Nästa nummer: Fåret

Jämtlandsfår. Foto: Katja Kristoferson

Foto: Katja Kristoferson

Varje ullfiber i varje tröja och varje garnnystan i hela världen har en gång utgjort en del av pälsen på ett får. En individ, vars matvanor, sinnesstämning och livsmiljö kommer att påverka den färdiga produkten. Varje strå har sedan passerat genom en klippares händer, tvättats, sorterats och kanske färgats och spunnits.

Ur Hemslöjd 3/2015 – Fåret. Foto: Katja Kristoferson, Henrik Brunnsgård, Peter Hoelstad

Ur Hemslöjd 3/2015 – Fåret. Foto: Katja Kristoferson, Henrik Brunnsgård, Peter Hoelstad

Ull blir mull säger talesättet. Det är bara en av fördelarna. Förnybara och nedbrytbara fibrer är verkligen material för vår tid. Men stämmer allt annat som sägs om ullen? Och vad händer där slöjdkänsla möter får? Var slår de mest fantastiska gnistorna? I nästa nummer kliver vi in i hagen.

Hos prenumeranterna 27 maj och ute i Pressbyrån från 2 juni. Teckna din prenumeration här!

Skrivet av: Redaktionen
Publicerat i Hemslöjd

Fashion Revolution Day

20140305-_MG_6090

Foto: Karim Mostafa

Vem har sytt dina kläder? Vem har spunnit tråden och odlat råmaterialet? Idag bär somliga sina kläder ut och in så att lapparna om var plagget är tillverkat syns. Det är för att uppmärksamma Fashion Revolution Day, årsdagen av katastrofen i Bangladesh, när textilfabriken Rana Plaza kollapsade.

Sverige är en av många storköpare av kläder från Bangladesh. ”2012–2013 importerade vi kläder med lappen Made in Bangladesh för 4,5 miljarder” skrev frilansjournalisten Jenny Gustafsson i ett reportage från Bangladesh i Hemslöjd 4/2014. Där berättade hon tillsammans med fotografen Karim Mostafa, också att vävning av Jamdanityg, ett skirt nästan genomskinligt sarityg, var ett av få alternativ till klädindustrin för människor som saknade utbildning i Dhaka-förstaden Rupshie. Lönen var inte mycket bättre, men de kunde iallafall arbeta i små verkstäder nära hemmet, istället för att pendla långa vägar till fabriker som den som rasade för två år sedan.

– Det här är ett bättre yrke. För mig är det viktigaste att se hur ett konstverk skapas av mina egna händer. Jag gör något med mitt intellekt – det här är en kreativ process till skillnad från klädfabrikerna, förklarade Shahinul, en av vävarna i reportaget.

20140305-_MG_6309

Foto: Karim Mostafa

Skrivet av: Maria Diedrichs
Publicerat i Hemslöjd

Ministerns favorit

Alice Bah Kuhnke i senaste numret av Allt om TidskrifterI senaste numret av Allt om Tidskrifter berättar kulturminister Alice Bah Kuhnke att hon läser Hemslöjd:

”Man kan möta hela världen i Hemslöjd. Människor, kulturer, religioner. Det är min favorittidning.” säger kulturministern i artikeln.

Hon pratar också om kulturtidskrifternas viktiga roll för samhällsdebatten och som plantskola för skribenter och författare och fortsätter:

”Vi får alla tidskrifter hit till departementet. De står på plan fyra, det är bara att hämta. Så jag lånar med mig hem på helgerna och läser när jag reser och så. Ta den här – Hemslöjd. Den är totalt inspirerande. Berättar om hantverk från hela världen, visar på likheter. Genom den får man perspektiv på hela livet. Och så är den så vacker!”

Teckna din prenumeration på Hemslöjd här.

Nytt nummer: Jord

Foto: Nicke Johansson och Jesper Klemedsson

Foto: Nicke Johansson och Jesper Klemedsson

Marken bjuder på betydligt mer än matjord. På gyttjetyger, lerhus och potentiell keramik. På energismarta lösningar och billiga material. Och på 200 miljoner år gamla dinosauriespår i en lertäkt i Skåne. Hemslöjd greppar spaden och serverar ett temanummer om jord.

Nya numret av Hemslöjd har en riktig stjärna på omslaget. Vid första anblick ser det kanske ut som vilken lerhög som helst, men om just den här kullen har det nyligen stått en strid. För under den anspråkslösa ytan döljer sig Fylelera – en legendarisk skånsk stengodslera. Uråldrig och drejvänlig har den älskats av generationer keramiker. Men snart kan sagan vara all. Malin Vessby berättar varför.

Den som verkligen vill kan göra järn från grunden. Spana efter roströda bäckar i vår, som rinner ut i en sluttande myr. Stick en käpp i marken och lyssna noga. Har du tur hör du myrmalm som knastrar.

Runtom i Sverige bubblar en rörelse. De säger nej till massproduktion, bolån och likformiga kataloghus. De bygger sina drömhem för hand. Det är som lego, fast klossarna består av halm, lera, bildäck och betong.

Dessutom träffar vi Inger Eyssen, som odlar egen bomull hemma på fönsterbrädan, textilkonstnären Birgitta Nordström som väver filtar som blir en sista omsorg när inget annat finns att göra, och formgivaren Lena Viltok som vars kläder är en del av henens kamp mot gruvetableringen i Kallak.

Nya numret av Hemslöjd når prenumeranterna under vecka 13 och finns ute i butik från 31 mars. Teckna din prenumeration här eller läs tidningen digitalt genom Qiozk.

Lika som bär: flamskvävnad

Ur Hemslöjden 1/1944Sedan ett tag tillbaka samlar vi på slöjd som ser sig lik ut i olika delar av världen. Dagens exempel kommer från ingen mindre än Hemslöjds grundare och första chefredaktör, Gerda Boëthius. I ett nummer från 1944 går hon igenom de många likheterna mellan slöjd gjord i Sverige och slöjd gjord i Rumänien. Hon tar upp allt från byggnadstekniker och måleri till vävnader och broderi, och försöker spåra mönster och motiv bakåt i tiden till renässans och sengotik.

Kanske, funderar hon, kan Rumäniens och Sveriges bönder delvis ha hämtat sin inspiration från samma asiatiska och europeiska källor. Ett exempel är flamskvävnaderna som avbildas här. Den ena gjord i Skåne och den andra i Oltenia i Rumänien. »Färgvalet, stiliseringen och sättet att arrangera motiven äro ofta förbluffande lika våra skånska och även småländska flamskvävnader«, skriver Gerda Boëthius.

Att studera likheter mellan slöjd i Sverige och på andra håll i världen är givande, menar hon. På så sätt kan man »vidga blicken, öka förståelsen«. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. Det är också en viktig motvikt mot de krafter som vill använda bilder av ett homogent och statiskt kulturarv som en ursäkt för att göra skillnad på folk och folk.

Hör gärna av dig till oss med ditt bästa exempel på Lika som bär-slöjd! Maila en bild till redaktionen@hemslojd-tidningen.se och se tidigare inlägg i vår serie här.

Kvinnor och äppelträd

»Det är hällande regn trots att året står i december. Stockholm ligger svartgrå med litet ljus grinande här och där i dimman. Regnet bara strilar apatiskt, alldeles som det visste hur totalt onödigt det är, strilar över hus och asfalt. Inget lämpligt väder att sälja ullvantar i just.

– Inte köper folk några vantar i det här vädret, säger Ellen missmodigt.«

kvindfo_3_sv_136Så skriver Moa Martinsson i sin debutroman Kvinnor och äppelträd från 1933. I boken är det 1918 och Ellen och hennes väninna Sally har rest till Stockholm för att försöka sälja tjugo par ullvantar. Det är deras sista tillgång. Efter flera år av krig i Europa är det brist på allt, och just nu är vantarna det enda som står mellan väninnorna och fattigvården. Men Sally har en plan: hon har räknat med »kristidens patriotism kring det svenska fåret och på folks längtan efter varma äkta saker i en tid av penningprassel och papperstyger«.

Ellen och Sally blir inhysta hos en gumma på Söder. En gumma som vet nästan allt som är värt att veta. Hon vet bland annat hur man säljer vantar i kristid. Herregud, säger hon, det är väl en smal sak.

»– Hon ska ta på sej en kulldräkt, vettja. Om en ska sälja något i dessa tider måste en ha någe randigt på sig. Då köper di om de så vore småsten en sålde. Hon får tjuge kroner paret för vantarna, ge sej fasen på det!«

Med tanke på allt Sally vet om krigshets och mannamodssånger låter det som en bra idé. Gult och blått, randigt och hemvävt är det som gäller. Hon lånar en dräkt av gumman. Dräkten är köpt i affär, kanske är den faktiskt vävd i Tyskland. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att hon ser övertygande svensk ut.

»Randigt, färgrikt, nationellt. Men inte brokigt, inte vågigt eller blommigt, nej ränder på längden eller tvären annars var det utländskt, farligt, var zigenare, tattare. Ordentligt skulle det vara, rand efter rand, färg efter färg i ordnade rader, då visste man var man hade folk. De ordentligt randiga var svenska helt enkelt.«

Och gumman har rätt förstås. »Stig in du kvinna från Sveriges hjärta«, deklamerar en herre när Sally kliver in på Berns för att sälja.

»Alla glada, uppspelta! Ler mot kullan, mot den vackra ståtliga kullan, ser hennes vantpaket, blir lystna, nyfikna, något att köpa? Något att köpa? Kullan säljer något, vantar, ullvantar, vem vill inte köpa ullvantar! Äkta!«

Så skriver alltså Moa Martinsson på 1930-talet. Men på många sätt kunde det också vara idag. Det här kapitlet i Kvinnor och äppelträd är något av det bästa man kan läsa om hur hemslöjd kan användas för att konstruera falska ikoniska bilder av svenskhet. Tar inte Sally på sig dräkten kommer folk att tro att hon har stulit vantarna, förklarar gumman. Hennes egna fattiga kläder lever inte upp till storstadens bild av hur en vantsäljande kvinna från den svenska landsbygden ska se ut. Det krävs att hon klär ut sig för att hon ska upplevas som äkta. Det är en tydlig bild av hur nationalromantik kan fungera. Hur den lätt kan skapa en snäv bild av svenskhet, med hjälp av myter om lokal särprägel och om vad som är mer »äkta« än annat. Och idag, precis som 1918 eller 1933 finns det de som längtar tillbaka till en svunnen tid av upplevd »äkthet«. Men dagens bilder av vad som är »Sveriges hjärta« är ofta lika falska och exkluderande nu som då. Det visste Moa Martinsson och det vet vi. Fastän vi också gillar ullvantar och randiga förkläden.

Tack för alla svar!

Vantar stickade av Ella LeasEtt stort tack till alla som deltog i utlottningen av Ella Leas vantar genom att hjälpa oss att svara på några frågor på vår Facebooksida. Vi fick in runt 150 svar, och nu har vi gått igenom alla och lottat fram en vinnare. Helén från Göteborg kommer inom kort kunna värma händerna i ett par stickade tumvantar från Kihnu i Estland.

Här kommer en kort sammanställning av de vanligaste svaren vi fick in:

1. Varför läser du Hemslöjd?
– Klart vanligast är att ni läser Hemslöjd för att få inspiration, och för att den får er att må bra (det tackar vi för!). Många av er nämnde också att ni läser den för att få kunskap, bli överraskade och få nya perspektiv på slöjd.

2. Vad vill du se mer av i tidningen?
– Mer slöjd från olika delar av världen, mer återbruk och mer stickning var bland de vanligaste svaren.

3. Vilket är ditt drömtema?
– Flera teman som vi redan har planerat återkom bland era önskemål. Bland annat var det många som önskade ett temanummer om Ull. Då kan det kanske glädja er att årets sommarnummer kommer vara fullt av ull! Det har nämligen tema Fåret. Många önskade också stickning, återbruk, spinning och broderi. Det tar vi till oss inför nästa år.

Stort tack till alla som deltog, och stort grattis till Helén som vann vantarna!

Fantastiska siffror!

Hurra och tack alla ni som läser Hemslöjd! I år har ni blivit ännu fler!

Enligt de senaste bekräftade siffrorna ökade vår upplaga med hela 700 ex under 2014. Upplagan har inte varit såhär stor på mer än tio år. Det känns helt otroligt, särskilt med tanke på den skakiga tidnings- och tidskriftsbranschen i övrigt.

Ni som läser Hemslöjd är anledningen till att den här tidningen finns. Vi har inga bidrag från något håll, utan går runt tack vare er prenumeranter. Tryggheten och oberoendet som det ger är ett privilegium som få redaktioner har idag. Så fortsätt läsa, köpa och sprida Hemslöjd, så ger ni oss möjlighet att göra en ännu bättre tidning och nå ut till ännu fler.

Vi på redaktionen firar de nya siffrorna med att lägga i en extra växel i arbetet med nästa nummer, som skickas till tryck om bara ett par veckor.

Lamija Suljevic gör debut

Från Lamija Suljevics examenskollektion 2012 på Beckmans. Foto: Ylva Sundgren.Idag debuterar Lamija Suljevic på Stockholms modevecka. Hennes visning avslutar den tre dagar långa veckan och är en av de på förhand mest emotsedda. Folklore, skulpturala siluetter och hantverksskicklighet utmärker hennes kollektion – precis som de gjorde när vi skrev om hennes examensarbete från Beckmans designhögskola för tre år sedan. Lamija är modeskaparen som vill värna det handgjorda och länka samman Bosnien och Sverige. Läs hela reportaget från 2012 här:


En mönstrad sidenklänning i dova färger. Grått med inslag av rött, blått och grönt. Under ögonen två streck som ser ut att vara i bladguld. Mörkröda läppar. Långt lockigt hår och naglar målade i bourgognerött, kanterna lite avskavda. Lamija Suljevics definition av vardagsklädd. Konstnärligt utsmyckad är en annan beskrivning.

Hon lämnar ingenting åt slumpen. Uttrycket är slitet men får nytt liv när Lamija berättar om sitt klädskapande. I maj avslutade hon sista året på Modeprogrammet på Beckmans Designhögskola i Stockholm. När Hemslöjd besöker henne på skolan nalkas visningen av kollektionen och hon arbetar intensivt med sitt examensarbete, sex kreationer där nästan allt är handsytt av henne själv.

Lamija är uppvuxen i en tradition av handarbete. Hennes mamma har alltid varit kreativ och sytt mycket åt sig själv. Farmodern vävde mattor.

– Mamma lärde mig virka och sticka när jag var runt elva. Mina föräldrar såg det bara som en hobby. Inte som ett yrke som det nu kommit att bli för mig. Redan i årskurs sex beslutade jag mig för att jag skulle jobba med skapande och mode. Jag är väldigt bestämd av mig på det viset. Jag valde att gå estetisk linje med inriktning mot textil på gymnasiet. Redan då var jag detaljinriktad. Jag har alltid tilltalats av att arbeta och skapa för hand, utan maskiner, säger hon.

Andra året på Beckmans avslutades med att eleverna skulle sy upp ett par plagg i olika material. Lamija visar mig en svart organzaklänning, överströsslad med små svarta och silverfärgade pärlor som bildar ett utsökt detaljrikt blommönster. Hon berättar historien om hur den kom till.

– Jag sökte upp en kvinna utanför Sarajevo. Mina släktingar visste att hon jobbade med pärlbroderi för bland andra det italienska modemärket Cavalli. Jag var hos henne i en vecka och arbetade fram mina plagg. Mönstret som omgärdar pärlblommorna är maskinbroderat i silverlurex. Sedan tog jag tre pärlor i taget och fäste dem med efterstygn. Man kan säga att silvertråden formar ett skelett som jag sedan fyllt med blommor.

Parallellt med den svarta klänningen skapade Lamija en guldklänning som på avigsidan har nyhetsartiklar från kriget i Bosnien insydda i tyget. Hon föredrar den sortens subtila budskap. Drivkraften är inte att alla ska veta. I så fall hade hon sytt fast tidningsurklippen på klänningens utsida. Hon vill upplysa och förändra men på ett smygande, närmast hemligt sätt.

– Jag gillar idén om att locka folk till det som är vackert och tilldragande men att det sedan finns en dold och mörk sida. Man tvingas till eftertanke. Jag tror inte att det fungerar att ställa sig och skrika ut sitt budskap med en megafon, det finns en stor risk att man stöter bort människor då, säger Lamija.  Från Lamija Suljevics examenskollektion 2012 på Beckmans. Foto: Ylva Sundgren.

Lamija Suljević föddes 1987 i staden Foča i Bosnien. Suljević är ett muslimskt namn. Trots att familjen inte är utövande muslimer tvingades de på flykt när Bosnienkriget bröt ut 1992. Lamija, hennes tre år äldre syster och de två föräldrarna kom till Sverige 1993 och bosatte sig i Växjö.

– Jag inte troende men tilldelas ändå en viss tillhörighet. Jag vill ifrågasätta det. Jag har svårt att förstå hur det kan vara så här, att man kan bli förföljd enbart på grund av ett namn. Därför har det blivit så att funderingar kring begreppet religion påverkat mitt val av tema inför examensarbetet.

Lamijas föräldrar är läkare och hon blev uppfostrad till att behandla kroppen som något heligt. Tankarna kring anatomi, krig, religion, död och liv fick henne att börja söka information om begravningsritualer i allmänhet och den muslimska i synnerhet. Hon hittade en text som beskriver ritualen i ett antal steg. Arbetet med examenskollektionen utgår från den listan och handlar om processen från det att en människa dör till dess att kroppen läggs ner i jorden. Till slut blir vi ett med naturen. För Lamija har just naturen och växterna ytterligare ett symbolvärde med tanke på att många människor under kriget tvingades ta sin tillflykt till skogen.

Idén bakom projektet var att gestalta den process som ger den avlidne ett värdigt avsked och slut. Genom sitt arbete hoppas hon att de som miste sina liv i kriget ska fortsätta leva kvar hos oss i våra tankar. Examenskollektionens plagg har vart och ett en minutiöst uträknad koppling till begravningsritualen. Ett av plaggen är en vit veckad klänning.

– I ett skede är kroppen symbolmässigt naken. Jag har därför byggt upp en tredimensionell struktur på klänningen. I botten finns en gipyrspets och siden som innehåller en liten del polyester eftersom det möjliggör tydligare veck. Jag har rivit tyget i remsor, vikt, pressat och placerat bitarna på stommen för att skapa formerna, säger Lamija och sveper med handen över klänningens ryggradsliknande baksida.

Ytan är av glasorganza. Den glänser och ger ett närmast vått intryck. Materialet för tankarna till tvagning och vatten. På framsidan sammanfogas de små tygdelarna till en form som påminner om en livmoder. Över bysten sitter lotusblommor eftersom kroppen i begravningsritualens slutskede parfymeras med lotusblad eller kamfer. Gipyrspetsen, en spets utan tyllbotten, aktuell i modebilden just nu, krusteras längs kanterna kring hals, armar och slits. Det innebär att Lamija följer spetsens mönster när hon syr ihop delarna så att skarven blir osynlig. Det här plagget har hon sytt helt och hållet för hand. Från stomme till färdig klänning. Delarna sammanfogas med efterstygn som syns på varje enskilt veck och bildar en kedja som löper över tyget. Här väljer hon att lyfta fram själva stygnen. De får synas och ta plats.

Lotusblomman återkommer i en annan kreation. Det är en klänning som täcks helt av vita blommor i paljetter och strass. Stommen är i kraftig bomull och syddes upp på maskin. Blommorna fästs för hand och även här har Lamija lagt till ytterligare ett lager.

– Jag har valt att samarbeta med kvinnor från Srebrenica i Bosnien. Personer som också har förlorat någon i kriget. De hjälper mig med att brodera fast blommorna. Min tanke är att de likt jag själv ska försonas genom detta arbete.

Volymen och längden på de sex utstyrslarna ökar gradvis. Varje nytt plagg innebär mer tyg och följer begravningsritualens steg. Kroppen som tvättas och sedan lindas successivt innan den slutligen läggs ner i jorden. Handpåläggningen är en viktig del av arbetsmetoden. Handen som tvagar, handen som lindar, handen som berör. Handarbetet.

– Mitt arbete är en form av terapi för mig. På så sätt är jag ganska självisk. Jag bär på frågor och funderingar som jag försöker förstå genom mitt skapande. Jag är även intresserad av att engagera andra. Mode är mer än vad det verkar. Många har kanske en platt och ytlig bild av branschen. Att det bara handlar om glamour, pengar och status. Jag vill visa att yrket kan vara något närmast upphöjt. Det är oerhört tidskrävande och vem som helst kan inte behärska de olika teknikerna. Processen är långsam och försiktig.

Under den här perioden stiger Lamija upp, går till skolan, är kvar där inpå småtimmarna, går hem, sover en stund och tar sig sedan tillbaka. Ibland glömmer hon bort att äta. Så kommer det vara fram till dess att kollektionen har visats.

– Min stora förhoppning är att jag genom examensprojektet och med hjälp av hantverket ska försonas med mina minnen. Jag vill låta det vita och ljusa bryta igenom ett tema som i grunden är mycket mörkt då det handlar om död och förlust. Jag släpper successivt in ljuset genom val av material och i takt med att arbetet fortskrider. Efter tre år på skolan har jag nu nått en punkt då jag vill knyta ihop säcken och få ett avslut. Jag drivs av att gå vidare i livet och se framåt. Jag vill inte glömma något men jag tror att det är farligt att älta saker. Då försvinner nuet och framtiden.

Text Rebecca Öhnfeldt  Foto Ylva Sundgren

Lamijas visning vid Stockholms modevecka livesänds på bon.se kl 17:30 idag den 28 januari.

Från Lamija Suljevics examenskollektion 2012 på Beckmans. Foto: Ylva Sundgren.

Värme – nytt nummer ute nu

Ur Hemslöjd 1/2015. Henry Lehto, Rosa Taikon och doña Mercedes Gomez. Foto: Johan Bergmark, Sara Mac Key och Jesper KlemedssonDet ligger hundratals ton med ull på Sveriges soptippar. Bara en bråkdel av fibrerna som produceras idag tas om hand. Resten slängs, bränns upp eller grävs ner. Men fler och fler vill något annat. I nya numret av Hemslöjd berättar vi om eldsjälar och upprorsmakare som bestämt sig för att råda bot på slöseriet

När det blåser som kallast kommer Hemslöjd med ett extra tjockt temanummer om värme. Rosa Taikon vrider upp lågan och berättar om silversmidet och livet, Henry Lehto bygger en bastu på en halv eftermiddag, och doña Mercedes Gomez bränner keramik på sin bakgård. Dessutom skriver Alexandra Pascalidou om sitt infekterade förhållande till handarbete: ”Virkande och stickande öppnade inga dörrar – varken till världen eller ett värdigt liv”.

Frågar man en stickintresserad var de vackraste mönstren kommer från blir svaret ofta ”Estland”. Vi tog färjan över Östersjön för att se vad uppståndelsen egentligen handlar om. I nya numret möter du Ella Leas och Roosi Karjam som stickat vantar och sockor i över sjuttio år. Och Kristi Jõeste som känner sig som en upptäcktsresande när hon letar i museiarkiven efter gamla mönster som hon kan återskapa i sytrådstunt garn.

Vi går också till botten med det svenska ullslöseriet. Bara tre procent av Sveriges 9000 fårägare väljer att ta vara på ullen som klipps varje år.

– Va, tänkte jag, hur kan man kasta guld?

Marianne Fröberg spärrar upp ögonen när hon berättar om hur hon fick reda på hur mycket fibrer som slängs. Tillsammans med några vänner bestämde hon sig för att göra skillnad. Bankerna trodde inte på dem. ”De såg oss bara som tre ulltanter”, säger hon, men idag är Marianne Fröberg hon stolt vd för Båvens Spinnhus, ett av flera småskaliga spinnerier som startats den senaste tiden. Syftet: att ändra synen på svensk ull och stoppa slöseriet.

Senaste numret av Hemslöjd når prenumeranterna vecka 5 och finns ute i Pressbyrån från 3 februari. Teckna en prenumeration idag eller läs tidningen digitalt genom Qiozk.