Hemslöjd sätter agendan

Foto: Alexander Mahmoud

Foto: Alexander Mahmoud

För ett tag sedan blev vår redaktör Maria Diedrichs kontaktad av en journalist från Sveriges Radio. Reportern hade hört talas om Marias reportage i Hemslöjd, om hur fullt friska killingar slaktas och slängs bort på svenska getostgårdar. Nu ville hon veta mer. Var hade vi fått reda på det här? Och hur kommer det sig att man inte tar bättre vara på djuren? Vi skickade artikeln till henne och hon bestämde sig för att följa upp den med ett radioinslag.

I veckan sändes så reportaget om killingar och getost i Studio Ett och gick dessutom som nyhetsinslag i Ekot hela dagen. Därifrån plockades det upp av bland andra TT, Fokus, Aftonbladet och Metro.

Det stora genomslaget gläder oss. Nu når fakta om hur getost produceras ut till så många som möjligt. Men vi noterar samtidigt att det tog ett bra tag för riksmedierna att vakna; vårt reportage publicerades redan i höstas. Och i ärlighetens namn hade det varit extra roligt om fler hade känt till att ursprungsnyheten kom från oss…

Men en vinkel som vi  saknar i all rapportering är den om hur man kan ta vara på killingarna på fler sätt än som kött. Om och om igen ser vi exempel på hur djur betraktas just som mat i första hand. Skinn, ben och andra delar som kunde tas om hand, stämplas som slakteriavfall. Till och med Jordbruksverket kallar allt som inte är ätbart för animaliska biprodukter. Köttet ska alltså betraktas som den självklara huvudsaken.

Om det på allvar ska bli möjligt att på ett lönsamt sätt föda upp getter på småskaliga gårdar måste det till mer än trendmedvetna krögare som köper upp köttet. Då måste slöjden också in i ekvationen.

Getosten och killingarna

I höstas berättade vi om hur killingar avlivas och slängs bort på svenska getostgårdar. Varken kött eller skinn tas om hand. De föds för att getternas mjölkproduktion ska komma igång, men slaktas ofta efter bara några dagar för att de inte ska hinna dricka upp för mycket av den dyrbara vara som ska bli ost på våra bord. ”Vansinnigt”, ”förjävligt” och ”meningslöst” kallades hanteringen av några av de bönder vi pratade med.

Idag har Sveriges Radio plockat upp nyheten. I eftermiddag kommer ett längre inslag i Studio Ett. Därför passar vi på att lägga ut hela vårt reportage här på sajten.

Läs om killingkött, skinnslöjd och möjliga lösningar på slöseriet här.

Skrivet av: Maria Diedrichs
Publicerat i Hemslöjd

Nytt nummer ute nu – Fåret

Foto: Katja Kristoferson.

Foto: Katja Kristoferson.

Varje ullfiber i varje tröja i hela världen har en gång passerat genom en klippares händer. Den har sorterats, tvättats, spunnits och kanske färgats innan den stickats eller vävts till tyg. Men innan allt det var den en del av fårets värmande päls. Och det fårets matvanor och livsstil påverkar det färdiga plaggets kvalitet. I senaste numret av Hemslöjd beger sig redaktionen ut i hagen och pratar avel, ansvar och angora.

Sveriges fårbönder säljer i första hand kött. Att få avsättning för ullen är svårare. Inte minst för att klädindustrin vant sig vid finfibrig ull från andra sidan jorden. Men i Jämtland betar numera en helt ny ras – med syfte att rita om spelplanen. Hemslöjds Liv Blomberg berättar historien om kombinationsfåret som ska ge merinon en match.

Om man vill kunna leva på konsthantverk ska man helst bli stjärnförklarad. Och Josefin Gäfvert vill väva. Ska väva. Men hon tänker inte vänta på att någon annan ska ge henne uppmärksamhet. Istället har hon tilldelat sig själv stjärnstatus från start. Hon kallar sig för Craft Star – en hantverkets rockstjärna som använder vävstolen för att ta ställning.

Under sin glans dagar jämfördes Bohus stickning med minkpälsar och diamanter. Sedan minskade efterfrågan och sedan 1969 har produktionen legat nere. Men drömmen om bohuströjan lever vidare och nu skrivs ett nytt kapitel. Hemslöjds Malin Vessby har besökt angorafarmen i kanten av skogen.

Dessutom träffar vi formgivaren Josha Woudstra som gillar att tänka baklänges, sjufaldige SM-mästaren i fårklippning Torbjörn Svensson som säger att allt handlar om respekt för djuret, och mattskaparen Zhamby Karybekova i Kirgizistan som är en femte generationens mästare när det gäller värmande filtmattor av fettsvansfårets ull.

Nya numret av Hemslöjd når prenumeranterna under vecka 22 och finns ute i Pressbyrån från 2 juni. Teckna din prenumeration här så får du tidningen först av alla. Du kan också läsa Hemslöjd digitalt genom appen Qiozk.

Erik Larsson. Foto: Peter HoelstadJosha Woudstra. Foto: Martin Gustavsson.Josefin Gäfvert. Foto: Sofia Runarsdotter.

Nästa nummer: Fåret

Jämtlandsfår. Foto: Katja Kristoferson

Foto: Katja Kristoferson

Varje ullfiber i varje tröja och varje garnnystan i hela världen har en gång utgjort en del av pälsen på ett får. En individ, vars matvanor, sinnesstämning och livsmiljö kommer att påverka den färdiga produkten. Varje strå har sedan passerat genom en klippares händer, tvättats, sorterats och kanske färgats och spunnits.

Ur Hemslöjd 3/2015 – Fåret. Foto: Katja Kristoferson, Henrik Brunnsgård, Peter Hoelstad

Ur Hemslöjd 3/2015 – Fåret. Foto: Katja Kristoferson, Henrik Brunnsgård, Peter Hoelstad

Ull blir mull säger talesättet. Det är bara en av fördelarna. Förnybara och nedbrytbara fibrer är verkligen material för vår tid. Men stämmer allt annat som sägs om ullen? Och vad händer där slöjdkänsla möter får? Var slår de mest fantastiska gnistorna? I nästa nummer kliver vi in i hagen.

Hos prenumeranterna 27 maj och ute i Pressbyrån från 2 juni. Teckna din prenumeration här!

Skrivet av: Redaktionen
Publicerat i Hemslöjd

Fashion Revolution Day

20140305-_MG_6090

Foto: Karim Mostafa

Vem har sytt dina kläder? Vem har spunnit tråden och odlat råmaterialet? Idag bär somliga sina kläder ut och in så att lapparna om var plagget är tillverkat syns. Det är för att uppmärksamma Fashion Revolution Day, årsdagen av katastrofen i Bangladesh, när textilfabriken Rana Plaza kollapsade.

Sverige är en av många storköpare av kläder från Bangladesh. ”2012–2013 importerade vi kläder med lappen Made in Bangladesh för 4,5 miljarder” skrev frilansjournalisten Jenny Gustafsson i ett reportage från Bangladesh i Hemslöjd 4/2014. Där berättade hon tillsammans med fotografen Karim Mostafa, också att vävning av Jamdanityg, ett skirt nästan genomskinligt sarityg, var ett av få alternativ till klädindustrin för människor som saknade utbildning i Dhaka-förstaden Rupshie. Lönen var inte mycket bättre, men de kunde iallafall arbeta i små verkstäder nära hemmet, istället för att pendla långa vägar till fabriker som den som rasade för två år sedan.

– Det här är ett bättre yrke. För mig är det viktigaste att se hur ett konstverk skapas av mina egna händer. Jag gör något med mitt intellekt – det här är en kreativ process till skillnad från klädfabrikerna, förklarade Shahinul, en av vävarna i reportaget.

20140305-_MG_6309

Foto: Karim Mostafa

Skrivet av: Maria Diedrichs
Publicerat i Hemslöjd

Ministerns favorit

Alice Bah Kuhnke i senaste numret av Allt om TidskrifterI senaste numret av Allt om Tidskrifter berättar kulturminister Alice Bah Kuhnke att hon läser Hemslöjd:

”Man kan möta hela världen i Hemslöjd. Människor, kulturer, religioner. Det är min favorittidning.” säger kulturministern i artikeln.

Hon pratar också om kulturtidskrifternas viktiga roll för samhällsdebatten och som plantskola för skribenter och författare och fortsätter:

”Vi får alla tidskrifter hit till departementet. De står på plan fyra, det är bara att hämta. Så jag lånar med mig hem på helgerna och läser när jag reser och så. Ta den här – Hemslöjd. Den är totalt inspirerande. Berättar om hantverk från hela världen, visar på likheter. Genom den får man perspektiv på hela livet. Och så är den så vacker!”

Teckna din prenumeration på Hemslöjd här.

Nytt nummer: Jord

Foto: Nicke Johansson och Jesper Klemedsson

Foto: Nicke Johansson och Jesper Klemedsson

Marken bjuder på betydligt mer än matjord. På gyttjetyger, lerhus och potentiell keramik. På energismarta lösningar och billiga material. Och på 200 miljoner år gamla dinosauriespår i en lertäkt i Skåne. Hemslöjd greppar spaden och serverar ett temanummer om jord.

Nya numret av Hemslöjd har en riktig stjärna på omslaget. Vid första anblick ser det kanske ut som vilken lerhög som helst, men om just den här kullen har det nyligen stått en strid. För under den anspråkslösa ytan döljer sig Fylelera – en legendarisk skånsk stengodslera. Uråldrig och drejvänlig har den älskats av generationer keramiker. Men snart kan sagan vara all. Malin Vessby berättar varför.

Den som verkligen vill kan göra järn från grunden. Spana efter roströda bäckar i vår, som rinner ut i en sluttande myr. Stick en käpp i marken och lyssna noga. Har du tur hör du myrmalm som knastrar.

Runtom i Sverige bubblar en rörelse. De säger nej till massproduktion, bolån och likformiga kataloghus. De bygger sina drömhem för hand. Det är som lego, fast klossarna består av halm, lera, bildäck och betong.

Dessutom träffar vi Inger Eyssen, som odlar egen bomull hemma på fönsterbrädan, textilkonstnären Birgitta Nordström som väver filtar som blir en sista omsorg när inget annat finns att göra, och formgivaren Lena Viltok som vars kläder är en del av henens kamp mot gruvetableringen i Kallak.

Nya numret av Hemslöjd når prenumeranterna under vecka 13 och finns ute i butik från 31 mars. Teckna din prenumeration här eller läs tidningen digitalt genom Qiozk.

Lika som bär: flamskvävnad

Ur Hemslöjden 1/1944Sedan ett tag tillbaka samlar vi på slöjd som ser sig lik ut i olika delar av världen. Dagens exempel kommer från ingen mindre än Hemslöjds grundare och första chefredaktör, Gerda Boëthius. I ett nummer från 1944 går hon igenom de många likheterna mellan slöjd gjord i Sverige och slöjd gjord i Rumänien. Hon tar upp allt från byggnadstekniker och måleri till vävnader och broderi, och försöker spåra mönster och motiv bakåt i tiden till renässans och sengotik.

Kanske, funderar hon, kan Rumäniens och Sveriges bönder delvis ha hämtat sin inspiration från samma asiatiska och europeiska källor. Ett exempel är flamskvävnaderna som avbildas här. Den ena gjord i Skåne och den andra i Oltenia i Rumänien. »Färgvalet, stiliseringen och sättet att arrangera motiven äro ofta förbluffande lika våra skånska och även småländska flamskvävnader«, skriver Gerda Boëthius.

Att studera likheter mellan slöjd i Sverige och på andra håll i världen är givande, menar hon. På så sätt kan man »vidga blicken, öka förståelsen«. Vi kunde inte ha sagt det bättre själva. Det är också en viktig motvikt mot de krafter som vill använda bilder av ett homogent och statiskt kulturarv som en ursäkt för att göra skillnad på folk och folk.

Hör gärna av dig till oss med ditt bästa exempel på Lika som bär-slöjd! Maila en bild till redaktionen@hemslojd-tidningen.se och se tidigare inlägg i vår serie här.

Kvinnor och äppelträd

»Det är hällande regn trots att året står i december. Stockholm ligger svartgrå med litet ljus grinande här och där i dimman. Regnet bara strilar apatiskt, alldeles som det visste hur totalt onödigt det är, strilar över hus och asfalt. Inget lämpligt väder att sälja ullvantar i just.

– Inte köper folk några vantar i det här vädret, säger Ellen missmodigt.«

kvindfo_3_sv_136Så skriver Moa Martinsson i sin debutroman Kvinnor och äppelträd från 1933. I boken är det 1918 och Ellen och hennes väninna Sally har rest till Stockholm för att försöka sälja tjugo par ullvantar. Det är deras sista tillgång. Efter flera år av krig i Europa är det brist på allt, och just nu är vantarna det enda som står mellan väninnorna och fattigvården. Men Sally har en plan: hon har räknat med »kristidens patriotism kring det svenska fåret och på folks längtan efter varma äkta saker i en tid av penningprassel och papperstyger«.

Ellen och Sally blir inhysta hos en gumma på Söder. En gumma som vet nästan allt som är värt att veta. Hon vet bland annat hur man säljer vantar i kristid. Herregud, säger hon, det är väl en smal sak.

»– Hon ska ta på sej en kulldräkt, vettja. Om en ska sälja något i dessa tider måste en ha någe randigt på sig. Då köper di om de så vore småsten en sålde. Hon får tjuge kroner paret för vantarna, ge sej fasen på det!«

Med tanke på allt Sally vet om krigshets och mannamodssånger låter det som en bra idé. Gult och blått, randigt och hemvävt är det som gäller. Hon lånar en dräkt av gumman. Dräkten är köpt i affär, kanske är den faktiskt vävd i Tyskland. Men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att hon ser övertygande svensk ut.

»Randigt, färgrikt, nationellt. Men inte brokigt, inte vågigt eller blommigt, nej ränder på längden eller tvären annars var det utländskt, farligt, var zigenare, tattare. Ordentligt skulle det vara, rand efter rand, färg efter färg i ordnade rader, då visste man var man hade folk. De ordentligt randiga var svenska helt enkelt.«

Och gumman har rätt förstås. »Stig in du kvinna från Sveriges hjärta«, deklamerar en herre när Sally kliver in på Berns för att sälja.

»Alla glada, uppspelta! Ler mot kullan, mot den vackra ståtliga kullan, ser hennes vantpaket, blir lystna, nyfikna, något att köpa? Något att köpa? Kullan säljer något, vantar, ullvantar, vem vill inte köpa ullvantar! Äkta!«

Så skriver alltså Moa Martinsson på 1930-talet. Men på många sätt kunde det också vara idag. Det här kapitlet i Kvinnor och äppelträd är något av det bästa man kan läsa om hur hemslöjd kan användas för att konstruera falska ikoniska bilder av svenskhet. Tar inte Sally på sig dräkten kommer folk att tro att hon har stulit vantarna, förklarar gumman. Hennes egna fattiga kläder lever inte upp till storstadens bild av hur en vantsäljande kvinna från den svenska landsbygden ska se ut. Det krävs att hon klär ut sig för att hon ska upplevas som äkta. Det är en tydlig bild av hur nationalromantik kan fungera. Hur den lätt kan skapa en snäv bild av svenskhet, med hjälp av myter om lokal särprägel och om vad som är mer »äkta« än annat. Och idag, precis som 1918 eller 1933 finns det de som längtar tillbaka till en svunnen tid av upplevd »äkthet«. Men dagens bilder av vad som är »Sveriges hjärta« är ofta lika falska och exkluderande nu som då. Det visste Moa Martinsson och det vet vi. Fastän vi också gillar ullvantar och randiga förkläden.

Tack för alla svar!

Vantar stickade av Ella LeasEtt stort tack till alla som deltog i utlottningen av Ella Leas vantar genom att hjälpa oss att svara på några frågor på vår Facebooksida. Vi fick in runt 150 svar, och nu har vi gått igenom alla och lottat fram en vinnare. Helén från Göteborg kommer inom kort kunna värma händerna i ett par stickade tumvantar från Kihnu i Estland.

Här kommer en kort sammanställning av de vanligaste svaren vi fick in:

1. Varför läser du Hemslöjd?
– Klart vanligast är att ni läser Hemslöjd för att få inspiration, och för att den får er att må bra (det tackar vi för!). Många av er nämnde också att ni läser den för att få kunskap, bli överraskade och få nya perspektiv på slöjd.

2. Vad vill du se mer av i tidningen?
– Mer slöjd från olika delar av världen, mer återbruk och mer stickning var bland de vanligaste svaren.

3. Vilket är ditt drömtema?
– Flera teman som vi redan har planerat återkom bland era önskemål. Bland annat var det många som önskade ett temanummer om Ull. Då kan det kanske glädja er att årets sommarnummer kommer vara fullt av ull! Det har nämligen tema Fåret. Många önskade också stickning, återbruk, spinning och broderi. Det tar vi till oss inför nästa år.

Stort tack till alla som deltog, och stort grattis till Helén som vann vantarna!