Zickermans

Play

Filmen Play är Emma Perssons examensarbete från Capellagårdens tvååriga keramikutbildning. För att vid föreställningens början ha samma känsla som publiken av att inte veta vad som kommer att hända, är själva uppvisningen helt improviserad. Förberedelserna har dock pågått under flera år.

– Jag började med keramik för fyra år sedan, på en folkhögskoleutbildning där vi mest lärde oss att göra bruksföremål. Redan då kände jag en längtan efter att utforska ett annat sätt att uttrycka mig på med keramiken, och jag började fundera på någon slags performance, men hade inte riktigt någon klar bild av vad jag ville göra. Sommaren innan jag för två år sedan började på Capellagården hittade jag en gammal bok på loppis om en gymnastikgrupp i Göteborgstrakten, skriven av en av Idlaflickorna. Den innehöll en massa gamla foton på gymnastiska övningar i skärgårdsmiljö, och det var något som hände i mig då. Jag uppskattade estetiken, och jag började plötsligt se bilder framför mig hur jag kunde göra något med keramiken, gymnastiken och mig själv i en slags uppvisning.

Idén fick gro under den tvååriga utbildningen på Capellagården, och först under den sista terminen slog den rot. Utan att tänka alltför mycket på hur själva föreställningen skulle bli, köpte Emma plastbollar, gjöt tio klot och sprayade alltihop i samma färg.

– Det var komplicerat rent tekniskt att tillverka gipsformarna som jag gjöt kloten i. De blev väldigt tunga, och det var lätt att det blev flisor i gipset. Det var mycket svårare än jag hade tänkt att det skulle vara. Det tog flera veckor för varje form, och en av dem gick dessutom sönder. Men jag lärde mig mycket av den processen också. Att bita ihop och försöka igen.sittande

Det var medan hon arbetade med det praktiska runt kloten som hon insåg att hon ville att den slutliga föreställningen skulle vara helt improviserad.

– Jag tänker att föreställningen på ett sätt handlar om det spel vi hela tiden spelar i vardagen. Att när vi har en publik, någon som ser oss, så går vi runt och låtsas ha kontroll. Att det gäller att spela oberörd på något vis. Jag ville undersöka den känslan. Så jag gick in i föreställningen med en bestämd uppfattning av att jag hade kontroll, fast jag egentligen inte hade det.

Hur var det då att ha sönder de klot du jobbat så länge med?

– Det var faktiskt roligt! Det var som en befrielse att få ha sönder något av värde. Att släppa taget om dem, trots allt arbete som ligger bakom. Att tänka att det ändå bara är materia. Jag trodde att jag skulle kliva på alla skärvorna, men jag hade bestämt mig innan för att om jag går på en skärva så fortsätter jag bara. Men jag lyckades undvika dem på något vis – jag vet inte hur. Det var som att jag fick min kropp att tro att den hade koll, och så hade den det.

Såg du själv skillnad på bollarna under föreställningen?

– Nej, när jag stod upp såg jag inte vilka bollar som var vilka, men jag märkte ju när jag lyfte upp dem. Så det blev en överraskning för mig också på ett sätt.

Tio klot gjöt hon. Sex klot finns nu kvar. Tre av dem kommer tillsammans med filmen att visas på Waldemarsuddes utställning  Carl Malmsten – formgivare och pedagog, som pågår mellan oktober och mars i Stockholm. Kanske, kanske blir det även en performance.

Sanna Gustavsson

Foto: Anna-Klara Hedlund. Musik: Ballerina, Biosphere.bollar

Skrivet av: Sanna Gustavsson Publicerat i Hemslöjd, DIY och Craftivism | Tagged , , , , ,