Annika Ekdahls spaningar

Annika Ekdahl är textilkonstnär, tidigare i år belönad med Nordic Award in Textiles och gästprofessor vid institutionen för kulturvård vid Göteborgs Universitet. På Hemslöjds och Zickermans After Craft-kväll i Göteborg var hon också en del i vår panel. Hennes utgick från tre böcker.

1. The Craftsman av Richard SennetAnnika Ekdahls spaningar
De som skapar själva börjar allt mer sätta ord på vad de gör. Inte bara låta andra definiera, förklara, formulera. Annika tog fasta på ett citat ur förordet: ”Making is thinking” Ett tänkvärt och triggande citat, menar Annika Ekdahl, som går igen i läroplanen för slöjdämnet som Annika citerade ur:
”Att tillverka föremål och bearbeta material med hjälp av redskap är ett sätt för människan att tänka och uttrycka sig. Slöjdande är en form av skapande som innebär att finna konkreta lösningar inom hantverkstradition och design utifrån behov i olika situationer. Slöjd innebär manuellt och intellektuellt arbete i förening vilket utvecklar kreativitet, och stärker tilltron till förmågan att klara uppgifter i det dagliga livet. Dessa förmågor är betydelsefulla för
både individers och samhällens utveckling.”

2.De Ufullendte av Kari Steihaug

Annika Ekdahls spaningarKaris bok var ett exempel på poesin i det icke perfekta, att uppmärksamma det misslyckade och övergivna. Vi skapar inte i första hand för att visa duktighet utan av en rad skäl. Vi lämnar spår efter oss – detta är viktigt i karis konstnärskap. Annika Ekdahl menar att vi

skapar även för att vi

behöver tröst. Slöjd och hantverk är personligt, med våra fingeravtryck på.


3. Medieval life and leisure av Linda Wooley

Annika Ekdahls spaningarDen sista spaningen handlade om att våga närma sig kulturarvet och dra lärdomar från det.

 

 Läs Malin Vessbys spaningar här och Jennie Johanssons här.

After Craft!

I fredags dök Hemslöjd och Zickermans upp i Göteborg där vi ordnade en After Craft-bar på puben Flying Barrel. Det var himla kul. Tack alla som kom! Hillevi Gunnarsson från Slöjd i Väst hade med sig en workshop med pappersblommor och det blev panelsamtal på temat Slöjd för framtiden med Otto von Busch, Annika Ekdahl, Jennie Johansson och Malin Vessby. Alla paneldeltagarna hade med sig tre exempel på vad de tror är slöjdens framtid.

Malin Vessbys spaningar kan du läsa mer om här. Här på Zickermans ska vi snabbt sammanfatta de andra tre deltagarnas spaningar. Först ut är Jennie Johansson från Medveten konsumtion. Det här är vad hon såg i kristallkulan:

Halsband av Maria HarryssonÅterbruk 2.0. Återbruket kommer fortsätta vara stort, i hållbarhetens namn. Men den gamla estetiken som man förknippar med återbruk, storblommiga tyger och lustiga detaljer, är det dags att lämna bakom sig. En ny våg av kreatörer, med tydligt formspråk, skapar föremål av material som sällan avslöjar sin tidigare identitet. Maria E Harryssons vackra halsband får illustrera.

Revor från Local WisdomTrasigt som trend. Istället för att slänga ut ett plagg så fort det blivit lite slitet gör man en grej av det trasiga. Lappat och laggat blir inte bara okej, det blir snyggt! Kate Fletcher har myntat begreppet The Craft of Use där ett kreativt användande uppvärderas. I projektet Local Wisdom kan man finna inspiration.

3JennieHipstermännen börjar slöjda. När korvstoppningen och surdegsbakningen tappat nyhetens behag tar mediemännen sina skägg och sotarmössor med sig och närmar sig slöjden istället. Men då duger det inte med virkning och korsstygn. Det är de riktigt gamla och svåra teknikerna som blir poppis igen. Varptyngda vävstolar ersätter mikrobryggerierna på Södermalm.

Guide: Lissabon

Lissabon. Foto: Paula Rooth.Det är inte utan anledning som Lissabon kallas för ”de sju kullarnas stad”. Portugals vackra huvudstad böljar upp och ner i mer eller mindre branta backar. Många av sevärdheterna kräver en ansträngande klättring, men väl på toppen väntar belöningen i form av en fantastisk utsikt över havet, kyrkotorn och de tätt placerade, pastellfärgade husen. Inte sällan vilar allt i det där magiska gyllene ljuset som Lissabon är känt för. Läs mer

Paul Nosa och hans symaskin

Ok, det här frihandsmaskinbroderiet av Paul Nosa är ganska imponerade. Ännu mer imponerande är att han har byggt om sin symaskin så att den drivs antingen med solceller eller genom en cykelgenerator. Och som ytterligare lök på imponeringslaxen delar han med sig av hur han gjort också. Läs under Alternative Energy på hans sajt och kolla på klippet här under. Det är kanske inte det allra första nybörjarprojekt man ger sig in på om man aldrig mekat med motorer och elektronik förut men med lite övning och hjälp är det säkert inte omöjligt att få till.

Paul skriver att han som bor i soliga Arizona i USA kan få laddning via solceller som räcker till över fyra timmars maskinsömnad per dag. Vi som bor i ett lite annat klimat kanske gör bäst i att pröva cykelgeneratorn i första hand.

Återbrukat påskpyssel

Påskpyssel i återbrukHemma i Hanna Jönssons etta i Malmö är det mesta skapat av henne själv. Gamla saker som har fått nytt liv, och ofta en ny funktion. Köksklockan är en gul plastsil, ovanför sängen sitter ljusstakar gjorda av böcker och i ett hörn står en enorm korg av hoplimmade granbarr. På ett ställ hänger smycken hon har gjort av ekollon, dominobrickor och nycklar.

Det var efter att ha gått kursen Recycle design- Återbruk på Eskilstuna folkhögskola som hon fick upp ögonen för de stora miljöhoten och återbruksskapande. Idag håller hon i kurser och workshops för att inspirera människor att göra eget istället för att köpa nytt.

– Det handlar om hur vi kan minska på sopbergen. Att köpa miljövänligt löser egentligen inte problemet, så länge det produceras nya saker så tär det på jordens resurser, säger hon.

Hanna Jönsson. Foto: Paula RoothHon vill få fler att inse att när stolen går sönder så behöver den inte köras till tippen på en gång, det räcker ofta med lite lim.

– Vi tror lätt att saker måste se ut på ett speciellt sätt, men genom att låta folk prova själva inser de att det inte behöver vara så. Återbruk triggar skaparkänslan och du får en speciell relation till det du gjort själv som ofta varar längre än relationen till något köpt.

Hanna Jönsson hämtar mycket inspiration i naturen till sitt skapande. Hon är utbildad florist och tror att det ger en speciell känsla i rummet att plocka in naturmaterial.

– Alla kan relatera till årstiderna, naturen är kopplad till mycket känslor. De varna lugna färgerna skapar en förbindelse mellan allt.

För Zickermans har Hanna Jönsson tagit fram två återbrukspyssel som passar speciellt bra nu till påsk.

Att odla krasse i äggskal ser fint ut och ger dessutom nyttigt grönt att strö på mackan eller salladen. Spara äggskalen när du kokar ägg, skölj dem och fyll dem med jord. Peta därefter ner lite krassefrön. Se till att jorden alltid är våt och efter några dagar växer det upp krasse.

Fjärilsdekorationerna är gjorda av överblivet papper och ståltråd. Hanna har använt en tepåse, en bit från ett sockerpaket och en boksida. Klipp ut en större och en lite mindre rektangel av pappret. Lägg dem med spetsen nedåt och vecka hela pappret. Snurra ihop de två papperna med ståltråd i mitten. Spara ganska långa ändar som du kan böja till som känselspröt. Veckla ut på sidorna så att det bli som vingar. Gör en ögla av sytråd och fäst i ståltråden för att hänga fjärilen i påskriset, eller fäst en till bit ståltråd undertill för att sätta fjärilen i en blomkruka.

Paula Rooth

Återbruk av Hanna Jönsson. Foto: Paula Rooth Återbruk av Hanna Jönsson. Foto: Paula Rooth Återbruk av Hanna Jönsson. Foto: Paula Rooth

Knit the city gör gatan osäker

3webb_lauren-and-emma-in-action

Ordet yarnstorming hittade Lauren O’Farrell på när hon blev intervjuad av BBC i London 2009. Att prata bombning och offentlig miljö i London vid den tidpunkten var omöjligt, men termen menar hon också har en snällare klang än den amerikanska varianten. Frida Arnqvist Engström fick följa med garntaggarna Knit the City på en yarnstorming i London en snålkall vinterdag.

Jag är i London för att träffa en rad craftivister, radikalbrodöser och garnbombare. Det är bråda dagar där jag snabbt blir vän med Londons bussystem och tunnelbana, jag åker över hela staden för att få höra om sätt att förändra världen med händerna. Jag träffar människor som genuint och dagligen arbetar för en förändring genom sitt kreativa skapande. Politisk mosaik, broderi som påverkar, stickjunta för att lära nybörjare att sticka.

Lauren O’Farrell ligger bakom stickgruppen Stitch London, en avknoppning av tidiga 2000-talets Stitch’n Bitch, som nu sex år efter sin start samlar kring 12 000 stickare på sin mejllista. De träffas regelbundet och jag får under min vistelse vara med på ett av deras möten, där vi under kvällen stickar och köper lotter till ett välgörenhetslotteri som Lauren organiserat. Samma kväll får jag en gatuadress av Lauren till en planerad yarnstorming som hon och hennes crew i hennes andra stickrelaterade grupp, Knit the City, ska göra dagen därpå.

Morgonen efter är jag först på plats efter en något förvirrad tur med en alltför odetaljerad karta. Vi är i stadsdelen Hackney, där en klassisk telefonkiosk för dagen ska bli inklädd i en stor bläckfisk stickad av plastpåsar. Lauren och KTC-kompisen Emma kommer runt hörnet där jag trevande har närmat mig det japanska filmteamet. Det är dem som är anledningen till att Lauren och Emma rycker ut, japansk teve har kontaktat dem och vill göra ett inslag om brittiska yarnstormingrörelsen. Lauren skrattar när hon berättar för mig att det är hon som hittat på ordet, och att de nog bara är de som utgör den rörelsen. Men, hon och Emma har i alla fall gått med på att bli filmade. Den japanska producenten har varit oerhört noggrann i sitt reseracharbete. Han har hittat på att Lauren och Emma ska komma åkandes i en taxi iklädda solglasögon. Lauren har under morgonen twittrat och fått napp, en av hennes 7 000 följare på Twitter är en taxichaufför som hon haft kontakt med tidigare. Han kommer körandes, redo för uppgiften.

De får instruktioner, rekar lite kring telefonkiosken och det närliggande staketet. De hoppar in i taxin och efter en stund är de igång. Teveteamet filmar engagerat och både Lauren och Emma jobbar snabbt med färdigstickade figurer och smala buntband i plast. Det är en om än strålande solig, ändå råkall förmiddag i utkanterna av London.

Till skillnad från många andra garnbombare är det alltså själva historien som är det viktiga för Lauren, och hon berättar oftast med hjälp av amigurufigurer. Det sammanhållande temat är figurer som har med stadsbilden eller stadens historia att göra. Idag sätter de bland annat upp en polis, en buss, och en skylt som det står London på. Det är oklart vilken historia hon vill berätta, men det ger sig menar hon. Det viktiga för Lauren när hon gör sin yarnstorming är att få till en bra plats där så många som möjligt kan se verken, en bra historia att knyta upp figurerna kring, och bra bilder. Det gör att gruppen alltid taggar på dagtid när det är ljust. Lauren är alltid den som skriver själva berättelsen, vad de vill uttrycka med sin tagg. Oftast livetwittrar de också, det är en sport bland deras följare att hinna ut till dem när de taggar.

Dagens taggande avslutas när Lauren och Emma fått The Squid på plats på telefonkioskens tak. De är båda nöjda med insatsen och regisseras av teveteamet i att packa ihop sina grejor och gå därifrån. De kommer dock tillbaka för sitt eget absolut viktigaste mål med dagen – att dokumentera. En lång stund fotar de alla taggar, medvetna om att de kommer att vara borta inom ett par timmar. ”För så är det vanligtvis det går till”, menar Lauren. Men bläckfisken, som Lauren rullar runt i en dramaten, den lämnar hon inte kvar på gatan, den har följt med henne ut ett antal gånger.

Taxibilen kommer tillbaka, chauffören är en av Laurens fans, han berättar att han brukar titta efter hennes verk på gatorna och känner numera igen Knit the Citys signatur. Teveteamet får för sig att filma också när bläckfisken åker taxi. Hur den historien ser ut i deras inslag är det ingen som vet, men de drar med Lauren och Emma och bläckfisken till en bakgata, där det orangefärgade trasslet lassas upp på taxins tak. Ett par filmningar fram och tillbaka är allt jag hinner med, eftersom jag måste vidare till min nästa intervju. Det sista jag ser av Lauren är när hon rättar till ett av bläckfiskens öga på taxibilens tak. Taxichaffisen fotar och lägger upp på twitter. Ännu en arbetsdag i London.

Frida Arnqvist Engström

Broderade åsikter för svältande barn

I'm a piece – kollektivt broderi av Craftivist Collective

I år beräknas 2,3 miljoner barn i världen dö av svält. Det är en fruktansvärd siffra och för första gången på flera år har den dessutom ökat. Detta är något som brittiska Rädda Barnen uppmärksammar tillsammans med brittiska Craftivist Collective (http://craftivist-collective.com). De genomför just nu en gemensam kampanj som heter I am a piece. Craftivist Collective har sedan i höstas uppmuntrat craftivister över hela världen att göra pusselbitar som visar att vi alla är en del i samma helhet, att vi alla har ett ansvar och att vi faktiskt kan göra skillnad. Målet med I am a piece är att uppmärksamma världen och 2013 års G8-möte på detta. Samt att uppmana dem att axla ansvaret och arbeta för att förhindra svält. G8 mötet hålls nämligen nästa år med Storbritannien som värd.

Craftivist Collective samarbetar dessutom med en rad brittiska stjärnslöjdare som alla bidrar med pusselbitar, information och uppmuntran i sina egna kanaler. De medverkande är broderibloggaren Mr Stitch, garnbombaren Lauren O’Farrell och Craft Blog UKs Hilary Pullen. De fyra bloggarna har tillsammans med Rädda Barnen rest runt i  Indonesien och det går att följa deras intryck av arbetet mot svält på deras respektive sajter.  Genomslaget för hela kampanjen har varit stort och hittills har man fått in över 600 pusselbitar från craftivister som stödjer arbetet.

Foto: Percy Dean

I förra veckan hade man sin första visning av projektet. De 600 pusselbitarna sattes tillfälligt ihop på The People’s History Museum i Manchester, för att samla rösterna och låta de som gjort pusselbitar se helheten. En ytterligare viktig del i projektet är att inte bara göra en bit, i kampanjen ingår att du gör tre pusselbitar. En till själva manifestationen till G8-mötet, en pusselbit behåller du själv, som en påminnelse om att du är delaktig i projektet, och den sista ger du till din lokala politiker, som en påminnelse om att hen har en folkvald roll åstadkomma politisk skillnad. Vid förra veckans manifestation var det en rad lokala politiker inbjudna som fick ta emot pusselbitar med åsikter och uppmaningar om förändring. 600 pusselbitar talar tydligt sitt språk när de sätts samman, något som varit Craftivist Collectives idé med insatsen.

-Det finns ingen enda lösning på problemet orättvisa, men vi kan alla spela en roll i arbetet för en förändring, vilket så tydligt gick att se i Manchester, säger Sarah Corbett.

Läs mer om kampanjen här och hos Rädda Barnen.

Frida Arnqvist Engström

Foto: Percy Dean

Foto: Percy Dean

Bygg en synt av ett vedträ

Niklas Roys synt av ett vedträ och tovade bollar av ull Niklas Roys synt av ett vedträ och tovade bollar av ull

När tyska uppfinnarsnillet Niklas Roy hälsade på sin flickvän på en designskola i Lettland hade han två planer med sin resa: att besöka det lokala bryggeriet och att utnyttja skolans träverkstad. Efter att ha prövat den lokala ölen gick han loss på en björkklabbe i verkstaden. Vid samma tid hade hans flickvän snöat in på tovning, vilket gjorde att det låg små tovade ullbollar och skräpade lite här och där. Så vad byggde då Niklas Roy av ett vedträ och ett antal tovade bollar? Svaret är självklart: en synt!

Resultatet är kanske inte världens mest skönklingande instrument men fint är det! Dessutom bjuder Niklas på hela beskrivningen så att alla som vill kan testa att bygga sin egen vedträ-ullbolls-synt!

Kiwa Saito broderar sin dagbok

Broderad dagbok av Kiwa SaitoEtt år av ens liv på en tjugoåtta meter lång tygrulle, broderat i små svarta bokstäver. Tre sådana rullar har textilkonstnären Kiwa Saito hunnit skapa sedan hon började brodera dagboksanteckningar för tre år sedan. Nyligen visade hon upp sitt verk för första gången på Form/Designcenter i Malmö.

– Det kändes läskigt först att okända människor skulle läsa om när jag känner mig glad, ledsen eller trött. Men nu känns det bra och jag vill visa det igen, säger hon.

Idén om att brodera en dagbok kom under utbildningen Textil-kläder-formgivning på Steneby, som hon gick ut våren 2012. Det var under ett projekt där de skulle skildra sin yrkesidentitet som tanken på att berätta sig själv genom något som hon gärna arbetade med, broderi, växte fram. Som form valde hon vitt tyg som hon rullade som gamla japanska skrifter, och fick på det sättet även in sin japanska identitet i verket.kiwa saito 001

– I början skrev jag inte så mycket om mina känslor, bara datum och vad jag hade gjort. Jag skrev inte ut någons namn eftersom jag visste att jag skulle visa upp det för andra på skolan.

Efterhand släppte blygheten och idag försöker hon att brodera så ärligt som möjligt, utan att redigera sig själv.

– Om jag till exempel har bråkat med min pojkvän så tar jag med det det, annars skulle det kännas som en fuskdagbok.

Ungefär en till en och en halv timme om dagen lägger Kiwa Saito på dagboksbroderiet. Hon skriver först med blyerts på tyget och fyller sedan i med svart tråd. Inte en enda dag har hon missat att dokumentera sedan starten.

– När jag har mycket att göra eller är trött kan det vara jobbigt att behöva brodera. Men jag kan inte sova innan jag har broderat några rader i dagboken. På samma sätt som man tvättar ansiktet, äter och klär på sig varje dag så måste jag brodera.

Att det blev just broderi som uttrycksform menar hon beror på att det är så smidigt att ta med sig, hon kan ta upp sitt broderi på bussen eller ett kafé. Hon tycker också om att antecknandet tar längre tid än om hon hade skrivit med papper och penna.

– Broderiet blir lite som meditation. När jag skriver med nål och tråd så kommer varje känsla in i mitt huvud tydligare än om jag hade skrivit det med penna, jag känner det verkligen.

Det händer att folk blir nyfikna om hon broderar på en allmän plats, och frågar vad det är eller tjuvläser några rader.

– Det kan vara jobbigt men ändå vill jag visa. Jag tycker egentligen inte om att prata om mig själv inför mycket folk. Nu kan broderiet berätta åt mig.

Paula Rooth

Nyinflyttad!

Kartonghylla av Leo KempfKartongskulptur av Chris Gilmour

Oj oj oj. Nu händer det grejer för oss på Zickermans. Sedan sajten Zickermans Värld startades i september 2010 har vi skrivit om hundratals craftivister, slöjdare och DIY-stjärnor. Med tiden har vi dessutom blivit workshopordnare, festfixare, föreläsare och trendspanare. Även om vi hittat många vänner och likasinnade i bloggosfären har vi ibland varit som en ensam satellit. Därför känns det fantastiskt roligt att nu få bli en del av en bloggfamilj. Arga stickaren, Handarbetaren och ahardslojdlife har alla dykt upp i en eller annan form i Zickermans närhet. Nu får vi allihop flytta in under tidningen Hemslöjds tak. Vi är säkra på att vi kommer trivas, och hoppas att ni kommer att göra det också.

Hej då zickermans.se och tack för allt. Från och med nu ses vi på hemslojd-tidningen.se/zickermans

Bilderna på allt du kan bygga av flyttkartonger kommer från storagegeek.