Play

Filmen Play är Emma Perssons examensarbete från Capellagårdens tvååriga keramikutbildning. För att vid föreställningens början ha samma känsla som publiken av att inte veta vad som kommer att hända, är själva uppvisningen helt improviserad. Förberedelserna har dock pågått under flera år.

– Jag började med keramik för fyra år sedan, på en folkhögskoleutbildning där vi mest lärde oss att göra bruksföremål. Redan då kände jag en längtan efter att utforska ett annat sätt att uttrycka mig på med keramiken, och jag började fundera på någon slags performance, men hade inte riktigt någon klar bild av vad jag ville göra. Sommaren innan jag för två år sedan började på Capellagården hittade jag en gammal bok på loppis om en gymnastikgrupp i Göteborgstrakten, skriven av en av Idlaflickorna. Den innehöll en massa gamla foton på gymnastiska övningar i skärgårdsmiljö, och det var något som hände i mig då. Jag uppskattade estetiken, och jag började plötsligt se bilder framför mig hur jag kunde göra något med keramiken, gymnastiken och mig själv i en slags uppvisning.

Idén fick gro under den tvååriga utbildningen på Capellagården, och först under den sista terminen slog den rot. Utan att tänka alltför mycket på hur själva föreställningen skulle bli, köpte Emma plastbollar, gjöt tio klot och sprayade alltihop i samma färg.

– Det var komplicerat rent tekniskt att tillverka gipsformarna som jag gjöt kloten i. De blev väldigt tunga, och det var lätt att det blev flisor i gipset. Det var mycket svårare än jag hade tänkt att det skulle vara. Det tog flera veckor för varje form, och en av dem gick dessutom sönder. Men jag lärde mig mycket av den processen också. Att bita ihop och försöka igen.sittande

Det var medan hon arbetade med det praktiska runt kloten som hon insåg att hon ville att den slutliga föreställningen skulle vara helt improviserad.

– Jag tänker att föreställningen på ett sätt handlar om det spel vi hela tiden spelar i vardagen. Att när vi har en publik, någon som ser oss, så går vi runt och låtsas ha kontroll. Att det gäller att spela oberörd på något vis. Jag ville undersöka den känslan. Så jag gick in i föreställningen med en bestämd uppfattning av att jag hade kontroll, fast jag egentligen inte hade det.

Hur var det då att ha sönder de klot du jobbat så länge med?

– Det var faktiskt roligt! Det var som en befrielse att få ha sönder något av värde. Att släppa taget om dem, trots allt arbete som ligger bakom. Att tänka att det ändå bara är materia. Jag trodde att jag skulle kliva på alla skärvorna, men jag hade bestämt mig innan för att om jag går på en skärva så fortsätter jag bara. Men jag lyckades undvika dem på något vis – jag vet inte hur. Det var som att jag fick min kropp att tro att den hade koll, och så hade den det.

Såg du själv skillnad på bollarna under föreställningen?

– Nej, när jag stod upp såg jag inte vilka bollar som var vilka, men jag märkte ju när jag lyfte upp dem. Så det blev en överraskning för mig också på ett sätt.

Tio klot gjöt hon. Sex klot finns nu kvar. Tre av dem kommer tillsammans med filmen att visas på Waldemarsuddes utställning  Carl Malmsten – formgivare och pedagog, som pågår mellan oktober och mars i Stockholm. Kanske, kanske blir det även en performance.

Sanna Gustavsson

Foto: Anna-Klara Hedlund. Musik: Ballerina, Biosphere.bollar

De nya infiltratörerna

Michael Strand med en av sina muggarSkjortan som Zoë Sheehan Saldaña kopieradeKopierad skjorta av Zoë Sheehan SaldañaDet står ett paket och väntar utanför dörr på dörr när invånarna i det lilla samhället Dwight i Nebraska, USA, vaknar en aprilmorgon. På insidan av kartonglocken sitter en text:

Här är en kopp lämnad i tysthet på er trappa. Jag erbjuder ett alternativ till den värld som är full av digitala uppkopplingar, sociala medier och twitter; det är ett fysiskt ’hej’ i form av en kopp. Kopparna är inspirerade av japanska kärl för tedrickande och ämnade för evinnerligt slitage. De går bra att använda varje dag. Med en kopp åt gången skickar jag mina varmaste hälsningar.

Meddelandet avslutas med en webbadress för den nyfikne och ordentligt nedbäddad i papplådan ligger mycket riktigt en mugg. Det är en handgjord, öronlös stengodsmugg av och från keramikern och konsthögskoleläraren Michael Strand från North Dakota i USA. Drejad, reduktionsbränd och saltglaserad. Unik och välgjord av lokal lera från hans hemstat.

Med den vill Strand smyga in konsthantverk och handgjorda ting i hem som sällan sett något av den varan, där det främst står massproducerat i skåpen.

– Muggarna ger samma personliga upplevelse som att skaka hand med någon. De bär på en berättelse och en patina av upphovsmannen. Med en mugg som de här uppstår en kommunikation mellan skapare och brukare, säger Strand, som kan prata länge om poängen med handgjorda ting.

Han är en av de nya infiltratörerna.

Är man riktigt uppmärksam ser man infiltratörer överallt. Också här hemma. På tunnelbanan eller bussen har någon avsiktligt lämnat kvar en bok som de uppskattat för att någon annan ska få chans att läsa den – och för att nyfikna på nätet sedan ska kunna följa bokens vandring genom världen.

I butiken har någon i hemlighet ställt dit ett nytt och främmande föremål på hyllorna. Antingen är det en sak som de själva tidigare köpt men tagit hem, modifierat och returnerat – kanske en konservburk som fått utbytt eller förändrat pappershölje. Eller så är det helt nya på hyllorna insmugna ting, oftast försedda med både kapad prislapp och streckkod, på så vis möjliga att köpa. Det kallas shopdropping på engelska. Begreppet är en ordlek med – och motsats till – engelskans shoplifting, alltså snatteri.

Somliga lägger ner sin själ och många timmars arbete i infiltratörsarbetena. Ta till exempel den amerikanska konstnären Zoe Sheehan Saldaña. Till ett av sina shopdroppingprojekt köpte hon ett broderat rödrutigt sommarlinne på ett stort amerikanskt varuhus (senare också en ljusblå skjorta, ett vitt spetslinne och ett par svarta capribyxor). Väl hemma vid symaskinen sydde hon sedan en så gott som identisk blus med likartad tråd, likartat tyg och noggrant härmade broderier.

Kopian hängde hon tillbaka i butiken, försedd med originalets prislappar och streckkoder och med tiden såldes den för 9,77 dollar, det vill säga till samma modesta pris som originalet – knappa sjuttio svenska kronor. Och köparen antas vara fullkomligt ovetande om att hon köpte en konstnärs verk och noggrant utfört kopieringsarbete. Originalet, i sin tur, visade Sheehan Saldaña senare i diverse konstsammanhang.

Eller minns den likaledes amerikanska konstnären Michele Pred som infiltrerade sitt lokala Ikeavaruhus genom att på affischavdelningen ställa in tio egenhändigt tryckta bilder. Samtliga ramade, inplastade och försedda med fungerande streckkod. Samtliga dessutom sålda efter en enda dag i butiken.

Både drivkraft och tillvägagångssätt skiftar givetvis infiltratörer emellan. Några vill främst driva med det ekonomiska systemet och införa ett förvirrande och överraskande element som ”marknaden” har svårt att förhålla sig till. Vissa ”shopdroppare” vill i första hand vitalisera butikernas standardiserade utbud. Andra infiltratörer vill nå ut till grupper av människor som de har svårt att nå på annat vis. Som Michael Strand med sina muggar eller Michele Pred med de inplastade bilderna på Ikea. Via möbelvaruhuset nådde Pred sannolikt helt andra människor än hon skulle ha gjort i ett gallerisammanhang.

Kanske är ordet missionär många gånger mer passande än infiltratör. Åtminstone vad gäller keramikern Michael Strand. Vi återgår till honom.

I Michael Strands ögon har handgjorda ting ett egenvärde. Det uppstår lättare ett nyfiket och taktilt förhållningssätt till en unik och handgjord kopp än till en massproducerad och man närmar sig i allmänhet unika föremål på ett mer vaket vis än standardiserade, menar han. Också själva drickandet bli mindre mekaniskt och mer närvarande ur en handgjord mugg än ur en från snabbköpet eller McDonalds, anser han – och ser det som eftersträvansvärt.

Att de teskålar som han i smyg delar ut gratis till överraskade mottagare är sprungna ur en asiatisk keramiktradition har också det sina skäl.

– Jag tänker mig att formen känns bekant men att teskålarna i övrigt upplevs fullkomligt artskilda från de muggar som folk i allmänhet dricker ur i USA. Det finns dessutom en intimitet i formen eftersom man håller i en fot istället för i ett öra. Man måste helt enkelt förhålla sig till muggen när man använder den.

Enligt Michael Strand har handgjorda föremål generellt sett närmre till kommunikation än massproducerade. Och just samtalet eller mötet är centralt för honom.

– Jag älskar folk och är nyfiken på hur en enkel kopp kan fungera som en dörröppnare. Jag är killen som du inte känner men som ändå börjar prata med dig i affären, förklarar han.

Dessutom handlar hans muggklappar mycket riktigt om ett slags mission.

– Det går inte ut på att marknadsföra min egen verksamhet, det är därför som jag utför projektet i samhällen långt hemifrån. Däremot vill jag gärna att andra krukmakare ska skörda frukterna av arbetet. Jag vill att folk ska inspireras till att leta efter lokala krukmakare eller hantverkare och att de i förlängningen ska få chans att njuta av slöjd, konsthantverk och konst. Om sedan fem procent av dem som fått en mugg av mig börjar fundera över värdet av handgjorda saker och rent av kommunicerar tillbaka till mig, då har jag lyckats, säger han.

Och hittills har han blivit bönhörd. Dels har han fått mejl, brev och blivit bloggad om. Dels stötte han oavsiktligen ihop med folk första gången han utförde experimentet, slog sig i slang med dem och blev inbjuden till flera hem. Där fick han chans att närmre förklara vad han höll på med och kunde på så vis väcka nya tankar.

Själv är Michael Strand extra förtjust i ett av de mejl som landat i inboxen: ”De här kopparna manifesterar ett möte mellan två extremer av mänsklig utveckling, anden och handen./ Bernard” När han läste det första gången kände han vagt igen frasen och sen gav han sig inte förrän han tagit reda på var han sett orden tidigare. De visade sig tillhöra den för länge sedan avlidne japaninfluerade, brittiske keramikerlegenden Bernard Leach.

– Någon hade alltså efter att ha fått sin mugg gjort research inom det keramiska området, hittat ett lämpligt citat och signerat med Bernard. Det är smart gjort, säger Michael Strand upprymt. För honom är mejlet ett tydligt kvitto på att keramikpresenterna lett till fördjupande tankar om konsthantverk. Alltså till just det som han vill uppnå.

Sedan citerar han en keramikerkollega som lyckats ringa in vad som gör just dryckeskärl så speciella och värda extra uppmärksamhet. Det är för att ”en kopp omedelbart framkallar en lika stark känsla av intimitet som vi annars reserverar för våra älskare”.

–      Därför, konstaterar han nöjt, vill jag ge bort dem.

Malin Vessby

Texten är en längre version av en text som publicerats i Hemslöjd 2/2011

Fotnot: Under förra hösten har Michael Strand utfört fyra nya smygutdelningar av gratismuggar på olika platser i USA och dessutom blivit inbjuden till Red Lodge Clay Center i Montana för att arbeta och genomföra en infiltratörsaktion också där. I år planerar han ett besök med muggutdelning i Norge, det land som hans familj härstammar ifrån, och kommer i samma veva om möjligt också stanna till i Sverige.