Norsk samtidstextil på Gustavsbergs Konsthall

SoftEtt stenkast från Gustavsbergs porslinsmuseum, mitt i det idylliska området kring Gustavsbergs hamn, pågår just nu och i ytterligare en månad något så ovanligt som en hel samlingsutställning med samtida textil konst. Åtta norska konstnärer/konstnärsgrupper visas i ett samarbete mellan Gustavsbergs konsthall, Norske Tekstilkunstnere och det norska textilgalleriet Soft.

– Det händer väldigt mycket inom det norska textila konstfältet, och verken håller en väldigt hög nivå. Trots det uppmärksammas dessa konstnärer sällan i Sverige, förklarar konsthallschef Maj Sandell, medan hon visar mig runt i utställningen.

I stark kontrast till den solglittrande, ljuva augustisommaren utanför, träder Soft fram som en utställning med många politiska, medvetna och ansvarstagande konstnärer och verk. Unn Sønju visar till exempel fyra bildvävar ur sin serie ”RAWAR”, alla vävda som en protest mot krig. Serien börjar 2003, vid Irakkrigets utbrott. Första väven är formad som en omvänd svastika med palindromen ”raw” och ”war”. Mellan trådarna finns även invävda plastsoldater. I en text i anslutning till utställningen skriver Sønju, själv född 1938, att det var just vid krigsutbrottet 2003 som hon insåg hur krig varit ständigt närvarande i hennes eget liv. Insikten blev en drivkraft att göra sin röst hörd, och hon ville göra det med hjälp av bildväven: ”Att sätta likhetstecken mellan blod och vävd röd ull är så extremt att det kanske kan skapa en reaktion”, skriver hon.
Astrid Runde Saxegaard – On the way to AraratKari Steihaug – Arkiv: De ufullendteSidsel Palmstrøm – Europa
Som en enorm men ändå stillsam installation mitt i konsthallens största utställningsrum svävar ”34 grunner til at Marta ikke kan sette seg”, ett av utställningens tre verk av Borghild Rudjord Unneland. En sten, en stol och en näsduk hänger i perfekt balans från två järnbalkar i taket. Jag erkänner för Maj att jag inte riktigt förstår den, att jag skulle vilja förstå men inte gör det.

– Jag tänker att titeln säger mycket om både verket och konstnären. Rudjord Unneland har själv sagt att hon inte vill berätta för mycket om sina verk, att de ska få vara tolkningsbara  och att inget är rätt eller fel. Att det finns 34 anledningar till att Marta inte kan sätta sig är kanske en fingervisning om det – det är inte bara en bestämd anledning. Personligen tolkar jag verket som att det handlar om hem och hushållsarbete, men också en historia av att textil är kopplat till en kvinnlig tradition. Jag tänker också att det handlar om balans. Dels rent fysiskt och tekniskt; att få näsduken att hänga på samma höjd som stenen (konsthallen har gjort en extra konstruktion på övervåningen för att inte taket ska ge vika), men också om balans i livet, i stort och smått.

Vi går vidare till ett av de mindre utställningsrummen. Flera av besökarna har stannat till just här. Två kvinnor i likadana jackor ler och hummar instämmande mot ett fotografi av en vante med bara tre fingrar och en hängande tråd. Det är lätt att känna igen sig i konstnären Kari Steihaugs verk ”Arkiv. De Ufullendte”. Som en hyllning till det ofullbordade visar hon 100 omsorgsfullt fotograferade bilder av oavslutade, inskickade stickningsprojekt. Sedan 1998 har hon efterlyst stickningar till arkivet, och det går fortfarande att skicka in oavslutade alster. Under varje fotografi finns en liten berättelse från avsändaren. Små korta rader som rymmer oändliga historier: en äggvärmare som skulle bli klar till påsk, en dröm om en gul väst som skulle matcha en lika gul walkman, två små sockor som skulle ges på ett dop men hälarna var för svåra, ett liv som bytte riktning och en avliden mor med en stickning på nattduksbordet; en stickning redo att fortsättas på nästa dag.

I en smal korridor mellan två av utställningsrummen ligger kläder tätt packade mellan väggarna. Verket heter ”Europa”, består av ett ton (!) textil och rör sig kring frågeställningar om miljö,  gränslöshet och klädkonsumtion, men också om de historier varje plagg bär på, om människorna som haft dem och om kläder som byter ägare. Konstnären Sidsel Palmstrøm har även i tidigare verk arbetat med second hand-kläder, berättar Maj Sandell. Hon utgår ofta ifrån att det inte ska gå åt något material när hon arbetar, och har till exempel lånat kläder från Fretex – Norges motsvarighet till Myrorna – och sedan återlämnat dem efter utställningarnas slut. Till ”Europa” försökte konsthallen låna kläder från Myrorna och andra svenska instanser, men fick nej. Plaggen har därför transporterats från Norge, vilket var en besvikelse för Palmstrøm, berättar Sandell, men också ett exempel på att miljötänkande inte alltid är så lätt att förverkliga. I stället anordnas på utställningens sista dag, den 22 september, en finissage då kläderna kommer att ges bort till besökarna för återanvändning.

I utställningen visas också Hanne Frey Husøs animerade film ”Vannevar”, konstnärsduon Løvaas & Wagles Olle Bærtling-inspirerade textilier, Astrid Runde Saxegaards ”On the way to Ararat” och Regien Coxs platsspecifika installation ”Sky Travellers”.

Sanna Gustavsson

SOFT på Gustavsbergs Konsthall innehåller verk av Regien Cox, Hanne Frey Husø, Løvaas & Wagle, Sidsel Palmstrøm, Astrid Runde Saxegaard, Kari Steihaug, Unn Sønju och Borghild Rudjord Unneland

Utställningen pågår till den 22 september

Textil kärlek utanför boxen

textilkonst-karlekar-001Hur skulle du tolka ordet kärlek med textil? Den frågan fick textilkonstnärer över hela Norden, inför utställningen Kärlekar som visas på Form/Designcenter i Malmö just nu. Utställningen är en del av Malmö Nordic, en konstmanifestation som pågår hela sommaren och vill uppmärksamma nordisk samtidskonst. Initiativtagare till Kärlekar är Karin Olu Lindgård och Hanna Butler.

– Vi ville jobba med de stora känslorna och göra något som kändes härligt och livsbejakande. Alla har en förnimmelse av textil, det är något vi möter tidigt i livet och som kan tala till kroppen innan det talar till intellektet, säger Karin Olu Lindgård.

För att bredda tolkningen av temat blev det kärlek i plural; kärlekar. Det behöver inte handla om kärlek mellan man och kvinna, utan kan vara idolkärlek, kärleken till ett husdjur eller att älska sig själv menar Karin Olu Lindgård. En lista med olika möjliga kärlekar skickades ut till konstnärerna tillsammans med några populärkulturella verk som skulle fungera som inspiration. Bland annat fanns där boken de små tingens gud av Arundhati Roy,seriealbumet Prins Charles känsla av Liv 

textilkonst-karlekar-012

Strömqvist, filmen Fucking Åmål och fragment av en kärleksdikt av Sapfo. Varje konstnär fick också välja sin bästa kärlekssång som sammanställdes till en gemensam lista.

– Det kommer från vår egen kreativa process, vi jobbar mycket med populärkultur och att

hitta inspiration inom andra genrer för det textila skapandet. Vi pratade med folk i vår omgivning och i olika generationer om vad de tyckte skulle finnas med på listan över kärlekar och vilka böcker och filmer som skulle fungera som inspiration, säger Karin Olu Lindgård.

Övriga riktlinjer för konstverken var att de skulle utgå från en stor kub och gå i färgskalan gult. De fyrtio kuber som nu står staplade som gigantiska klossar i Form/Designcenters entré ger uttryck för en mängd olika sorters kärlek, textila former och material. Där finns en kub med tovade blommor och löv, en annan har bett sin mamma samla in överblivet material, som knappar och trådstumpar, på ett örngott med broderat monogram står det massa namn tryckt i rött och andra kuber är kitschiga samlingar av plastblommor, barbiedockor och blingbling.

textilkonst-karlekar-002

– Jag tycker att det visar på bredden i textilkonst och hur olika man kan tolka ett ämne. Det finns verkligen möjlighet att försvinna in i konstnärernas världar, vissa verk är väldigt explicita och andra är kryptiska medelanden, säger Karin Olu Lindgård.

Hon och Hanna Butler har gjort två kuber, en med tryck som föreställer bland andra Frida Kahlo och ska symbolisera kärleken till förebilder, och en applikation som visar på den erotiska kärleken.

Marina Fränke, textilkonstnär verksam i Halland nappade direkt på förslaget om en gemensam utställning med temat kärlekar.

– Det kändes jätteroligt och spännande. Det var särskilt kul att få ta del av varandras kärlekssånger.

textilkonst-karlekar-007

Hon skapade en gul kub med en spiral i guldfärgad metall, gjord av insidan på återvunna kaviartuber. Nedanför har hon broderat ”Teach me tiger”.

– Det är en låt som jag gillar, den är lite het. Jag vill visa på att det inte bara är snällt med kärlek. Ibland blir det bra och ibland springer man rakt in i en sten.

Paula Rooth

Kärlekar visas fram till 24 augusti på Form/D esigncenter på Lilla Torg i Malmö. Konstnärerna som deltar är medlemar i KKV Textiltryck Malmö, Nordic Textil Art och Textil Konst i Skåne.

Ikatväv på fyra minuter

Den amerikanska textilkonstnären Whitney Matalone har satt ihop en fyra minuter lång video där hon snabbspolar igenom processen att skapa en ikatväv. Ikat är en gammal teknik där man färgar in ett mönster antingen i varpen, inslaget eller båda, innan man väver tyget. I Whitney Matalones film är det varpen som färgas. I verkligheten tog det tre månader att färdigställa väven.

Genom att visa hela processen hoppas Whitney att fler får upp ögonen för hantverket som ligger bakom. På så vis påminner projektet om Yilisuya Dilimulatis vackra vävfilm som visades på HV Skolas examensutställning i våras.

Vifta med regnbågsflagga under EM

Zickermans-bekante Tomas Woodski har lagt upp en instruktion på hur man kan sy världens enklaste regnbågsflagga så att man har någonting att vifta med under herrfotbolls-EM som pågår just nu i Polen och Ukraina. Klippet är en del av initativet SoccerPride2012. För några veckor tvingades man ställa in vad som var tänkt att bli Ukrainas första prideparad eftersom man inte kunde garantera deltagarnas säkerhet. Organisationen Pride Solidarity har startat en namninsamling för att få spelare i EM att bära regnbågsflaggor på planen men Svenska Fotbollsförbundet tycker inte att det är en fråga som rör dem. Ikväll möter Sverige England. Följ Tomas instruktion ovan så hinner du göra dig en egen regnbågsflagga att vifta med tills dess!

Sanna Nyström lagade Kanyes kläder

Jay-Z och Kanye West har turnerat runt stora delar av USA och Europa med sin ultrapåkostade turné Watch the Throne. Nu lider turnén mot sitt slut men för två veckor sedan spelade de på Globen i Stockholm. Ett par dagar innan konserten ringde det svenska bokningsbolaget till coutureskräddaren och kostymören Sanna Nyström och sa att de behövde en skräddare på plats i Globen inför spelningen. Turnéledningen hade lämnat en diger lista med krav på den person som skulle anförtros uppdraget och Sanna Nyström passade in på beskrivningen.

– De här killarna är väldigt noggranna med allting. De är ganska unga och väldigt framgångsrika så de vill ha saker på sitt sätt. Samtidigt som jag kom till Globen skickade de iväg en kille för att försöka köpa kaffe från Starbucks. Andra artister som varit med lite längre brukar vara softare, säger Sanna Nyström.

– Det jag gjorde var egentligen enkla ändringsjobb och lite lagningar. Jag är varken bäst eller snabbast på sånt. Det hade nog varit enklare att be en ändringsskräddare men de skulle tvunget ha någon som jobbat med scenkostymer och stora modehus.

Huvuduppdraget gällde att ändra några svarta t-shirtar från Givenchy som levererats i fel storlek för både Jay-Z och Kanye West men när turnéns garderobsansvariga insåg hur lång tid det skulle ta att få alla mått perfekta skickades tröjorna istället till Paris för att ändras av Givenchy själva. Sanna Nyström fick istället göra en lagning på en av Kanyes t-shirts med stjärnnitar och laga kläder åt andra i stjärnornas enorma entourage. Det tog tio timmar att få klart allting.

– Själva jobbet var inte så kul men det var roligt att få se hela mastodontproduktionen från insidan. Efter spelningen kom de in med Kanyes gigantiska guldkedjor. Jag fick inte fotografera dem men jag fick i alla fall klappa på dem…

Barnens egna gosedjur

monster2monster

Child’s own Studio syr gosedjur efter barns teckningar. Det började med att grundaren Wendy Tsao sydde en kopia av en teckning som hennes son alltid brukade rita. Sonen kände igen mjukdjuret direkt och den blev snabbt en av hans favoriter. Fem år senare har Wendy Tsao redan hunnit sy hundratals mjuka huvudfotingar, monster och fantasifåglar. Nu är väntelistan med teckningar redo att förvandlas till plyschiga 3d-versioner så lång att hon inte tar emot fler beställningar. På sin blogg tipsar Wendy Tsao om andra ställen dit man kan vända sig om man vill få en barnteckning uppsydd. Men ännu roligare är det kanske att pröva att sy en helt själv.

Stockholm by Livstycket

Livstyckets modevisning på borggården

Som vi tidigare skrivit om här på Zickermans har  design- och kunskapscentrat Livstycket en speciell svenskapedagogik som bygger på ljud och taktilitet i koppling till bokstäver och ord. Projektet Vi dricker te och lär oss E är ett av tre projekt som nu visas i utställningen Livstycket på Stockholms Stadsmuseum.

Livstycket arbetar även med samhällsundervisining och projektet Stockholm – min plats på jorden gick ut på att undersöka Stockholms olika stadsdelar. Deltagarna fick läsa Per Anders Fogelströms bok Mina drömmars stad och sedan åkte de tunnelbana till olika platser, besökte kända byggnader, och tecknade av staden. Teckningarna sammanställdes sedan till kartmönstret Stockholm by Livstycket som sedan tryckts upp och säljs på metervara till förmån för föreningen.

Stockholm by LIvstycket

Den tredje delen av utställningen är modesigninstallationen Det hänger på håret. Ett projekt som problematiserar huvudbonadernas roll i dag för kulturell identitet och som även mynnade ut i en färgsprakande kollektion, skapad av Livstyckets modedesigner Soondely de Jesus Wang, som i torsdags visades på Stadmuseets borggård.

Utställningen är helt integrerad i de befintliga utställningarna Skolsalen, Om hus och Byggnadsvård på museet vilket ger en fingervisning om museets ambition att knyta samman en social vision med utställningmediet. Här finns en ambition till integration genom historia och till att lyfta fram tanken om ett annat Stockholm. Hur skulle Stockholm se ut om alla fick vara med, och om Tensta, som på Livstyckets mönster, låg i centrum av staden?

Saga Axberg Svensson

Utställningen pågår från 19/4 – 30/9 på Stockholms Stadsmuseum

Foto: Livstycket/Lisa Larsson

Livstyckets modevisning på borggården

Stockholm by Livstycket

Livstyckets modevisning på borggården

Som vi tidigare skrivit om här på Zickermans har  design- och kunskapscentrat Livstycket en speciell svenskapedagogik som bygger på ljud och taktilitet i koppling till bokstäver och ord. Projektet Vi dricker te och lär oss E är ett av tre projekt som nu visas i utställningen Livstycket på Stockholms Stadsmuseum.

Livstycket arbetar även med samhällsundervisining och projektet Stockholm – min plats på jorden gick ut på att undersöka Stockholms olika stadsdelar. Deltagarna fick läsa Per Anders Fogelströms bok Mina drömmars stad och sedan åkte de tunnelbana till olika platser, besökte kända byggnader, och tecknade av staden. Teckningarna sammanställdes sedan till kartmönstret Stockholm by Livstycket som sedan tryckts upp och säljs på metervara till förmån för föreningen.

Stockholm by LIvstycket

Den tredje delen av utställningen är modesigninstallationen Det hänger på håret. Ett projekt som problematiserar huvudbonadernas roll i dag för kulturell identitet och som även mynnade ut i en färgsprakande kollektion, skapad av Livstyckets modedesigner Soondely de Jesus Wang, som i torsdags visades på Stadmuseets borggård.

Utställningen är helt integrerad i de befintliga utställningarna Skolsalen, Om hus och Byggnadsvård på museet vilket ger en fingervisning om museets ambition att knyta samman en social vision med utställningmediet. Här finns en ambition till integration genom historia och till att lyfta fram tanken om ett annat Stockholm. Hur skulle Stockholm se ut om alla fick vara med, och om Tensta, som på Livstyckets mönster, låg i centrum av staden?

Saga Axberg Svensson

Utställningen pågår från 19/4 – 30/9 på Stockholms Stadsmuseum

Foto: Livstycket/Lisa Larsson

Livstyckets modevisning på borggården

Glittrande tyger av Nespressokapslar


Rachel Rodwell har hittat på ett tids- och arbetskrävande sätt att återanvända kapslar från Nespresso-maskiner och göra tyger av dem. Rachel skriver mycket om textilt återbruk på sin blogg Eco Textiles och det var i somras som hon började samla på Nespressokapslar av aluminium. Engångskapslarna återvinns vanligen genom ett system där man skickar tillbaks dem till tillverkaren i Schweiz som utvinner metallen och gör nya kapslar.

Rachel fick i alla fall ihop tusentals kapslar från vänner och bekanta och sedan började den långa och enligt hennes själv slitsamms och illaluktande processen att rengöra, banka och klippa ut dem, lägga ihop dem i mönster och sy upp dem på tyg. Resultatet är visserligen snyggt men man kan inte undgå att undra om det verkligen var värt allt jobb? I filmen visar Rachel hela processen.

Livstycket dricker te och lär sig E

Birgitta Notlöf och Livstyckets bok

I ett kreativt kaos av tygprover, papper och färglada pärmar sitter eldsjälen Birgitta Notlöf. När hon pratar om det projekt som tagit upp hennes tid de senaste 20 åren är det som att svepas med i en vind. På väggarna i hennes kontor sitter priser och diplom från olika ställen som uppmärksammat hennes Livstycket och de resultat som eleverna på kunskaps- och designcentret visar upp. Här trycks färglada textilier som sedan blir produkter som säljs, här pågår ungdomsprojekt och internationella satsningar på kvinnors utveckling, här planeras utställningar och här lär sig analfabeter som tidigare gått tio år på SFI att läsa!

Ur Livstyckets bok

Projektet Livstycket startade med en dröm att sammanföra hantverk och integration. Eftersom Birgitta i grunden är lärare var hennes ingång till detta svenskaundervisning, men hon ville även föra in hantverk som en del eftersom hon tycker att det är läkande och väldigt inspirerande och vackert!

Våren 2010 startade man ett projekt för att lära kvinnor som var analfabeter att läsa. Genom den så kallade funktionella pedagogiken och Wittingmetoden, där språkljud förs samman med bokstavstecknen har kvinnorna lärt sig läsa och skriva så bra att de nu givit ut boken ”Vi dricker te och lär oss e”, som också recenserades i förra numret av Hemslöjd. I skolan har alla var sin spegel med glödampor runt för att se sig själva då de säger bokstäverna. De har också arbetat med hantverk så som broderi, tygtryck, teckning och bakning för att föra in orden i en verklig kontext. Resultatet av det blev ett nytt mönster med tekannor, från övningen till boksaten T.

En utställning om projektet turnerar just nu runt på biblioteken i Sverige. För datum se Livstycket.se.

Saga Axberg Svensson

Foto: Peder Björkegren & Livstycket