Brobyggare eller bakåtsträvare?

I Dagens Nyheter nu på morgonen skriver journalisten och författaren Maja Hagerman en kritisk kolumn på ledarplats om Sverigedemokraternas kulturpolitik. ”Flera hundra miljoner kronor vill SD omfördela från viss kultur till annan. Dagens kulturskapare och morgondagens ska backa. Men gårdagens kultur ska lyftas fram. Samtidskonst, samtidskonstnärer och konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer ska få mindre. Men hemslöjden ska få mer. Sverigedemokraterna vill sprida kunskap om gamla hantverksmetoder och traditionell svensk folkkonst. På det sättet tror de sig kunna skapa en enda homogen nationell kultur.”

Maja Hagerman är påläst och frågorna hon tar upp i kolumnen är oerhört viktiga och brännande aktuella. Men i hennes text – precis som i Sverigedemokraternas kulturpolitik – får hemslöjd och slöjdande symbolisera gårdagens kultur och en strävan efter ett homogent Sverige. Hagerman presenterar slöjd som en motpol till samtiden, inte som uttryck och kunskapsformer bland andra i en spretig och rik värld.

Hennes egen bok ”Det rena landet” har underrubriken ”Om konsten att uppfinna sina förfäder”. Kanske är det det som hon tror sker inom hemslöjdsrörelsen. Att där formas en idealiserad bild av gamla tiders Sverige och svenskar. Dygdiga husmödrar som lappar, lagar, väver, stickar och håller sig hemma vid spisen. Karlar som snickrar, smider och reder sig själva. Men vi på redaktionen känner inte igen bilden av hemslöjden som enbart en stelbent och nationalromantisk bevarandegärning.

Visst har det funnits ett nationalromantiskt arv inom hemslöjdsrörelsen. Den grundades i en tid när sådana strömningar var starka. Men dagens hemslöjdsrörelse står för något annat. Den slöjdare som kan sin historia, vet att mönster och tekniker, precis som människor, i alla tider har rest över världen. I en damastduk vävd här i landet kan man likaväl se Kina, som Nederländerna, som Sverige – om man nu nödvändigtvis måste nationalstatsbestämma den; det är ju individer som slöjdat genom alla år. Inte stater.

Inom hemslöjden uppstår möten mellan människor, det kan varje person som bevistat en syjunta vittna om. Slöjd och slöjdare från Nepal, Pakistan och Norrbotten har mer gemensamt än som skiljer dem åt. Genom slöjd snarare öppnas gränser, än sluts. Och för att mötas genom hantverket, behöver man inte ens kunna prata med varandra.

Slöjdkunskaperna är gamla, det stämmer. Erfarenheterna är dessutom globala. Och ibland kan det äldsta vara det mest moderna. Beprövad kunskap om naturmaterial, giftfria tekniker och hållbarhet, behöver inte kastas ut tillsammans med unkna nationalromantiska strömningar. Dagens samhälle förtjänar helt enkelt både ny och beprövad kunskap. Både gammal och pinfärsk.

Det ena utesluter inte det andra.

Vi vänder oss skarpt mot bilden av slöjdande som bakåtsträveri. Det finns inte enbart samtida konst. Det finns också samtida slöjd. Men det gäller att visa var man står. Och kanske har hemslöjdsrörelsen inte varit tillräckligt tydlig, med tanke på att fördomsbilden av rörelsen uppenbarligen består.

Till den som vill använda slöjden i syfte att forma ett homogent land, som utesluter en mångfald av uttryck och människor, säger vi tydligt och bestämt: Nej tack. Den världen vill vi inte ha.

Redaktionen

Redaktionen

Skrivet av: Redaktionen Publicerat i Hemslöjd