Johan och Kollektivia-filten

kollektiviaI en brevlåda någonstans i Växjö trillar det varje vecka in paket med färgglada stickade eller virkade rutor från människor runt om i landet. Dessa sätts sedan ihop till en stor filt som kallas Kollektivia.filten  . När den är färdig ska den auktioneras ut under Musikhjälpen i P3. Bakom idén står Johan Danielsson, en hängiven stickare som fick filten av en god vän i vintras.

– Hon ville att den skulle vara en vandringspokal och stickas på av olika människor. Jag kom att tänka på Musikhjälpen som jag tycker är en bra grej, och något som jag tror motiverar folk till att sticka en ruta, då det vet att det är för ett bra ändamål.

Han gav filten ett namn och skapade en Facebookgrupp, till en början bara öppen för vänner. Folk började sticka till honom rutor i handen, och snart spred sig ryktet över stan.

– Någon hade sagt till någon som sagt till sin mormor. Det kom fram folk till mig på jobbet som sa att det var en bra idé.

I somras skrev Smålandsposten en artikel om filten, och intresset ökade ytterligare.

– Nu har jag mjuka paket som väntar på mig varje gång jag kommer hem till mina föräldrar, det är jätteroligt!

Lappar kommer in från hela landet och från folk i alla åldrar, och Johan har hittat stickare som vill bidra på de mest oväntade platser.

– I vintras var jag på Sri Lanka och uppe på ett berg träffade jag ett svenskt gäng där en av killarna virkade, jag berättade om filten och han fick min adress och i våras fick jag ett paket med en skitsnygg virkad ruta med text.Johan Danielsson

De flesta skickar med små hälsningar med sina namn och tankar kring projektet eller sitt eget stickande.

– Det är roligt när det står saker som ”Jag har stickat sen jag var tio år och nu är jag 64”, eller när en vän som inte har stickat tidigare lämnar över en ruta. Då känns det att de verkligen har lagt ner möda på det, och kanske har jag väckt nåt intresse att fortsätta med stickandet.

I nuläget har han 172 rutor, och filten är ungefär lika stor som en dörr. Det finns ingen gräns för hur stor filten ska bli, utan den får växa så länge det kommer in rutor. I höst planerar Johan att samarbeta med skolor och låta elever bidra med rutor, och han vill även marknadsföra filten mer i teve och tidningar. Någon gång i slutet på november kommer det vara stopp för att skicka in bidrag, så att Johan ska hinna sätta ihop alla rutorna innan Musikhjälpen börjar.

Den som ropar in filten kommer även få med sig alla meddelanden som har följt med rutorna, och kan på så sätt få veta lite mer om vilka som har gjort filten.

Vad det slutgiltiga priset för filten kan komma att bli vågar han inte spekulera om.

– Det är svårt att säga, det är ju ingen kändis som har rört vid den eller så. Men jag hoppas att det blir ganska högt så att de som har engagerat sig i den kan känna sig stolta.

Paula Rooth

Kollektivia.filtens facebooksida finns Johans adress, för den som vill bidra med en ruta. Johan Danielsson sysslar även med gerillastickning och experimenterar gärna i olika material, under namnet Stick2gether

Under Musikhjälpen sitter tre programledare instängda i en bur och sänder radio dygnet runt samtidigt som de samlar in pengar till ett utvalt område.  Musikhjälpen sänder i år från Göteborg 9-15 december.

kollektivia2

15 000 rutor kan inte ha fel

CAFAM GrannysquaredMormorsrutor är grejen för garngraffititaggarna i gruppen Yarn Bombing Los Angeles. Från oktober 2012 har de arbetat med projektet att klä in hela Craft and Folk Art Museums fasad i Los Angeles med virkade mormorsrutor. Gruppen är intresserade av och vill belysa krafterna hemslöjd, offentlig utsmyckning och fin konst – vad är vad och var går gränserna? Med projektet att klä in museet i gulliga mormorsrutor som associeras till en traditionell hemmamiljö vill YBLA manifestera kvinnligt hantverk och göra det till fin konst. Men för att klä in en fasad krävs många mormorsrutor.

Under hösten 2012 började uppropet där man bjöd in stickare och virkare att bidra med sina mormorsrutor – kravet var enfärgade rutor, 12×12 centimeter stora. Aldrig kunde de ana hur stor genomslagskraften skulle bli – idag räknar de till 15 000 rutor från över 500 virkare från hela världen. Gruppen lär ha tagit emot upp till 30 paket om dagen under den mest hektiska insamlingsperioden.

CAFAM GrannysquaredCAFAM Grannysquared

Efter att själva rutorna samlats in och dokumenterats har gruppen organiserat frivilliga lokalt för att sy ihop rutorna till större delar. Den 25 invegs museets garnklädda fasad. Fram till 1 juli går det att beskåda mormorsrutorna i Los Angeles, och efter det kommer installationen att styckas och sys om till filtar som ska skänkas till hemlösa i Skid Row, stadsdelen i Los Angeles som huserar flest människor utan fast bostad.

Yarn Bombing Los Angeles har funnits som garngraffitigrupp sedan 2010. De arbetar med garn i den offentliga miljön, ofta med upprop och med hjälp av frivilliga stickare. Projektet CAFAM Grannie Squared är gruppens största, och involverar numera också en rad frivilligorganisationer i Los Angeles. Ursprungligen hade gruppen tänkt att garnbomba museets fasad, det vill säga sätta upp garnet utan att fråga om lov. Men allteftersom projektet blev större och större kände gruppen att de var tvungna att ansöka om tillstånd, speciellt med respekt för all den tid och det engagemang rutorna krävt från hela världen. Eftersom CAFAM Grannie Squared har vuxit och blivit ett stort projekt har man också behövt samlat in pengar, för att bland annat kunna dokumentera arbetet. Alla dem som bidragit med rutor finns listade, alla rutor finns imponerande nog avfotograferade. Följ mormorsrutornas väg mot museets fasad och vidare, på den egna sajten eller via YBLAs facebooksida.

Frida Arnqvist Engström CAFAM Grannysquared

 

Virkad lekplats i Skåne

Virkad lekpark. Foto Paula Rooth
Uppe i taket på klubben Inkonst i Malmö sitter ett stort stycke hopsatta virkade cirklar i alla tänkbara färger. Här och där hänger det ner tuber eller en invirkade bollar som det ska gå att gunga på. För det är meningen att hela stycket ska bli till en klätterställning, Sverige första virkade lekpark till och med. Mitt bland ännu fler färgglada cirklar utspridda på golvet sitter upphovskvinnan till parken, Berit Wilkmar och virkar. Idén att virka en lekpark fick hon då någon i höstas skickade henne en länk till Zickermans artikel om konstnären Toshiko Horiuchi Macadams som virkat flera lekparker i Japan.

– Jag tänkte ”wow, det där vill jag också göra!” och så började jag virka av bara tusan. Jag har virkat in ett träd hemma i trädgården tidigare, och ett överdrag till barnbarnens studsmatta. Jag ville prova att göra något ännu större, säger hon.

Klätterställningen kommer att spännas upp i ett par kraftiga träd i Björkhaga Trädgårdsgalleri och invigas 1 maj. Det blir startskottet för skaparveckan Hjärtans Hjärna som anordnas i Kölleröd i Skåne 1-12 maj. För att hinna virka klart klätterställningen till invigningen åker Berit och hennes följeslagare runt till olika platser i Skåne och berättar om projektet och låter dem som vill hjälpa till med virkandet.

Intresset för den virkade lekplatsen spred sig snabbt i hennes hembygd, och under vintern har de varit ett tiotal personer som har virkat tillsammans på Sallerups Folkets Hus en gång i veckan.

– Vi hade aldrig kommit så här långt som vi har gjort om jag hade varit själv. Vi peppar varandra medan vi virkar, och under n långa vintern har virkningen gett glädje och fungerat som färgterapi.

Berit har funderat ut konstruktionen av klätterställningen allt eftersom att bitar har virkats. Materialet de använder dubbelt akrylgarn. Det tror hon ska vara starkt nog för att hålla flera lekande barn.

– Vi hoppas verkligen det. Det har slitits och dragits i cirklarna för att se att det inte knakar någonstans, och både jag och min dotter har provat att gå på det när det är uppspänt.

Berit Wilkmar har varit i kontakt med Toshiko Horiuchi MacAdams och berättat om sina planer. Hon bjöd till och med in henne att komma och besöka lekparken vid invigningen.

– Hon svarade att hon inte hade möjlighet att komma, men tyckte det var roligt att vi hade inspirerats av henne och önskade oss lycka till.

Det har varit viktigt för Berit Wilkmar att den lekpark hon gör inte ser exakt likadan ut som Toshiko Horiuchi MacAdams förlaga. Den är inte gjord av samma typ av cirklar, och är hopsatt på ett annorlunda sätt.

– Det är ok om man låter konst inspireras av andra verk, men man ska aldrig plagiera. Därför har jag varit noga med att det ska vara något eget.

Hon vill börja virka på en till våning till klätterställningen till hösten, och hoppas att lekparken kan inspirera andra att göra något liknande.

– Ingen har gjort något sånt här i Sverige tidigare. Det ger en sån glädje med alla olika färger. Barn som ser oss hålla på blir helt exalterade och undrar när de ska få prova att klättra i den. Konst för mig är glädje och leklust.

Paula Rooth

Virkad lekpark. Foto Paula Roothvirkparken-018virkparken-020

Textila pixlar

Amigurumi jazzkråka av Anu KoskiAnu Koski är sådan där magiskt kreativ person som man inte kan förstå hur hon har tid att göra allt hon gör. Hon studerar Nya Medier vid Aalto-universitet i Helsingfors och att hon gillar digital grafik och webbdesign är väl ingen överraskning. Men långt innan hon upptäckte datorns möjligheter sysslade hon med en helt annan sorts pixlar.

– Jag lärde mig virka på dagis och har virkat ända sedan dess, förklarar Anu.

– Först virkade jag luftmaskor av ett helt garnnystan, sedan lärde jag mig virka fyrkantiga saker som grytlappar och sjalar.

2006 började hon virka amigurumi och sedan dess har hon gjort uppåt 100 virkade figurer. Många av dem kan man beundra i ett fullmatat set på flickr. På Anus sajt, Ageing young rebel, finns också ett par av hennes gratismönster bland annat till den fantastiska jazzkråkan, inspirerad av en Leonard Cohen-låt och kompis med en beat-mes).

virkad_qr-kodled_robot_broderi

– Textila tekniker som stickning och virkning kräver inte mycket plats eller utrustning. Man kan göra det samtidigt som man sitter på en föreläsning eller kollar på teve. Dessutom gillar jag att garn är ett så mångsidigt material. Man kan skapa vilka former man vill, säger Anu.

När hon var i tioårsåldern upptäckte Anu broderiet genom ett kit med Musse Pigg-motiv.

– Jag har inte tålamod nog för korsstygn och alla andra broderitekniker med smärtsamt små stygn och tunna trådar. Jag föredrar gobelängsöm som går snabbt och lätt.

Två av hennes senaste projekt är en broderad robot med inbyggda led-lampor och garngraffiti i form av en virkad QR-kod.

– Jag vill spränga gränserna mellan slöjd och konst och skapa unika verk istället för att bara göra sjalar och koftor. Och jag gillar att blanda textil med andra tekniker. Stickning, virkning, gobelängsöm – allt handlar om pixlar. Man kan kalla dem maskor, öglor eller stygn, men det är egentligen bara små fyrkantiga färgprickar, inte olika dem man använder i digital grafik och webbdesign. Det är enkelt att överföra mönster från ett medium till ett annat.

– Jag hoppas att det här gränsöverskridandet kan göra slöjd mer intressant för nya generationer som kanske är lite trötta på det traditionella uttrycket.

Bilar av garn

Virkad polisbil av Kaija Papu Stickad folkabuss av Varvara Guljajeva och Mar Canet

Zickermans förespråkar sällan bilism, men när det gäller Kaija Papus virkade polisbil och konstnärsduon Varvara Guljajeva och Mar Canet gör vi ett undantag.

Kaija Papu har ägnat tre år åt sin realistiska virkade modell av en polisbil i naturlig storlek. Först skulpterade hon en bas i skumplast och sedan har hon handvirkat och -stickat fälgar, däck och lyktor. På långt håll är det svårt att gissa att bilen är virkad.

Varvara Guljajeva och Mar Canet (vars stickade poesi vi skrivit om tidigare) har ett lite annat tillvägagångssätt. Deras folkabuss är stickad på open source-stickmaskinen Knitic som de håller på att utveckla. Den är inte lika realistisk som Kaija Papus polisbil en i gengäld kan man kliva in i den och köra omkring på gatorna. Det är troligen ingen risk att man överskrider hastighetsgränsen…

Framlyktan på Kaija Papus virkade polisbil Baklyktan på Varvara Guljajevas och Mar Canets stickade folkabuss

Att tagga med garn – del 2

Zickermans fortsätter vår genomgång av garngraffitins historia, se första delen här. Garntaggande, garngraffiti, engelskans yarn bombing eller yarn storming. Rörelsen med många namn har endast sju år på nacken, men är väl omskriven och omdebatterad. Och allt som behövs är stickor och lite garn.

I London finns sedan 2009 gruppen Knit the City med stickaren Lauren O’Farrell i spetsen. Knit the City tillhör den kategori garntaggare som med sina utsmyckningar vill berätta en historia.  Beväpnade med humor och dräpande samhällskommentarer bygger Knit the City upp sina budskap utifrån situationer och miljöer där taggarna placeras. Med alias som Deadly Knitshade och Lady Loop vill också de uppvärdera det traditionellt kvinnliga stickandet och låta det ta plats i det offentliga rummet. Knit the City benämner sitt taggande som yarn storming, och kring det brittiska uttrycket har många garntaggare samlats.

Knit the City har bland annat en efterföljare i Saltburn by the sea-knitter som med sina olympiska figurer pryder och lämnar avtryck på en pir längs Englands nordöstra kustband. Och det är kanske just det som är kärnan i garngraffitin; att ta den offentliga miljön i besittning och att själv vilja tillföra, säga eller påverka något – vare sig det gäller åsikter kring olympiska spel, miljöpolitik eller kvinnligt hantverk.

Att tagga offentliga byggnader, statyer, träd, eller lyktstolpar berättar något. Garntaggandet kan ses som ett feministiskt ställningstagande, där kvinnlig handarbetstradition uppvärderas och markeras. Taggandet utförs oftast också av kvinnor, som genom garngraffitin på ett nytt sätt deltar i diskussionen om det offentliga rummet. Graffitivärlden är traditionellt mansdominerad, genom garnet som material har kvinnor också börjat uttrycka sig. Den estetiska och överraskande aspekten av garngraffiti är förstås inte heller att förringa, garnet som oväntad symbol i stadsrummet är för många en kick i sig. Att göra det offentliga rummet varmare, och mer ombonat är ytterligare en drivkraft för garntaggare.

I Sverige finns Stickkontakt och Masquerade . Gruppen Masquerade var tidigt ute, de två medlemmarna organiserade sig redan 2006 och har sedan dess satt Stockholm – där de är verksamma – på garngraffitikartan. Masquerade är uttalat feministiska i sitt arbete, där tankar kring förspilld kvinnokraft och feministisk närvaro på gatorna är drivkrafter. Masquerade liksom Stickkontakt medverkar numera vid en rad evenemang runt om i världen, där garngraffiti, gatukonst och politik diskuteras.

I år har garngraffitirörelsen sju år på nacken, och även om Magda Sayeg och hennes Knitta-stickare blivit mer av konstnärliga stickentreprenörer som medverkar vid offentligt arrangerade installationer (se tidigare inlägg) råder det en febril garngraffitifeber runt om i världen. Sajten Yarn Bombing, där Mandy Moore och Leanne Prain dokumenterar andra garnbombare samt visar upp sina egna alster är en bra källa för att hålla sig uppdaterad. Liksom Yarnbombing Los Angeles, för det börjar experimenteras allt mer där ute. Rörelsen Knitted Landscaping stickar exempelvis in naturen. Det finns också konstnärer som använder sig av stickgraffitin som uttryck, se polska Agata Olek. Eller garntaggare som faktiskt inte stickar – kolla in Juliana Santacruz Herrera. Bara för att nämna några exempel.

Tyska B-Arbeitens bildserie på ett instickat träd har spridits världen över i sociala medier. De har låtit dokumentera sin gigantiska garntagg över ett år för att följa årstidernas skiftningar.

Stickgraffitin har över åren fortsatt väcka förundran, uppmärksamhet och glädje. Även om stickningen i sig inte behöver eller bör vara perfekt – restgarnerna och spillet som används är ju det som givit graffitin i garn dess färgstarka och speciella utseende – är genren ett tydligt bevis på att fler och fler fått upp ögonen just för vad som är möjligt att göra med stickor och garn. Att garngraffitin bidragit till den stickboom som vi sett parallellt med garntaggandet är ingen överdrift. Jag skulle säga att mycket av de föresatser man genom åren haft – att uppvärdera kvinnligt hantverk – har fungerat. För att citera Debbie Stoller, som grundade Stitch’n Bitch-rörelsen – ”Knitting is the new rock ’n roll. I think our grandmothers would be really proud”.

Frida Arnqvist Engström

Nyfiken på bildinspiration? Bildgoogla termer som Yarn bombing och Yarn graffiti, eller besök Flickr och gör samma sak där, sök på ord som Yarn bombing eller Yarn graffiti.

De bilder som finns i detta inlägg saknar ibland upphovskällor – bilderna cirkulerar på nätet med okända fotografer. Ibland är det också svårt att veta vem som ligger bakom själva taggarna, då garngraffitin i sig är offentlig och ofta anonym.

Att tagga med garn – del 1

Knitta, Please!

Att tagga offentliga platser med garn – garngraffiti – har blivit en global uttrycksform. Zickermans Frida Arnqvist Engström har följt rörelsen sedan 2006 och ser en konstform som utvecklats till en uttrycksfull livsstil. Här tecknar hon sin bild av garngraffitins historia och kan konstatera att det är en värld full av kreativitet, politisk övertygelse, feministisk kamp och uppvärderande av kvinnligt hantverk.

Visste hon vad hon gjorde, amerikanska Magda Sayeg, den där dagen hon bestämde sig för att sticka in dörrhandtaget i sin klädbutik i Houston hösten 2005? Hon fick i alla fall mersmak. Tillsammans med övriga stickare i gruppen Knitta Please, räknas Magda som en av grundarna av den numera globala stickgraffitirörelsen. Denna första cozie runt dörrhandtaget blev vad Knitta refererar till som ”the Alpha Piece”. Med hjälp av stickat garn i offentlig miljö sprids garngraffitins undergroundbudskap efter det som en löpeld över hela världen. Det sägs dock att garngraffiti skymtades i Nederländerna redan i maj 2004, men genomslaget som Knitta Please fick året därpå får ändå anses ha givit termen global styrfart.

Garngraffiti kan vara snabba, enkla tags eller intrikata platsspecifika verk. Ofta växlar utförarna mellan uttrycken, och samma typ av rebellanda och humor förenar dem.

Garngraffiti befinner sig precis som graffiti i gränslandet för vad som är lagligt. Synen på graffiti varierar beroende på var man bor. I Stockholm råder exempelvis nolltolerans mot all typ av graffiti – allt som upptäcks ska polisanmälas och saneras inom 24 timmar. Också globalt har synen på garntaggandet skapat lagligt huvudbry. Att tagga kvällstid i mörker, samt ha ett taggnamn, har därför varit minst lika viktigt för garntaggarna som inom övrig graffitivärld. Även om vi inte finner slutresultatet lika definitivt eller kanske förargelseväckande är det en realitet för de flesta taggare.

Magda Sayeg och hennes medstickare i Knitta hade som alias PolyCotN och A Krylik. Tillsammans började de två kring årsskiftet 2006 att sticka in inte bara ett dörrhandtag, alltså utan också andra delar av offentlig miljö. Snabbt blev Knitta en stickgrupp som ägnade kvällar åt att tagga Houstons gator. Lyktstolpar, bilantenner, vägskyltar, staket och bänkar – alla fick de en luddigare och färggladare yta.

Knitta, Please!Knitta, Please!

Ett par år tidigare hade Stich ’n Bitch-rörelsen exploderat, där offentliga stickkaféer gav anonyma stickare möjlighet att utöva sitt intresse publikt. Det blev inte bara rumsrent att sticka, det blev dessutom coolt. Bakom stickcafé-rörelsen ligger Debbie Stoller, som basar för det feministiska magasinet Bust. Hon är en inbiten stickare, och förenar här sina två intressen, feministisk strategi och stickning. Stitch ’n Bitch handlar om att sticka med attityd, stolthet och att uppvärdera stickningen som hantverk och tradition. Den första Stitch’n Bitch-juntan startade 1999 och 2004 kom Debbie Stollers första bok i ämnet. Ur detta stickklimat klev Magda Sayeg och de övriga stickarna i Knitta. De hade alla för många ofärdiga projekt liggande, och vände sig mot ”det fina” stickandet. Jag gjorde en intervju med Magda våren 2007, där hon sa att hon var för rastlös och för talanglös för att sitta på café och sticka en babyfilt.

– Jag har svårt att identifiera mig med de stickkaféer som finns. Garngraffi kräver varken tid eller talang. Idén bakom Knitta är att vi gör våra tags i det offentliga rummet som tillfälliga utsmyckningar med garn, berättade hon för mig.

Knittas signum var länge den instickade bilantennen, alltid med en medföljande tagg med uppmaningen ”knitta, please”. Idag ingår Magda Sayeg i en internationell konstvärld där hon anlitas av institutioner och företag för att garntagga. Hon har med sitt arbete klivit in i erkända publika kretsar snarare än att figurera i graffitins anonymitet. Men utan den där första cozien för sju år sedan hade vi inte haft den alternativa graffitin i garn som pryder våra gator.

Frida Arnqvist Engström

Knitta, Please!

Virkade lekparker i Japan

Toshiko Horiuchi MacAdams virkade lekplats i Hakone, Japan

Japanska textilkonstnären och forskaren Toshiko Horiuchi MacAdam har specialiserat sig på att tillverka interaktiva offentliga skulpturer av garn. Helt enkelt: att virka lekplatser! När Toshiko behöver fylla på sitt garnförråd går hon inte till butiken – hon beställer garn per ton. Ett team av virkare och ingenjörer hjälper till att färdigställa varje projekt. Den första virkade lekskulpturen gjorde hon till ett konstmuseum 1979 och den första fullskaliga lekparken, i en nationalpark i Tokyo, har varit i bruk sedan 1992.

Nu finns Toshiko Horiuchi MacAdams installationer i parker och på museer runtom i Japan, med gungor, klätternät och dynor. Det senaste är inbyggt i en stor träigloo på ett friluftsmuseum i Hakode.

Toshiko Horiuchi MacAdams virkade lekplats i Hakone, Japan

Kate Jenkins virkade popkonst

Campbells virkade soppa av Kate JenkinsWoolboro-cigaretter av Kate Jenkins

För den som är i London den närmaste tiden kan det vara värt att ta en sväng förbi Rebecca Hossack Art Gallery i Soho. Där kommer nämligen Kate Jenkins skapa ett snabbköp av virkade vardagsföremål mellan 1 och 24 september. Kate Jenkins virkar egna versioner av klassiska maträtter och matförpackningar, och hon gör det med framgång. Hon har haft flera utställningar runtom i Storbritannien och till dem som samlar på hennes verk hör The Office-skaparen Ricky Gervais.

En glittrande regnbågsforell, ett paket cigaretter av märket Woolboro och en burk Campbells tomatsoppa: Kates filosofi är att man kan tillverka vad som helst av garn, så länge man gör det med kärlek! Se fler bilder på Kates blogg.

Regnbågsforell av Kate JenkinsTabasew-sås av Kate Jenkins

Hjärtekatter för sjuka barn

HjärtekattenHjärtekatterna ska hjälpa hjärtsjuka barn att förstå sin sjukdom. Och att virka de små djuren har blivit en populär syssla. I juni fick de första 500 nya hem – långt tidigare än beräknat.

De båda initiativtagarna till Hjärtekattsprojektet, Susanne Edevåg och Therese Sharp, ville göra något för hjärtsjuka barn. Tillsammans drog de igång projektet i april, med tanken var att samla in 100 amigurumi-katter innan årsskiftet.

Responsen blev enorm; De 100 katterna blev färdiga på bara tre veckor. Strax före midsommar levererades 500 unika katter till Östra sjukhuset i Göteborg, för vidare befordran till barnen. Projektets blogg hade under dessa två inledande månader fått över 42 000 besök och intresset verkar inte mattas av.

– Katterna fortsätter att strömma in, säger Therese Sharp och berättar att nästa laddning ska gå till Universitetssjukhuset i Lund någon gång i höst.

– Det var otroligt kul och jätteskönt att lämna katterna till Östra sjukhuset, att se första flickan välja sin katt – men samtidigt var det lite tomt efteråt. Man undrar ju var de ska bo nu?

Hjärtekatten har själv ett lagat hjärta. Han är helt enkelt en kompis som har haft det likadant som barnet. På så sätt blir gosedjuret ett pedagogiskt verktyg som gör det lättare att prata om hjärtfelet.

Susanne Edevågs egna erfarenheter som mamma till ett hjärtbarn ligger till grund för projektet. När hon i våras för första gången såg en virkad Hjärtekatt på hjärtbarns-bloggen Heja Abbe, sade hon på skoj att alla hjärtsjuka barn borde ha en katt. Och på den vägen är det.

Nyligen startades också ett sidoprojekt: figurer med hela hjärtan, till hjärtbarnens syskon.

– Många har frågat om de får tillverka katter eller andra djur på annat sätt. Till syskonen får man det! De kan tillverkas hur som helst, så länge de är handgjorda och har ett helt hjärta på bröstet. Här har man kreativ frihet, förklarar Therese Sharp.

Personalen på sjukhuset har fått fria händer att dela ut djuren, till de barn som behöver ett. Men drömmen för de båda projektledarna är klar: Att alla hjärtsjuka barn ska få en egen katt.

Mia Malmstedt

Vill du virka en hjärtekatt? Virkbeskrivning hämtas på nätet. Den färdiga katten döps innan den skickas in. Du kan också tillverka en figur med valfri teknik till ett hjärtebarns syskon. Har du inte lust eller tid att handarbeta går det bra att bidra med garnkostnad.