Konceptet slöjd.

Vad ska man kalla sig? Den eviga frågan. Min farfar som tillverkade det mesta själv; körredskap till hästen, båtar – ja ni vet: allt, han kallade sina små näverdosor och prylburkar för slöjd. Inte det andra. När jag höll ett föredrag på Sätergläntan förra veckan så pratade vi mycket försäljning. De ville ha ett föredrag om hur jag använder sociala medier. Jag kallade mitt föredrag för ”hur man tycker det är kul att sälja”. Lol. En minnesvärd kommentar från en av eleverna var att vi nog tenderar att sälja konceptet slöjd. Det där tycker jag var jätteintressant. Så jag tänkte relatera det till mig själv lite grann nu.

Jag tror, det känns som, jag har slutat sälja konceptet slöjd. Kanske har jag slutat vara konceptet slöjdare? Stort frågetecken. Förra våren hade jag precis tagit fram (designat/formgivit?) ett plastsaneringskit till Världsarvscentret på Stenegård. Tillsammans med Surdegsinstitutet hade jag tagit fram ett baktråg för surdegsbröd. Nu stod jag och grovhögg ämnen som skulle torka, samtidigt som jag täljde skedar och köks-kit. Jag åkte till en verkstad som jag lånade av Stenegård eftersom min egen verkstad inte höll måttet. Så det var mitt lilla jobb. Och jag kände igen processen med trågen från processen med köks-kitet. Det gällde att göra något användbart med någon sorts rationell kompromiss vad gäller utförande och design. Men framförallt, eftersom det var jag som även skulle göra dem, så måste det kännas som om formen och uttrycket höll för att sitta och tillverka mängder för försäljning. Jag måste tro på produkten.

Och just då kände jag mig inte så mycket som en slöjdare. Snarare som en formgivare, men en sak skiljde mig från formgivaren; nämligen att jag stod för produktionen dessutom. Och detta kanske verkar vara en liten skillnad. Men jag tycker att den är ganska betydelsefull.

Igår lagade vi lite mat, som så ofta. Och ur den stora korgen med skedar som vi använder kom en ganska oansenlig sked. Bladet har ett kvisthål i sig och formen är osymmetrisk eftersom någon sorts defekt gjorde att jag fick ta ner det väldigt mycket. En sån där sked som man behåller själv för att man sällan kasserar ett ämne. Men skaftet! Åh vad den låg gott i handen. Skaftet är en del på mina skedar som jag märker med tiden blir mer och mer fulländat. Jag vet exakt när jag håller ett bra exemplar av mina skedar i handen. Och med tiden blir de mer och mer slanka. Ibland inte mycket grövre än en blyertspenna. Eftersom jag även producerar mina produkter så utvecklas de ständigt. Nyligen stötte jag på epitetet Designer/Maker. Det vore naturligtvis lätt att bestämma sig för att vara det ena eller det andra. Frågan är om det är jag som bestämmer eller någon annan?

Till och med min farfar förstod skillnaden mellan konceptet slöjd och – vad det nu är som inte är konceptet slöjd. Så det har nog följt med oss länge. Frågan är om det är bra eller dåligt.

DSC_0086 DSC_0080