Ken Amarit från New York har utvecklat datorspelet Voyager där man styr en liten raket genom rymden. Man samlar diamanter och undviker svävande hinder till tonerna av raspig storbandsmusik. Men spelgrafiken är inte vilken som helst. Ken Amarit har nåltovat alla figurer och alla bilder i ull och animerat med stop motion-teknik. Eller som Ken Amarit själv säger: Alla bilder och all kod i det här spelet är slöjdade med kärlek.
Spelet säljs för 7 kronor genom Apples Appstore och kan spelas på iphone och ipad. Missa inte trailern här under!
Svenske konstnären Anders Ramsell har satt sig i sinnet att göra en animerad version av Ridley Scotts Blade Runner – i akvarell. Filmens första del finns ute på YouTube. Den är tolv minuter lång och består enligt Anders Ramsell av 3 285 akvarellmålningar. Det motsvarar en tiondel av filmen. Om Anders Ramsell fortsätter på samma sätt är det alltså ungefär 30 000 akvarellmålningar kvar innan vi får se det färdiga resultatet. Kämpa på Anders!
Karin Ahlin vann två priser på Dalarnas filmfestival i höstas för sitt barnprogram Fabulera Mera, där hon bland annat animerat tygbitar och broderier. Programmet är Karins exjobb från Konstfacks masterprogram i Storytelling som hon gick ut förra året. Förutom att skriva historien, brodera och animera har Karin även skrivit musiken.
– Jag har skapat en liten triangel mellan det textila, animation och musik. Där innanför finns min nisch, säger Karin Ahlin.
Karin maskinbroderar och klipper ut små bitar av tyg och animerar dem med stop motion-teknik. Det är ett tidskrävande jobb.
– Varje gång tänker jag att det är sista gången jag gör det här men så blir det aldrig, för jag längtar ändå så mycket efter det där resultatet.
Karins första film i den här tekniken, Historien om när regnet kom, är också den mest prisade. Filmen är en kort historia om en liten fågel som förlorat sin mamma. Historien berättas med hjälp av broderier och tyg till tonerna av en vemodig vals som Karin spelat in hemma på sin tramporgel. Även den filmen är ett exjobb från Konstfack, fast den här gången från kandidatprogrammet i textil, som Karin gick ut 2008. När hon visade filmen på examinationen blev det tyst och flera satt och snyftade. Handledarna var tvungna att avbryta för tio minuters paus innan opponeringen kunde börja.
– Det är någonting med det textila som berör extra mycket. Broderier bär alltid på något minne. När jag väljer tygerna till de olika scenerna försöker jag att förstärka det jag vill säga med olika tyger. Mycket är sådant som jag har ärvt från farmor och mormor, och som väcker en massa minnen hos mig. Även om det bara är jag som vet om det så tror jag att mönstren kan väcka liknande associationer hos andra, funderar Karin Ahlin.
– Det är som att det bor en egen liten historia i varje tygbit, precis som i en trasmatta.
