöra den för länge sedan avlidne japaninfluerade, brittiske keramikerlegenden Bernard Leach.

– Någon hade alltså efter att ha fått sin mugg gjort research inom det keramiska området, hittat ett lämpligt citat och signerat med Bernard. Det är smart gjort, säger Michael Strand upprymt. För honom är mejlet ett tydligt kvitto på att keramikpresenterna lett till fördjupande tankar om konsthantverk. Alltså till just det som han vill uppnå.

Sedan citerar han en keramikerkollega som lyckats ringa in vad som gör just dryckeskärl så speciella och värda extra uppmärksamhet. Det är för att ”en kopp omedelbart framkallar en lika stark känsla av intimitet som vi annars reserverar för våra älskare”.

–      Därför, konstaterar han nöjt, vill jag ge bort dem.

Malin Vessby

Texten är en längre version av en text som publicerats i Hemslöjd 2/2011

Fotnot: Under förra hösten har Michael Strand utfört fyra nya smygutdelningar av gratismuggar på olika platser i USA och dessutom blivit inbjuden till Red Lodge Clay Center i Montana för att arbeta och genomföra en infiltratörsaktion också där. I år planerar han ett besök med muggutdelning i Norge, det land som hans familj härstammar ifrån, och kommer i samma veva om möjligt också stanna till i Sverige.