Knit the city gör gatan osäker

3webb_lauren-and-emma-in-action

Ordet yarnstorming hittade Lauren O’Farrell på när hon blev intervjuad av BBC i London 2009. Att prata bombning och offentlig miljö i London vid den tidpunkten var omöjligt, men termen menar hon också har en snällare klang än den amerikanska varianten. Frida Arnqvist Engström fick följa med garntaggarna Knit the City på en yarnstorming i London en snålkall vinterdag.

Jag är i London för att träffa en rad craftivister, radikalbrodöser och garnbombare. Det är bråda dagar där jag snabbt blir vän med Londons bussystem och tunnelbana, jag åker över hela staden för att få höra om sätt att förändra världen med händerna. Jag träffar människor som genuint och dagligen arbetar för en förändring genom sitt kreativa skapande. Politisk mosaik, broderi som påverkar, stickjunta för att lära nybörjare att sticka.

Lauren O’Farrell ligger bakom stickgruppen Stitch London, en avknoppning av tidiga 2000-talets Stitch’n Bitch, som nu sex år efter sin start samlar kring 12 000 stickare på sin mejllista. De träffas regelbundet och jag får under min vistelse vara med på ett av deras möten, där vi under kvällen stickar och köper lotter till ett välgörenhetslotteri som Lauren organiserat. Samma kväll får jag en gatuadress av Lauren till en planerad yarnstorming som hon och hennes crew i hennes andra stickrelaterade grupp, Knit the City, ska göra dagen därpå.

Morgonen efter är jag först på plats efter en något förvirrad tur med en alltför odetaljerad karta. Vi är i stadsdelen Hackney, där en klassisk telefonkiosk för dagen ska bli inklädd i en stor bläckfisk stickad av plastpåsar. Lauren och KTC-kompisen Emma kommer runt hörnet där jag trevande har närmat mig det japanska filmteamet. Det är dem som är anledningen till att Lauren och Emma rycker ut, japansk teve har kontaktat dem och vill göra ett inslag om brittiska yarnstormingrörelsen. Lauren skrattar när hon berättar för mig att det är hon som hittat på ordet, och att de nog bara är de som utgör den rörelsen. Men, hon och Emma har i alla fall gått med på att bli filmade. Den japanska producenten har varit oerhört noggrann i sitt reseracharbete. Han har hittat på att Lauren och Emma ska komma åkandes i en taxi iklädda solglasögon. Lauren har under morgonen twittrat och fått napp, en av hennes 7 000 följare på Twitter är en taxichaufför som hon haft kontakt med tidigare. Han kommer körandes, redo för uppgiften.

De får instruktioner, rekar lite kring telefonkiosken och det närliggande staketet. De hoppar in i taxin och efter en stund är de igång. Teveteamet filmar engagerat och både Lauren och Emma jobbar snabbt med färdigstickade figurer och smala buntband i plast. Det är en om än strålande solig, ändå råkall förmiddag i utkanterna av London.

Till skillnad från många andra garnbombare är det alltså själva historien som är det viktiga för Lauren, och hon berättar oftast med hjälp av amigurufigurer. Det sammanhållande temat är figurer som har med stadsbilden eller stadens historia att göra. Idag sätter de bland annat upp en polis, en buss, och en skylt som det står London på. Det är oklart vilken historia hon vill berätta, men det ger sig menar hon. Det viktiga för Lauren när hon gör sin yarnstorming är att få till en bra plats där så många som möjligt kan se verken, en bra historia att knyta upp figurerna kring, och bra bilder. Det gör att gruppen alltid taggar på dagtid när det är ljust. Lauren är alltid den som skriver själva berättelsen, vad de vill uttrycka med sin tagg. Oftast livetwittrar de också, det är en sport bland deras följare att hinna ut till dem när de taggar.

Dagens taggande avslutas när Lauren och Emma fått The Squid på plats på telefonkioskens tak. De är båda nöjda med insatsen och regisseras av teveteamet i att packa ihop sina grejor och gå därifrån. De kommer dock tillbaka för sitt eget absolut viktigaste mål med dagen – att dokumentera. En lång stund fotar de alla taggar, medvetna om att de kommer att vara borta inom ett par timmar. ”För så är det vanligtvis det går till”, menar Lauren. Men bläckfisken, som Lauren rullar runt i en dramaten, den lämnar hon inte kvar på gatan, den har följt med henne ut ett antal gånger.

Taxibilen kommer tillbaka, chauffören är en av Laurens fans, han berättar att han brukar titta efter hennes verk på gatorna och känner numera igen Knit the Citys signatur. Teveteamet får för sig att filma också när bläckfisken åker taxi. Hur den historien ser ut i deras inslag är det ingen som vet, men de drar med Lauren och Emma och bläckfisken till en bakgata, där det orangefärgade trasslet lassas upp på taxins tak. Ett par filmningar fram och tillbaka är allt jag hinner med, eftersom jag måste vidare till min nästa intervju. Det sista jag ser av Lauren är när hon rättar till ett av bläckfiskens öga på taxibilens tak. Taxichaffisen fotar och lägger upp på twitter. Ännu en arbetsdag i London.

Frida Arnqvist Engström

Skrivet av: Frida Arnqvist Engström Publicerat i Hemslöjd, DIY och Craftivism