Norsk samtidstextil på Gustavsbergs Konsthall

SoftEtt stenkast från Gustavsbergs porslinsmuseum, mitt i det idylliska området kring Gustavsbergs hamn, pågår just nu och i ytterligare en månad något så ovanligt som en hel samlingsutställning med samtida textil konst. Åtta norska konstnärer/konstnärsgrupper visas i ett samarbete mellan Gustavsbergs konsthall, Norske Tekstilkunstnere och det norska textilgalleriet Soft.

– Det händer väldigt mycket inom det norska textila konstfältet, och verken håller en väldigt hög nivå. Trots det uppmärksammas dessa konstnärer sällan i Sverige, förklarar konsthallschef Maj Sandell, medan hon visar mig runt i utställningen.

I stark kontrast till den solglittrande, ljuva augustisommaren utanför, träder Soft fram som en utställning med många politiska, medvetna och ansvarstagande konstnärer och verk. Unn Sønju visar till exempel fyra bildvävar ur sin serie ”RAWAR”, alla vävda som en protest mot krig. Serien börjar 2003, vid Irakkrigets utbrott. Första väven är formad som en omvänd svastika med palindromen ”raw” och ”war”. Mellan trådarna finns även invävda plastsoldater. I en text i anslutning till utställningen skriver Sønju, själv född 1938, att det var just vid krigsutbrottet 2003 som hon insåg hur krig varit ständigt närvarande i hennes eget liv. Insikten blev en drivkraft att göra sin röst hörd, och hon ville göra det med hjälp av bildväven: ”Att sätta likhetstecken mellan blod och vävd röd ull är så extremt att det kanske kan skapa en reaktion”, skriver hon.
Astrid Runde Saxegaard – On the way to AraratKari Steihaug – Arkiv: De ufullendteSidsel Palmstrøm – Europa
Som en enorm men ändå stillsam installation mitt i konsthallens största utställningsrum svävar ”34 grunner til at Marta ikke kan sette seg”, ett av utställningens tre verk av Borghild Rudjord Unneland. En sten, en stol och en näsduk hänger i perfekt balans från två järnbalkar i taket. Jag erkänner för Maj att jag inte riktigt förstår den, att jag skulle vilja förstå men inte gör det.

– Jag tänker att titeln säger mycket om både verket och konstnären. Rudjord Unneland har själv sagt att hon inte vill berätta för mycket om sina verk, att de ska få vara tolkningsbara  och att inget är rätt eller fel. Att det finns 34 anledningar till att Marta inte kan sätta sig är kanske en fingervisning om det – det är inte bara en bestämd anledning. Personligen tolkar jag verket som att det handlar om hem och hushållsarbete, men också en historia av att textil är kopplat till en kvinnlig tradition. Jag tänker också att det handlar om balans. Dels rent fysiskt och tekniskt; att få näsduken att hänga på samma höjd som stenen (konsthallen har gjort en extra konstruktion på övervåningen för att inte taket ska ge vika), men också om balans i livet, i stort och smått.

Vi går vidare till ett av de mindre utställningsrummen. Flera av besökarna har stannat till just här. Två kvinnor i likadana jackor ler och hummar instämmande mot ett fotografi av en vante med bara tre fingrar och en hängande tråd. Det är lätt att känna igen sig i konstnären Kari Steihaugs verk ”Arkiv. De Ufullendte”. Som en hyllning till det ofullbordade visar hon 100 omsorgsfullt fotograferade bilder av oavslutade, inskickade stickningsprojekt. Sedan 1998 har hon efterlyst stickningar till arkivet, och det går fortfarande att skicka in oavslutade alster. Under varje fotografi finns en liten berättelse från avsändaren. Små korta rader som rymmer oändliga historier: en äggvärmare som skulle bli klar till påsk, en dröm om en gul väst som skulle matcha en lika gul walkman, två små sockor som skulle ges på ett dop men hälarna var för svåra, ett liv som bytte riktning och en avliden mor med en stickning på nattduksbordet; en stickning redo att fortsättas på nästa dag.

I en smal korridor mellan två av utställningsrummen ligger kläder tätt packade mellan väggarna. Verket heter ”Europa”, består av ett ton (!) textil och rör sig kring frågeställningar om miljö,  gränslöshet och klädkonsumtion, men också om de historier varje plagg bär på, om människorna som haft dem och om kläder som byter ägare. Konstnären Sidsel Palmstrøm har även i tidigare verk arbetat med second hand-kläder, berättar Maj Sandell. Hon utgår ofta ifrån att det inte ska gå åt något material när hon arbetar, och har till exempel lånat kläder från Fretex – Norges motsvarighet till Myrorna – och sedan återlämnat dem efter utställningarnas slut. Till ”Europa” försökte konsthallen låna kläder från Myrorna och andra svenska instanser, men fick nej. Plaggen har därför transporterats från Norge, vilket var en besvikelse för Palmstrøm, berättar Sandell, men också ett exempel på att miljötänkande inte alltid är så lätt att förverkliga. I stället anordnas på utställningens sista dag, den 22 september, en finissage då kläderna kommer att ges bort till besökarna för återanvändning.

I utställningen visas också Hanne Frey Husøs animerade film ”Vannevar”, konstnärsduon Løvaas & Wagles Olle Bærtling-inspirerade textilier, Astrid Runde Saxegaards ”On the way to Ararat” och Regien Coxs platsspecifika installation ”Sky Travellers”.

Sanna Gustavsson

SOFT på Gustavsbergs Konsthall innehåller verk av Regien Cox, Hanne Frey Husø, Løvaas & Wagle, Sidsel Palmstrøm, Astrid Runde Saxegaard, Kari Steihaug, Unn Sønju och Borghild Rudjord Unneland

Utställningen pågår till den 22 september

Lisa Annes Auerbach gör uppror med stickade tröjor

Tre stickade tröjor av LIsa Anne Auerbach: "Jag pratar aldrig med min granne", "Visa mig vad du stickar och jag ska säga vem du är", "More than love hours can never be repaid"

Just nu pågår en utställning på Malmö Konsthall med den amerikanska konstnären och fixstjärnan på craftivisthimlen Lisa Anne Auerbach. Hon har formgett 25 tröjor i hönsestrikstil som stickats av en grupp danska kvinnor. Istället för att visa tröjorna på skyltdockor har konsthallen och Lisa Anne valt att det ska vara personalen som har tröjorna på sig. De kommer utföra sina vanliga sysslor, fast hela tiden iklädda stickade tröjor med olika budskap. Vill man vara säker på att se alla tröjorna måste man besöka utställningen flera gånger, eftersom det sällan är 25 personer som jobbar inne i konsthallen på en gång.

Slagorden på Lisa Annes tröjor brukar vara rätt kraftfulla. De är anarkistiska, feministiska och ibland provocerande för vissa. På Malmö Konsthall har hon tonat ned dem en aning eftersom det inte är hon själv som ska gå runt i dem.

– Jag skulle aldrig vilja tvinga någon att gå runt i en tröja som de inte kan stå för. Själv kan jag ha på mig vad som helst, jag bryr mig inte om vad folk tycker, säger Lisa Anne.

– Jag gillar verkligen att tröjorna kommer sitta på människor här. Om man ramar in eller visar dem som en skulptur är de helt döda, bara en skugga av vad de är när de sitter på en människa som man kan prata med.

Utställningen pågår till 27 januari.

Editions in Craft kopplar ihop slöjdare i världen

 

Fram till 17 november visas tre utställningar av Editions in Craft, Story Vases, Coiled och Farmers Gold av Editions in Craft på Form/Designcenter i Malmö.

Editions in Craft är en internationell plattform för slöjdare med bas i Stockholm, och drivs ideellt av Renée Padt och Ikko Yokoyama. Tanken är att ta vara på kunskapen kring gamla slöjdtekniker samtidigt som man verkar för att förena gamla traditioner med moderna tekniker. De har haft utställningar runt om i världen sedan starten 2008 och försöker skapa möjligheter för slöjdare med olika bakgrund att inspireras och lära av varandra. Det har till exempel lett till att zulukvinnor börjar experimentera med nya färger i sitt pärlhantverk eller en tigermönstrad halmmatta.

– Vi vill inte att slöjd ska behöva följa någon exakt mall, baserad på traditioner eller vad som säljer. I våra workshops behöver vi inte tjäna pengar, det går bra att experimentera med material och tekniker, säger Renée Padt.

Sedan Renée Padt och Ikko Yokoyama bosatte sig i Sverige har de börjat utforska svensk slöjd och försökt ta reda vad det gör att kunskapen kring traditionella tekniker försvinner. Utställningen Farmers Gold växte fram under en workshop Dalsland där åtta konstnärer och konsthantverkare skapade fritt i halm tillsammans med kvinnor från bygden.

– Halm har varit jättestort i Dalsland, och en stor inkomstkälla för många kvinnor. När halmhantverk nu visas upp på Skansen stannar det som det är, det utvecklas inte. Kunskaperna som har gått från generation till generation avstannar för att de sakerna inte används längre. Så är det till exempel med de traditionella träskorna i Holland, där jag kommer ifrån.

Även om Renée Padt tycker att handgjord slöjd borde uppmärksammas mer är hon tveksam till att det som tillverkas i väst ofta säljs för enorma summor på gallerier.

– Det gör att vanliga personer inte har råd. Istället köper de en billigare kopia i någon souveniraffär. Folk tror att det är tillverkat i Sverige och därför automatiskt bra kvalitet men så är inte fallet. Många av de massproducerade souvenirerna är gjorda i Kina eller Polen, av personer som knappt tjänar något alls på det.

Utställningen Story Vases är ett samarbete med Zulukvinnor i kollektivet Siyazama i Sydafrika att göra något annat än de turistsouvenirer i form av djur och pärlarmband som de vanligtvis kämpar med att försörja sig på. I samtal med tre kvinnor från den svenska designgruppen Front berättade de om sina liv, historier som blev till ord och meningar i glaspärlor och formade till grunden för en vas. I Sverige blåser en glasblåsare sedan ner glas i pärlstommen och en vas med ett stycke livshistoria har blivit till.

– Det är ett sätt att arbeta med människors upplevelser och liv, och att sätta ett namn på personen som har gjort objektet. Ofta när vi köper en souvenirer eller ett traditionellt hantverk så har vi inte en aning om vem som har gjort det.

Vaserna säljs i Sverige, på de utställningar och gallerier där de visas upp. När en vas säljs får alla kvinnorna i kollektivet dela lika på pengarna, och Editions in Craft tjänar inget på köpet.

Samarbetet i Sydafrika har också blivit till ett utbyte och möte mellan människor, de sydafrikanska kvinnorna har hittat ny inspiration av att se vad designerna i Front har gjort tidigare.

– Efteråt har de kommit till oss och sagt att de vill göra nya enklare saker som de kan sälja mer av, och de har börjat experimentera med färger som de inte har använt förut.

Paula Rooth

Tips:

• Lördagen 17 november håller Form/Designcenter en halmworkshop i samband med avslutningen av utställningarna. Karin Lokrantz guidar till slöjd med halm, pärlor och ståltråd. Kl 13-16, Lilla Torg Malmö.

• Den 30 november bjuder Editions in Craft in slöjdare till en workshop om hur vi kan bevara traditionell slöjd i en modern och globaliserad värld. Workshopen är öppen för allmänheten och kommer äga rum på Ugly Cute på Kvarngatan 4 i Stockholm, kl 13-18.

Ny utställning kring hem och slöjd

lag-uppstallning-tryck tras

Imorgon öppnar utställningen HemliktDesigngalleriet i Stockholm. Zickermans-skribenten Saga Axberg Svensson har producerat utställningen tillsammans med Elin Lundquist, som en del i hemslöjdens 100-årsjubileum. Såhär skriver duon själva om utställningen:

”För hundra år sedan startades svensk hemslöjdsrörelse för att synliggöra och föra hantverkstraditioner vidare, traditioner som kunde vara hotade under den pågående urbaniseringen och industrialiseringen. Det handlade om att hålla liv i den tysta kunskap, ofta kvinnors kunskap, som bidrog till bruksföremål likväl som utsmyckning i hemmen. Med anledning av hemslöjdens 100- årsjubileum vill vi undersöka relationerna mellan hem och skapande, samt de vardagliga rutiner som vi utför utan att reflektera kring. Hur skapas känslan av hem och när blir vi egentligen hemma?

I utställningen Hemlikt har vi bjudit in ett antal utövare inom olika kreativa fält för att, i elva olika projekt, problematisera dessa frågor. Utövarna tar upp ämnen som vardag, tradition, identitet, utanförskap och skapandets sociala betydelse som utgångspunkt för ett hållbart samhälle. Är hem en plats? En privat sfär? En känsla? Några deltar med tidigare verk som är i linje med utställningens tema, medan andra har skapat helt nya verk. Genom att sammanställa olika konstformer lovsjunger vi det egna görandet och hoppas möjliggöra nya tankebanor.”

Utställningen är öppen till 27 oktober. Vernissage 4:e oktober 18:00

Tantastygn i Smygehuk

Tantastygn. Foto: Paula Rooth.

Om du har vägarna förbi Smygehuk i sommar, allra längst ner i Sverige, ska du inte missa broderiutställningen Tantastygn. Den visas på övervåningen i Köpmansmagasinet mellan den 4 juli och 5 augusti. Bakom utställningen står Broderiakademins lokalgrupp Skåne Sy-d, som har bjudit in alla Broderiakademins skånska medlemmar att brodera fritt utifrån temat Tant.

Många av de äldre medlemmarna reagerade först negativt på temat, och menade att tanter är trista figurer de inte vill förknippas med, medan ordet för de yngre medlemmarna förde tankarna till någon med starka åsikter, husmorskunskap och återvinningshandlande. När alla fick brodera en liten lapp utifrån ordet tant resulterade det i 94 vitt skilda små kort, med tanter som gör allt från att chatta och jogga och till att gå på kafferep.

Broderiet som en kvinnokraft att ta vara på löper igenom utställningen som en röd tråd, inte minst i Ulva Ugerups färgstarka ilskna tanter och det stora collaget med kända kvinnor i historien. Inbjuden till utställningen är också Elsa Agélii, grundare av broderiakademin. I flera år har hon drivit projekt i Indien med fokus på kvinnors arbete och överlevnad och flera verk där hon och indiska kvinnor själva tolkar sina liv genom broderi visas upp.

I köpmansmagasinet och byggnaderna runt omkring går det att köpa lokalt hantverk, smaka på skånsk äggakaka eller fika i det lilla kaféet där råvarorna kommer från lokala producenter. Vill du stanna över natten kan du sova på ”Sveriges sydligaste kudde”, vandrarhemmet i den gamla fyrvaktarbostaden på andra sidan hamnen.

Paula Rooth

Tantastygn. Foto: Paula Rooth.Tantastygn. Foto: Paula Rooth.Tantastygn. Foto: Paula Rooth.

Examensutställning: HV Skola på almgrens sidenväveri

Liksom förra året har HV Skola sin examensutställning på anrika Almgrens Sidenväveri på Repslagargatan, ett stenkast från Slussen. I år visas examensarbeten av nio studenter från Högre textil hantverksutbildning år 2. Almgrens är norra Europas enda kvarvarande sidenväveri, och bland jacquardvävstolar och fascinerande vävspår från museets snart 200-åriga historia smälter de nio verken in i omgivningen som en länk mellan dåtid och framtid.

De flesta av årets examensarbeten är vävar, med fokus på mattor och rya/flossa. Två  av eleverna har gjort sitt examensarbete i konstsömnad. Atsuko Nagao, den enda av studenterna vars arbete är ett gesällprov, har i sin flossamatta inspirerats av mönster i flamskvävnad och sedan skapat en imponerande och skickligt vävd komposition i mild men uttrycksfull färgskala – vackert hängd mot en rosatonad, avflagnad vägg i museet. I rummet intill hänger Åsa Däckfors glödande röllakansmatta av handfärgade ull- och lingarner, inspirerad av oxiderade metaller, och Alva Näsman har i ett experimentellt verk bestående av två linnevävnader i dräll utforskat ”det perfekta” och ”det annorlunda”.

Jag blir stående framför Yilisuya Dilimulatis projekt; en film projicerad på en vävd flossaram i färgglatt ullgarn runt en vit mitt. Filmen skildrar processen med vävningen av ramen. Det låter kanske inte så spännande, men det är det. Yilisuya lyckas göra filmen till ett konstverk i sig. Hon fångar såväl noggrannheten och omsorgsfullheten som bestämdheten som vävning innebär, och de olika momenten får en poetisk, nästan sinnlig, ton, men förlorar ändå inte målmedvetenhet. Detaljerna får mig att le igenkännande; det ständiga mätandet med måttband, lirkandet av trådar genom skeden, handen som drar över varpen för att känna att den är jämnt spänd. Förhoppningsvis ser även ovana vävare allt som innefattas i den tålmodiga vävprocessen; de kroppar som behövs för att dra på en varp, skedens gungning, varptrådarnas svängning vid beröring, varje moments egenheter. Yilisuyas film är dessutom sjukt snyggt filmad, och hur hon mitt i ett sidenväveri från 1833 lyckas få denna svartvita, ljudlösa film att kännas modern är lite av en gåta, men så är det.

Med årets utställning på Almgrens visar HV Skola återigen att de utbildar skickliga hantverkare som även besitter självständig konstnärlig förmåga. Det enda jag personligen saknar är en verkens kontext. Ett sammanhang, en framtid, en riktning. Vart ska verken ta vägen, var ska de hänga, var ska de ligga? Vad är hantverkarens roll i det skapade och dess väg framåt? Almgrens sidenväveri är en fantastisk miljö att ställa ut i, men risken finns att verken passar så bra in i det historiska att det nästan är svårt att tänka sig dem någon annanstans. Det hade varit intressant att få följa en riktning utåt, en indikation på hur verken vid utställningens slut modigt vågar bryta sig loss.

HV Skolas examensutställning pågår till den 19 augusti.

Sanna Gustavsson

Från HV Skolas examensutställning

Spetskonst på gatan i Vadstena

På lördag den 9 juni öppnar utställningen Spetskonst på Vadstena Slott. Utställningen är en del av Hemslöjdens 100-årsjubileum och kommer visa både den världsberömda vadstenaspetsen och nya verk av ett tiotal konstnärer. Bland de medverkande finns band annat Ingrid Eggiman-Jonsson som knypplat fågeln här under och Elin Ivre, som vi skrivit om tidigare och som sytt en dräkt inspirerad av spets.

Som uppladdning inför vernissagen och för att ingen ska råka gå miste om utställningen har flera övergångsställen i Vadstena dekorerats med spetsmönster som visar vägen till utställningen.

Snart dags att se alla löven

Löven på Liljevalchs. Foto: Åsa Falewicz Segerstedt.

Just nu byggs det för fullt på Liljevalchs i Stockholm. Det är Hemslöjdens jubileumsutställning som håller på att ta form inne på konsthallen. Utställningen kommer att innehålla omkring 900 föremål av cirka 500 slöjdare och dessutom – det jättelika kollektiva konstverket Ser du löven för alla träd? som vi har skrivit om tidigare. Verket består av 2 000 löv, gjorda av människor runt om i hela landet. Just nu sätts löven ihop till en skog av 80 stycken träd på Liljevalchs.

Om knappt två veckor, den 6 juni är det vernissage med gratis inträde för alla! Öppet kl 11.00-20.00 med invigning av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth kl 14.00. Det bjuds på  bland annat smide, motorsågsskulptering och varm korv.

Utställningen är öppen hela sommaren. Läs mer om Hemslöjden 100 år eller följ allt som händer på Facebook!

Löven på Liljevalchs. Foto: Åsa Falewicz Segerstedt.Löven på Liljevalchs. Foto: Åsa Falewicz Segerstedt.

Stockholm by Livstycket

Livstyckets modevisning på borggården

Som vi tidigare skrivit om här på Zickermans har  design- och kunskapscentrat Livstycket en speciell svenskapedagogik som bygger på ljud och taktilitet i koppling till bokstäver och ord. Projektet Vi dricker te och lär oss E är ett av tre projekt som nu visas i utställningen Livstycket på Stockholms Stadsmuseum.

Livstycket arbetar även med samhällsundervisining och projektet Stockholm – min plats på jorden gick ut på att undersöka Stockholms olika stadsdelar. Deltagarna fick läsa Per Anders Fogelströms bok Mina drömmars stad och sedan åkte de tunnelbana till olika platser, besökte kända byggnader, och tecknade av staden. Teckningarna sammanställdes sedan till kartmönstret Stockholm by Livstycket som sedan tryckts upp och säljs på metervara till förmån för föreningen.

Stockholm by LIvstycket

Den tredje delen av utställningen är modesigninstallationen Det hänger på håret. Ett projekt som problematiserar huvudbonadernas roll i dag för kulturell identitet och som även mynnade ut i en färgsprakande kollektion, skapad av Livstyckets modedesigner Soondely de Jesus Wang, som i torsdags visades på Stadmuseets borggård.

Utställningen är helt integrerad i de befintliga utställningarna Skolsalen, Om hus och Byggnadsvård på museet vilket ger en fingervisning om museets ambition att knyta samman en social vision med utställningmediet. Här finns en ambition till integration genom historia och till att lyfta fram tanken om ett annat Stockholm. Hur skulle Stockholm se ut om alla fick vara med, och om Tensta, som på Livstyckets mönster, låg i centrum av staden?

Saga Axberg Svensson

Utställningen pågår från 19/4 – 30/9 på Stockholms Stadsmuseum

Foto: Livstycket/Lisa Larsson

Livstyckets modevisning på borggården

Stockholm by Livstycket

Livstyckets modevisning på borggården

Som vi tidigare skrivit om här på Zickermans har  design- och kunskapscentrat Livstycket en speciell svenskapedagogik som bygger på ljud och taktilitet i koppling till bokstäver och ord. Projektet Vi dricker te och lär oss E är ett av tre projekt som nu visas i utställningen Livstycket på Stockholms Stadsmuseum.

Livstycket arbetar även med samhällsundervisining och projektet Stockholm – min plats på jorden gick ut på att undersöka Stockholms olika stadsdelar. Deltagarna fick läsa Per Anders Fogelströms bok Mina drömmars stad och sedan åkte de tunnelbana till olika platser, besökte kända byggnader, och tecknade av staden. Teckningarna sammanställdes sedan till kartmönstret Stockholm by Livstycket som sedan tryckts upp och säljs på metervara till förmån för föreningen.

Stockholm by LIvstycket

Den tredje delen av utställningen är modesigninstallationen Det hänger på håret. Ett projekt som problematiserar huvudbonadernas roll i dag för kulturell identitet och som även mynnade ut i en färgsprakande kollektion, skapad av Livstyckets modedesigner Soondely de Jesus Wang, som i torsdags visades på Stadmuseets borggård.

Utställningen är helt integrerad i de befintliga utställningarna Skolsalen, Om hus och Byggnadsvård på museet vilket ger en fingervisning om museets ambition att knyta samman en social vision med utställningmediet. Här finns en ambition till integration genom historia och till att lyfta fram tanken om ett annat Stockholm. Hur skulle Stockholm se ut om alla fick vara med, och om Tensta, som på Livstyckets mönster, låg i centrum av staden?

Saga Axberg Svensson

Utställningen pågår från 19/4 – 30/9 på Stockholms Stadsmuseum

Foto: Livstycket/Lisa Larsson

Livstyckets modevisning på borggården