» 20 augusti 2012

Folkfest i slöjdad skrud

I Malmö pågår just nu Malmöfestivalen för fullt. Ända fram till fredagen 24 augusti kokar stan av folkvimmel, all världens mat (alla mattält har lovat att ha minst en vegetarisk rätt i år), öltält, barnteater, film i det fria, konserter och mycket mycket mer. I år är det dessutom en färgsprakande slöjdfest på festivalen. Alla skyltar på området består av broderade tröjor och på gator och torg så har statyer, lyktstolpar, skatebordramper och träd klätts in i färgglada stickade alster, som ett enda stort gerillastickningsprojekt!

Enskilda slöjdare och stickgrupper har under sommaren fått olika platser tilldelade att klä in. Gruppen Stick opp, som tidigare har stickat en tre meter hög modell av Turning torso, har träffats på centralstationen i Malmö för att sticka till statyn av Karl X Gustav på Stortorget.

– Det är kul att så många har velat vara med, och häftigt att sticka något så stort tillsammans som verkligen syns, säger Anna Karin Andersson som är en av de ansvariga i gruppen.

En av dem som har stickat till kungen är Vesna Chuckman, en stor illgrön mantel har det blivit. Hon gillar tanken på att det hon stickas placeras ut i staden.

– Tar du något konventionellt och sätter det i ett okonventionellt sammanhang, då blir det konst!

Lovisa Witt från Skånes hemslöjdsförbund är ansvarig för slöjdandet under festivalen, och menar att slöjd passar bra under Malmöfestivalen eftersom båda står för något väldigt folkligt. Återbruk är också något som uppmuntras under festivalslöjdandet.

– Det finns inga pekpinnar utan kan få se ut lite hur som helst. Folk får gärna använda sig av gamla restgarner, säger hon.

Skånes Hemslöjdsförbund kommer att ha ett tält på Stortorget där alla som vill får prova på olika tekniker under festivalen. Det kommer bli bland annat broderi, pappersslöjd och knyppling. För exakta tider och dagar, se Malmöfestivalens program.

Ska du bara åka till Malmö en gång i år, eller gå på Malmöfestivalen en gång så är det nu, i år!

Några slöjdhöjdpunkter under festivalen: Läs mer →

» 02 augusti 2012

Att tagga med garn – del 2

Zickermans fortsätter vår genomgång av garngraffitins historia, se första delen här. Garntaggande, garngraffiti, engelskans yarn bombing eller yarn storming. Rörelsen med många namn har endast sju år på nacken, men är väl omskriven och omdebatterad. Och allt som behövs är stickor och lite garn.

I London finns sedan 2009 gruppen Knit the City med stickaren Lauren O’Farrell i spetsen. Knit the City tillhör den kategori garntaggare som med sina utsmyckningar vill berätta en historia. Beväpnade med humor och dräpande samhällskommentarer bygger Knit the City upp sina budskap utifrån situationer och miljöer där taggarna placeras. Med alias som Deadly Knitshade och Lady Loop vill också de uppvärdera det traditionellt kvinnliga stickandet och låta det ta plats i det offentliga rummet. Knit the City benämner sitt taggande som yarn storming, och kring det brittiska uttrycket har många garntaggare samlats.

Knit the City har bland annat en efterföljare i Saltburn by the sea-knitter som med sina olympiska figurer pryder och lämnar avtryck på en pir längs Englands nordöstra kustband. Och det är kanske just det som är kärnan i garngraffitin; att ta den offentliga miljön i besittning och att själv vilja tillföra, säga eller påverka något – vare sig det gäller åsikter kring olympiska spel, miljöpolitik eller kvinnligt hantverk.

Att tagga offentliga byggnader, statyer, träd, eller lyktstolpar berättar något. Garntaggandet kan ses som ett feministiskt ställningstagande, där kvinnlig handarbetstradition uppvärderas och markeras. Taggandet utförs oftast också av kvinnor, som genom garngraffitin på ett nytt sätt deltar i diskussionen om det offentliga rummet. Graffitivärlden är traditionellt mansdominerad, genom garnet som material har kvinnor också börjat uttrycka sig. Den estetiska och överraskande aspekten av garngraffiti är förstås inte heller att förringa, garnet som oväntad symbol i stadsrummet är för många en kick i sig. Att göra det offentliga rummet varmare, och mer ombonat är ytterligare en drivkraft för garntaggare.

I Sverige finns Stickkontakt och Masquerade . Gruppen Masquerade var tidigt ute, de två medlemmarna organiserade sig redan 2006 och har sedan dess satt Stockholm – där de är verksamma – på garngraffitikartan. Masquerade är uttalat feministiska i sitt arbete, där tankar kring förspilld kvinnokraft och feministisk närvaro på gatorna är drivkrafter. Masquerade liksom Stickkontakt medverkar numera vid en rad evenemang runt om i världen, där garngraffiti, gatukonst och politik diskuteras.

I år har garngraffitirörelsen sju år på nacken, och även om Magda Sayeg och hennes Knitta-stickare blivit mer av konstnärliga stickentreprenörer som medverkar vid offentligt arrangerade installationer (se tidigare inlägg) råder det en febril garngraffitifeber runt om i världen. Sajten Yarn Bombing, där Mandy Moore och Leanne Prain dokumenterar andra garnbombare samt visar upp sina egna alster är en bra källa för att hålla sig uppdaterad. Liksom Yarnbombing Los Angeles, för det börjar experimenteras allt mer där ute. Rörelsen Knitted Landscaping stickar exempelvis in naturen. Det finns också konstnärer som använder sig av stickgraffitin som uttryck, se polska Agata Olek. Eller garntaggare som faktiskt inte stickar – kolla in Juliana Santacruz Herrera. Bara för att nämna några exempel.

Tyska B-Arbeitens bildserie på ett instickat träd har spridits världen över i sociala medier. De har låtit dokumentera sin gigantiska garntagg över ett år för att följa årstidernas skiftningar.

Stickgraffitin har över åren fortsatt väcka förundran, uppmärksamhet och glädje. Även om stickningen i sig inte behöver eller bör vara perfekt – restgarnerna och spillet som används är ju det som givit graffitin i garn dess färgstarka och speciella utseende – är genren ett tydligt bevis på att fler och fler fått upp ögonen just för vad som är möjligt att göra med stickor och garn. Att garngraffitin bidragit till den stickboom som vi sett parallellt med garntaggandet är ingen överdrift. Jag skulle säga att mycket av de föresatser man genom åren haft – att uppvärdera kvinnligt hantverk – har fungerat. För att citera Debbie Stoller, som grundade Stitch’n Bitch-rörelsen – ”Knitting is the new rock ’n roll. I think our grandmothers would be really proud”.

Frida Arnqvist Engström

Nyfiken på bildinspiration? Bildgoogla termer som Yarn bombing och Yarn graffiti, eller besök Flickr och gör samma sak där, sök på ord som Yarn bombing eller Yarn graffiti.

De bilder som finns i detta inlägg saknar ibland upphovskällor – bilderna cirkulerar på nätet med okända fotografer. Ibland är det också svårt att veta vem som ligger bakom själva taggarna, då garngraffitin i sig är offentlig och ofta anonym.

» 31 juli 2012

Att tagga med garn – del 1

Att tagga offentliga platser med garn – garngraffiti – har blivit en global uttrycksform. Zickermans Frida Arnqvist Engström har följt rörelsen sedan 2006 och ser en konstform som utvecklats till en uttrycksfull livsstil. Här tecknar hon sin bild av garngraffitins historia och kan konstatera att det är en värld full av kreativitet, politisk övertygelse, feministisk kamp och uppvärderande av kvinnligt hantverk.

Visste hon vad hon gjorde, amerikanska Magda Sayeg, den där dagen hon bestämde sig för att sticka in dörrhandtaget i sin klädbutik i Houston hösten 2005? Hon fick i alla fall mersmak. Tillsammans med övriga stickare i gruppen Knitta Please, räknas Magda som en av grundarna av den numera globala stickgraffitirörelsen. Denna första cozie runt dörrhandtaget blev vad Knitta refererar till som ”the Alpha Piece”. Med hjälp av stickat garn i offentlig miljö sprids garngraffitins undergroundbudskap efter det som en löpeld över hela världen. Det sägs dock att garngraffiti skymtades i Nederländerna redan i maj 2004, men genomslaget som Knitta Please fick året därpå får ändå anses ha givit termen global styrfart.

Garngraffiti kan vara snabba, enkla tags eller intrikata platsspecifika verk. Ofta växlar utförarna mellan uttrycken, och samma typ av rebellanda och humor förenar dem.

Garngraffiti befinner sig precis som graffiti i gränslandet för vad som är lagligt. Synen på graffiti varierar beroende på var man bor. I Stockholm råder exempelvis nolltolerans mot all typ av graffiti – allt som upptäcks ska polisanmälas och saneras inom 24 timmar. Också globalt har synen på garntaggandet skapat lagligt huvudbry. Att tagga kvällstid i mörker, samt ha ett taggnamn, har därför varit minst lika viktigt för garntaggarna som inom övrig graffitivärld. Även om vi inte finner slutresultatet lika definitivt eller kanske förargelseväckande är det en realitet för de flesta taggare.

Magda Sayeg och hennes medstickare i Knitta hade som alias PolyCotN och A Krylik. Tillsammans började de två kring årsskiftet 2006 att sticka in inte bara ett dörrhandtag, alltså utan också andra delar av offentlig miljö. Snabbt blev Knitta en stickgrupp som ägnade kvällar åt att tagga Houstons gator. Lyktstolpar, bilantenner, vägskyltar, staket och bänkar – alla fick de en luddigare och färggladare yta.

Knitta, Please!

Ett par år tidigare hade Stich ’n Bitch-rörelsen exploderat, där offentliga stickkaféer gav anonyma stickare möjlighet att utöva sitt intresse publikt. Det blev inte bara rumsrent att sticka, det blev dessutom coolt. Bakom stickcafé-rörelsen ligger Debbie Stoller, som basar för det feministiska magasinet Bust. Hon är en inbiten stickare, och förenar här sina två intressen, feministisk strategi och stickning. Stitch ’n Bitch handlar om att sticka med attityd, stolthet och att uppvärdera stickningen som hantverk och tradition. Den första Stitch’n Bitch-juntan startade 1999 och 2004 kom Debbie Stollers första bok i ämnet. Ur detta stickklimat klev Magda Sayeg och de övriga stickarna i Knitta. De hade alla för många ofärdiga projekt liggande, och vände sig mot ”det fina” stickandet. Jag gjorde en intervju med Magda våren 2007, där hon sa att hon var för rastlös och för talanglös för att sitta på café och sticka en babyfilt.

– Jag har svårt att identifiera mig med de stickkaféer som finns. Garngraffi kräver varken tid eller talang. Idén bakom Knitta är att vi gör våra tags i det offentliga rummet som tillfälliga utsmyckningar med garn, berättade hon för mig.

Knittas signum var länge den instickade bilantennen, alltid med en medföljande tagg med uppmaningen ”knitta, please”. Idag ingår Magda Sayeg i en internationell konstvärld där hon anlitas av institutioner och företag för att garntagga. Hon har med sitt arbete klivit in i erkända publika kretsar snarare än att figurera i graffitins anonymitet. Men utan den där första cozien för sju år sedan hade vi inte haft den alternativa graffitin i garn som pryder våra gator.

Frida Arnqvist Engström