På internationella kvinnodagen.

2003 står jag i gymnasieskolans bildsal och screentrycker egendesignade motiv på tröjor och på en tygkasse. Texten Sisters unite – blaffiga bokstäver i något av standardtypsnitten jag hittat i datorn, Impact om jag inte missminner mig – och en stiliserad bild av två kvinnogestalter, hand i hand. Jag går med den där tygkassen över axeln genom korridorerna dag ut och dag in under resterande delen av min gymnasieperiod, och det känns viktigt. För det finns en hotbild, en rådande ojämlikhet. Och en enad front emot den är tydligen inte är självklar.

Tio år senare, på internationella kvinnodagen, idag, läser jag Maria Svelands nyutkomna bok och känner mig arg. För att den där jävla tygpåsen behövs lika mycket idag, antagligen ännu mer. För att vi inte har kommit längre. Det där budskapet behöver fortfarande understrykas.

Det tål att tänkas på. Idag och alla andra av årets dagar.

Skrivet av: rockpaperscissors Publicerat i Okategoriserade