Ikatväv på fyra minuter

Den amerikanska textilkonstnären Whitney Matalone har satt ihop en fyra minuter lång video där hon snabbspolar igenom processen att skapa en ikatväv. Ikat är en gammal teknik där man färgar in ett mönster antingen i varpen, inslaget eller båda, innan man väver tyget. I Whitney Matalones film är det varpen som färgas. I verkligheten tog det tre månader att färdigställa väven.

Genom att visa hela processen hoppas Whitney att fler får upp ögonen för hantverket som ligger bakom. På så vis påminner projektet om Yilisuya Dilimulatis vackra vävfilm som visades på HV Skolas examensutställning i våras.

Jeanette Schärings lilla växtfärgningsskola

Burk för växtfärgning.Avokadokärnor att färga med. Växtfärgning med rödbetor.

I veckan kom senaste numret av tidningen Hemslöjd med temat O Gräs! I tidningen porträtteras Jeanette Schäring som använder växtfärgning för att skapa både konst och vetenskap. Här bjuder på sina bästa tips till dig som vill färga naturligt!

Använd det du har omkring dig – ogräs och sånt som finns i köket.

Lägg växtmaterial i burkar med vatten och låt stå några dagar. Vattnets beskaffenhet har stor betydelse så prova gärna från olika »källor« och jämför resultaten. Vattnet kan vara varmt, ljummet eller kallt. Blir det färg i vattnet kan det bli färg på trä och textil. Lägg i tyg eller garn och se vad som händer och glöm inte att njuta av burkarna. De är vackra som de är.

Använd gärna återbruksmaterial, gammal lakansväv, linne eller ullgarner. Prova också att färga små obehandlade träsaker.

Mat, växtfärg och textilfibrer hör ihop. Från köket kan du göra färgbad av mycket:

Kaffesump, tepåsar, lökskal, krossade avokadokärnor, avokadoskal

Nässlor är bra för hälsan och komposten. Blanda i maten, i brödet, använd späda blad under tidig vår. Växten ger färg som varierar mellan gråblått och mörk grönt.

Maskrosor är nyttigt i salladen, rötterna kan användas till te. Låt blommor och stjälk ligga i en öppen burk med vatten tillsammans med textilt material i solen.

Rödkål är tacksamt att experimentera med. Ett och samma bad kan användas för många olika projekt. Lite salt ger blåare färg. Citron eller annan syra ger en mer rosa kulör. Låt stå i solen i fönstret några veckor och lägg sedan ned tyg eller garn. Man kan också koka upp i en gryta och låta det sjuda i 15 minuter, sila bort kålen, lägga i textilen och låt det sjuda 10 minuter till. Tillsätt därefter bas eller syra.

Textilen kan gärna ligga i badet över natten så att enzymutveckling tar fart. Då blir färgen mer beständig.

Björkblad, vatten och material läggs i glasburk med lock. Låt stå i soligt fönster och efter tre veckor har materialet en fantastiskt fin gul färg

Ull och siden behöver ingen förbehandling.

Fibrer från växtriket kan man förbeta i tanninbad av exempelvis te eller ekollon. Ekollon krossas och läggs i blöt i en vecka eller mer.

Gör rostvatten – en glasburk med gamla spikar eller andra järnbitar, vatten och lite vinäger. Färga direkt i rostvattnet eller förändra färgen genom att efterbeta i det.

Du som vill färga med barn kan prova att krossa bär och trycka mönster på tyg.

Att färga med växter är inte alltid giftfritt. Ta alltid reda på vad det är för växter du samlar in och hur giftiga de eventuellt är. Tänk på att även icke giftiga naturmaterial kan ge irritation. Färgningen är en kemisk process och därför ska man skydda sin hud. Använd inte samma grytor som till matlagning.

Plocka aldrig fridlysta växter och fråga markägaren om lov om du plockar utanför din egen tomt.

Jeanette Schäring

Batikkonstnären om en galet tidskrävande teknik

Tygfärgning. Foto: Tomas Woodski

Gabrielle Thibaudeau hamnade för några år sedan långt ifrån sin ateljé i Montréal i Kanada. Hon nosade upp ett stipendium för konststudier i Indonesien och gav sig av till Sydostasien för att lära sig indonesisk batik.

I sitt arbete ställer hon många bekanta frågor om vad som är slöjd och vad som är konst; var gränsen går och vad konsumenten är beredd att betala för. Nu har hon kommit tillbaka till sin hemstad Montréal och arbetar för fullt med att producera batik men även med att berätta om miljöneutrala metoder och material.

Gabrielle Thibaudeau. Foto: Tomas Woodski.Gabrielle förklarar hur hon har funderat mycket på sin roll som självförsörjande konstnär och de olika associationer vi gör mellan konst-material-etnicitet. Sedan hon kom tillbaka till Montréal har hennes undersökande arbete i mycket handlat om att hitta olika textila ytor där batik kan appliceras:

– Jag såg mig omkring där jag befann mig i en liten stad på landsbygden och slogs av hur allting var dekorerat med omsorg, från dörrposter och köksredskap till klädesplagg, och hur människor fortfarande anlitar exempelvis träsnidare, säger hon.

– När jag sedan kom tillbaka till Québec försökte jag mig på att pryda bruksföremål som sjalar, dukar och till och med sängkläder med batik. Men det här med tid… Det verkar som att det är en omöjlighet att leva på detta i Kanada idag. I snitt tar det cirka fyra månader att göra en silkessjal, vilken jag i så fall måste sälja för åtminstone $2000. Det vill ingen betala! Visst har jag sålt enstaka ”praktiska” produkter som till exempel saronger till textilsamlare, men samtidigt vet jag att de textilier jag spänner på en ram säljer för precis det pris jag ber om.

Gabrielles ateljé är fylld med tyger och de material hon använder i framställningen av batik: olika typer av pigment för infärgning, ramar och kar samt överallt buntar med de ”pennor” hon använder att smälta och applicera vaxet med. Tekniken är extremt tids- och arbetskrävande. Varje linje innebär flera vaxpåfyllningar i den lilla tratt som ska leda massan rätt.

– Det är märkligt att samhället en sådan bild av konst att vi kan identifiera konst och uppskatta den men att vi inte är beredda att betala för hantverk som förefaller vara alltför ”traditionellt”, det vill säga praktiskt eller etniskt/folkloristiskt, säger Gabrielle.

Ms. Thibaudeau använder uteslutande miljöneutrala material och pigment och arbetar med att undervisa i batik privat och på skolor samt med att försöka skapa kontakter mellan indonesiska och kanadensiska konstnärer.

Läs mer om Gabrielle Thibaudeau och hennes workshops i Québec och Indonesien här.

Tomas Woodski

Tomas Woodski från Stockholm, studsar mellan Sverige, Polen och Kanada och skriver då och då om slöjdkonst för Zickermans Värld. Själv tycker han bäst om att fläska på med tidskrävande och så traditionellt ohippa tekniker som möjligt.