I år var vårt hus nominerat till Dalarnas byggnadsvårdspris, som ”uppmuntrar goda insatser för bevarande av lokalt byggnadsskick och kunskap inom äldre hantverkstekniker samt nyskapande på traditionell grund och med rötterna i Dalarna”.
Före
och efter.
Arbetet går långsamt framåt.
En gammal kärlhylla. Nästan den enda möbel som fanns i huset när vi kom hit.
Vår snickare är en riktig timmer- och träexpert.
Matt linoljefärg på lumppapp
Brädgolv och sockel
För mig handlar inte byggnadsvård om att lajva en annan tidsålder. Det handlar om att ta hand om ett hus på rätt sätt. Att känna vilka material och vilka metoder som är förenliga med byggnaden. En retroradiator blir på så sätt en lögn om huset tidigare haft lokala värmekällor och inte centralvärme. Då är det dags att reda ut husets grammatik. Vilka regler följer huset? Är rummet till exempel indelat i fält? Då kan den nya funktionen, radiatorn, få följa den grammatiken. Radiatorn blir något nytt, för den är något nytt, men den följer husets logik. Och den gör det utan att ljuga.
En timmerstomme med grålumppapp som torkar på väggarna.
I veckan hittade jag en trädgårdsbok på antikvariat. Emma Lundbergs ”Min Trädgård”. I slutet står: ”Men minns att en trädgård aldrig blir färdig, den är ett levande väsen, som förändrar sig ständigt”. Så är det med hus också. Om hus är väl byggda så håller de för nya situationer. Ett timmerhus, som redan är ihopplockat av två, kan till exempel höjas med några extra stockvarv. Heja hantverket.
