Pälsgraffiti med ett budskap

Neozoon i ParisUtsorterade pälsar som inte går att sälja är något som den kreativa gruppen Neozoon tar sig an och förvandlar till något alldeles extra och eget – pälsarna får nämligen nytt liv som djur i stadsmiljön. Neozoon klipper ut konturer av djur ur pälsarna och placerar dem i det offentliga rummet. Med ett både roande och eftertänksamt budskap.

– Vår oro finns hos djuren och dess miljö. Vi ifrågasätter det västerländska förhållandet mellan människa och djur. Det kan verkligen beskrivas som schizofren. Å ena sidan har vi ton med kött i våra butiker, djur som slaktas långt borta, vars kött vi ser i sterila plastförpackningar. Å andra sidan har vi husdjur som vi göder och överöser med kärlek och omsorg. Vi värderar verkligen djur olika allt utifrån våra olika behov, säger representanter från Neozoon när jag får tag i dem.

Neozoon i ParisNeozoon i Berlin

Neozoon startade med sin pälsgraffiti 2008 och de är sedan dess verksamma främst i Berlin och i Paris. De är alla kvinnor och hämtar referenser och inspiration från andra kvinnliga gatuartister, som bland annat Swoon, Barbra Kreuger och Guerilla Girls. Idag ägnar de sig allt mer åt filmskapande, men är fortfarande aktiva i det offentliga rummet med installationer och filmvisningar.

Sin pälsgraffiti ser de främst som ett ifrågasättande om hur vi ser på djur och framförallt hur vi ser på deras päls:

– Vi tar de återbrukade pälsarna och ger dem sin ursprungliga form. På så vis vill vi väcka frågor om djurens existensberättigande – där också frågan om varför vi ser vi allt mindre djur i vår urbaniserade värld är viktig – och alltså även ifrågasätta det vis vi möter djur snarare i köttdisken än i verkliga livet.

Frida Arnqvist Engström

Neozoon i Berlin

Delta i slöjdflashmob i helgen!

På lördag den 24 november kan du och alla andra som vill vara med i en flashmob för slöjd och hantverk! En flashmob är en grupp människor som plötsligt samlas på en offentlig plats och gör något oväntat. På lördag är det En köpfri dag, och det vill nätverket Sjutton uppmärksamma med en slöjdflashmob som vem som helst, var som helst kan delta i. Poängen är att samla ett gäng människor på en plats, som plötsligt och till synes oberoende av varandra börjar slöjda.

– Min tanke är att det ska vara en tyst och förhoppningsvis tydlig och kraftfull demonstration av vilka fantastiska möjligheter vi har i vår hand och att det går att förändra saker (både för sig själv men också för samhället) genom att börja göra själv. Jag har tagit starkt intryck av utställningen Craftwerk 2.0 jag såg i Jönköping för ett par år sen. Ett av slagorden var ”the revolution is being handmade”. Det är tilltalande med ett stillsamt trots mot rådande ordning: vi behöver inte bara vara konsumenter, alla har helt egna möjligheter att byta ruta i det systemet när andan faller på, förklarar Fia Lindblom, representant för Sjutton som tagit initiativ till flashmobben.

Vill du vara med? Kolla in Facebookeventet och hör av dig till nätverket Sjutton. Sedan är det bara att plocka med sig verktyg och material och dra ut på stan!

Att tagga med garn – del 1

Knitta, Please!

Att tagga offentliga platser med garn – garngraffiti – har blivit en global uttrycksform. Zickermans Frida Arnqvist Engström har följt rörelsen sedan 2006 och ser en konstform som utvecklats till en uttrycksfull livsstil. Här tecknar hon sin bild av garngraffitins historia och kan konstatera att det är en värld full av kreativitet, politisk övertygelse, feministisk kamp och uppvärderande av kvinnligt hantverk.

Visste hon vad hon gjorde, amerikanska Magda Sayeg, den där dagen hon bestämde sig för att sticka in dörrhandtaget i sin klädbutik i Houston hösten 2005? Hon fick i alla fall mersmak. Tillsammans med övriga stickare i gruppen Knitta Please, räknas Magda som en av grundarna av den numera globala stickgraffitirörelsen. Denna första cozie runt dörrhandtaget blev vad Knitta refererar till som ”the Alpha Piece”. Med hjälp av stickat garn i offentlig miljö sprids garngraffitins undergroundbudskap efter det som en löpeld över hela världen. Det sägs dock att garngraffiti skymtades i Nederländerna redan i maj 2004, men genomslaget som Knitta Please fick året därpå får ändå anses ha givit termen global styrfart.

Garngraffiti kan vara snabba, enkla tags eller intrikata platsspecifika verk. Ofta växlar utförarna mellan uttrycken, och samma typ av rebellanda och humor förenar dem.

Garngraffiti befinner sig precis som graffiti i gränslandet för vad som är lagligt. Synen på graffiti varierar beroende på var man bor. I Stockholm råder exempelvis nolltolerans mot all typ av graffiti – allt som upptäcks ska polisanmälas och saneras inom 24 timmar. Också globalt har synen på garntaggandet skapat lagligt huvudbry. Att tagga kvällstid i mörker, samt ha ett taggnamn, har därför varit minst lika viktigt för garntaggarna som inom övrig graffitivärld. Även om vi inte finner slutresultatet lika definitivt eller kanske förargelseväckande är det en realitet för de flesta taggare.

Magda Sayeg och hennes medstickare i Knitta hade som alias PolyCotN och A Krylik. Tillsammans började de två kring årsskiftet 2006 att sticka in inte bara ett dörrhandtag, alltså utan också andra delar av offentlig miljö. Snabbt blev Knitta en stickgrupp som ägnade kvällar åt att tagga Houstons gator. Lyktstolpar, bilantenner, vägskyltar, staket och bänkar – alla fick de en luddigare och färggladare yta.

Knitta, Please!Knitta, Please!

Ett par år tidigare hade Stich ’n Bitch-rörelsen exploderat, där offentliga stickkaféer gav anonyma stickare möjlighet att utöva sitt intresse publikt. Det blev inte bara rumsrent att sticka, det blev dessutom coolt. Bakom stickcafé-rörelsen ligger Debbie Stoller, som basar för det feministiska magasinet Bust. Hon är en inbiten stickare, och förenar här sina två intressen, feministisk strategi och stickning. Stitch ’n Bitch handlar om att sticka med attityd, stolthet och att uppvärdera stickningen som hantverk och tradition. Den första Stitch’n Bitch-juntan startade 1999 och 2004 kom Debbie Stollers första bok i ämnet. Ur detta stickklimat klev Magda Sayeg och de övriga stickarna i Knitta. De hade alla för många ofärdiga projekt liggande, och vände sig mot ”det fina” stickandet. Jag gjorde en intervju med Magda våren 2007, där hon sa att hon var för rastlös och för talanglös för att sitta på café och sticka en babyfilt.

– Jag har svårt att identifiera mig med de stickkaféer som finns. Garngraffi kräver varken tid eller talang. Idén bakom Knitta är att vi gör våra tags i det offentliga rummet som tillfälliga utsmyckningar med garn, berättade hon för mig.

Knittas signum var länge den instickade bilantennen, alltid med en medföljande tagg med uppmaningen ”knitta, please”. Idag ingår Magda Sayeg i en internationell konstvärld där hon anlitas av institutioner och företag för att garntagga. Hon har med sitt arbete klivit in i erkända publika kretsar snarare än att figurera i graffitins anonymitet. Men utan den där första cozien för sju år sedan hade vi inte haft den alternativa graffitin i garn som pryder våra gator.

Frida Arnqvist Engström

Knitta, Please!

Spetskonst på gatan i Vadstena

På lördag den 9 juni öppnar utställningen Spetskonst på Vadstena Slott. Utställningen är en del av Hemslöjdens 100-årsjubileum och kommer visa både den världsberömda vadstenaspetsen och nya verk av ett tiotal konstnärer. Bland de medverkande finns band annat Ingrid Eggiman-Jonsson som knypplat fågeln här under och Elin Ivre, som vi skrivit om tidigare och som sytt en dräkt inspirerad av spets.

Som uppladdning inför vernissagen och för att ingen ska råka gå miste om utställningen har flera övergångsställen i Vadstena dekorerats med spetsmönster som visar vägen till utställningen.

Rainbow Family Village gör skäl för sitt namn

Välkomna till Rainbow Family Village! Nog kan man väl verkligen säga att byn gör skäl för sitt namn? Zickermans häpnar och berättar idag en historia om en gammal man som i all sin kreativitet beslutade sig för att göra skillnad – med färg, mönster och figurer i all sin prakt.

Bilderna kommer från en del i staden Taichung i Taiwan. Platsen som idag alltså går under namnet Rainbow Village är ursprungligen en militäranläggning för anhöriga från 1940 och 50-talen. Byn riskerade att rivas, vilket kanhända gjorde att den idag 90-årige Huang Yongfu började måla för ett par år sedan, men informationen om varför han smyckat hela anläggningen så vackert är knapphändig. Zickermans fick tag i Steven Barringer som jobbar som språklärare i Taichung och som tagit alla fantastiska bilder.

– Det lilla jag vet är att Huang Yongfu har bott i byn men att han ursprungligen kommer från Hong Kong.  Det sägs att han började måla byn som ett försök att bevara den då det rivs och byggs mycket nytt runt om i Taichung. Eller bara att han tog tillfället i akt att skapa något vackert då byn ju är uttömd och uträknad.

Enligt Steven Barringer kan motiven, figurerna och budskapen vara bilder från Huang Yongfus drömmar. Det lär också vara Huang Yongfu som målat hela byn själv, men det pratas om att han haft viss assistans, berättar Steven.

– Idag är byn ett populärt turistmål, hit vallfärdar även en rad fotografer, vilket man ju kan förstå. Det är också ett väldigt populärt för nygifta från Taichung att komma hit och ta sina bröllopsbilder här.

Borgmästaren i Taichung lär ha gett Huang Yongfu rätt. Rainbow Family Village kommer inte att rivas, den gamle mannen kan alltså andas ut.

Frida Arnqvist Engström

Digital graffiti i Kabul

Digital graffiti av Shamsia HassaniShamsia Hassani. Foto Sofia Eriksson.

I Afghanistan håller en graffitikultur på att växa fram. Men huvudstaden Kabul är förmodligen en av världens farligaste platser för den som vill sprida politiska budskap med sprayburken som enda vapen. Den unga konstnären Shamsia Hassani har löst problemet genom att utveckla en egen form av digital graffiti.

Beväpnade soldater, poliser och vakter utgör en sorgligt självklar del av det afghanska vardagslivet, och gör det synnerligen besvärligt för folkliga protester i form av graffiti. De få (manliga) graffare som vågar riskera livet för att sprida sina budskap rör sig i stadens utkanter, och alltid i skydd av nattens mörker.

För afghanska kvinnor är det nattliga smygandet inget alternativ. Även om Afghanistan långsamt förändras, medför landets konservativa värderingar fortfarande stora begränsningar för kvinnor.

Den 23-åriga konstnären Shamsia Hassani började intressera sig för graffiti när hon förra året deltog i en workshop ledd av utländska graffitimålare. Hennes första målning föreställde flera kvinnor i burka som steg upp ur vattnet.

– Jag ville visa att alla kvinnor är rena som vatten. Det var första gången jag målade med sprayfärg på en vägg. Det var en annorlunda konstform för mig, säger Shamsia som annars jobbar mest med måleri och fotografi.

Shamsia har inte kunnat måla något på gatan än. Men hon tröttnade på att sitta och vänta på sin tur och sprider istället sin graffiti på Kabuls gator med hjälp av ett ritprogram i datorn. Den digitala graffitin utgår från fotografier Shamsia själv tagit i de delar av staden som hon tycker borde prydas av hennes målningar.

– Som afghansk tjej kan jag inte måla utomhus. Det är inte accepterat. Men med min nya sorts graffiti kan jag måla var jag vill. Det är bara min fantasi som sätter gränser, säger hon.

Inspirationen till sin konst hittar Shamsia hos favoritkonstnären Van Gogh, och ibland hos Picasso. Det som tilltalar henne mest med graffitin som konstform är att den når ut till helt vanliga afghaner.

– Alla typer av människor exponeras för graffiti. Konstverk som hänger på utställningar syns bara en begränsad tid, medan graffitin är stor och evig och fastnar i människors sinnen.

För Shamsia är konsten ofta politisk, och behandlar många gånger olika former av samhällsproblem. Kvinnors situation är ett vanligt tema, både i hennes tavlor och i hennes graffiti.

– Men i Kabul är situationen för kvinnor inte allt för dålig. Jag är nöjd med hur jag har det, det finns andra som har det sämre. I andra provinser har kvinnor större problem med att de inte kan göra som de vill.

Shamsia tror inte att situationen i Afghanistan kommer att förändras inom en överskådlig framtid, och därför kommer hon kanske aldrig att kunna måla utomhus. Men hon är ändå nöjd över att ha skapat sin egen form av graffiti.

– Visst är situationen tråkig, men på ett sätt är det också bra. Om jag kunde måla på gatorna så skulle jag inte ha utvecklat min egen typ av graffiti. Och den sortens graffiti kan bara göras i datorn, inte på gatorna.

Sofia Eriksson

Digital graffiti av Shamsia HassaniShamsia Hassanis första graffitimålning

Ollio – Den tuftande graffaren

Ollios/Jonathan Josefssons tuftade mattorOllios/Jonathan Josefssons tuftade mattor

Ollio är graffitimålaren som gick vidare från sprayburkar och spritpennor och började tufta mattor. Men uttrycket och sättet att tänka är inte så annorlunda, säger han.

Ollios graffitimattor är som stora sjok av mjuk härlig mossa. Och precis som mossan i skogen växer graffitimattorna ojämnt. Färgerna och formerna kommer i slumpartade formationer.

– Jag har arbetat fram en metod där jag försöker inte tänka alls när jag jobbar utan bara går på improvisation och intuition. Jag bara tar en färg och börjar jobba med den och så får allt växa fram efter hand. Mycket av arbetet handlar om att inte tänka och att inte välja. Det känns som magi att det får växa fram och att jag själv inte har någon kontroll över det.

Konstnären Jonathan Josefsson – eller Ollio som han kallar sig som konstnär – har gjort graffiti i femton år. För sju år sedan började han utöva det i textil form. Det låter som två skilda världar, men faktum är att tekniken är i princip densamma. I både fallen handlar det om ett snabbt hantverk där det gäller att vara väldigt fokuserad och bestämd under arbetets gång.
– Är man inte det blir det inte bra. Sprayfärgen börjar rinna och klibba om man inte gör det tillräckligt snabbt. Den tuftade mattan blir inte heller bra om man gör den för långsamt, man måste hela tiden veta vart man är på väg.

En annan likhet mellan traditionell graffiti och den textila graffiti som Ollio gör är arbetet med färger. När man tuftar en matta använder man sig av en så kallad tuftningspistol som ser ut ungefär som en skruvdragare, men som fungerar ungefär som en handhållen symaskin som man ”spraysyr” fast ullgarn på en väv med. Och på samma sätt som när man syr med en symaskin eller sprayar med en sprayburk går det bara att använda en färg i taget. Resultatet blir ett mönster med skarpa linjer mellan de olika färgerna.
Den största skillnaden är själva slutprodukten.
– Det blir två helt olika konstverk. En målning är aningen på en duk eller en vägg och en matta är ju en matta. Och sen är det det här mjuka i mattan; att fibrerna syns och att man kan se varje tråd. Färgerna blir väldigt fina i de här trådarna tycker jag, det skapas en massa färger i varje färg.

De senaste åren har det varit mycket urban konst med textila inslag; stickgraffiti, offentligt broderi och liknande projekt. Varför tror du att det kommer just nu?

– Det finns någon lekfullhet i textila material och det är något som man kan experimentera med som man inte har gjort innan. Och det är inte särskilt allvarligt, jag gillar att det är lekfullt och naivt på något sätt.

Det finns en ständig pågående diskussion om huruvida graffiti är konst eller inte och en liknande diskussion finns det om textil konst. Flera textilkonstnärer pratar om att vikten av att uppgradera det stereotypt kvinnostämplade textila handarbetet, ja de rent av ser sitt konstutövande som en feministisk aktion. Men några sådana tankar har inte Ollio.

– Jag tycker att det är ett konstigt sätt att se på konst, att man ska värdera det i olika nivåer. Jag tycker man ska värdera konst efter sin egen smak och inte efter olika material.

För Ollio är uttrycksättet sekundärt, det som driver honom är själva kreativiteten; att skapa.
– Jag jobbar inte med budskap, jag vill inte förmedla något större. Jag gör positiva bilder med glada färger, det är inte djupare än så. Men väldigt många säger att de blir glada och att de vill stoppa in händerna i mattorna, det kanske är ett budskap i sig.

Nana Håkansson

Jonathan Josefsson/Ollio är akuell med en utställning på Galleri Magnus Winström i Göteborg, 24 september till 16 oktober, där han mestadels kommer att visa tuftade mattor.

Graffiti av Ollio

 

 

Städgraffiti med lite enklare medel

Durban Scrubbers.

I förrgår skrev vi om städgraffiti här på Zickermans, där genren kartlades och beskrevs utifrån politiska och miljöpolitiska förtecken. Städtaggaren Paul Moose Curtis är den pionjär på området som numera gör reklam och kampanjer i stor skala. Han använder sig av stora träschabloner och en högtrycksspruta när han arbetar. I Durban i Sydafrika finns ett gäng studenter som inspirerade av Moose har givit sig in på städgraffitins marker. De kallar sig scrubbers, och arbetar i mindre skala och med enklare metoder – en pappersschablon, en skurborste och med en hel del tålamod och fantasi går det att få till en så här vacker vägg. Skribenten och bloggaren Niel Coppen skriver om dessa scrubbers och visar dessa bilder.

Men det är ändå kanske en del arbete inblandat för den som vill städtagga en vägg. Snäppet enklare är då kanske Dirty Car Art? Med utgångspunkt i en smutsig bilruta med ett inskrivet budskap ”tvätta mig!” har genren växt till att bli ytterligare ett sätt att sätta sin egen prägel på den urbana miljön. Amerikanske Scott Wade har förfinat tekniken och helt enkelt gjort sig ett namn på smuts. Men fortfarande är det bara ditt finger och en rejält smutsig bilruta som behövs för att komma igång.

Frida Arnqvist Engström

Dirty car art av Scott WadeDirty car art av Scott Wade

Städgraffiti – är det olagligt att städa offentligt?

Mooses städade landskap

När den före detta kökshjälpen Paul Curtis skrubbade en av köksväggarna i det smutsiga köket på en sylta i London lite för mycket insåg han att han drog ris till egen rygg. Den fläck i köket där trasan varit blev obönhörligt mycket tydligare än väggen runtomkring. Det var bara att städa resten av väggen också. Så säger i alla fall den myt som florerar kring Paul Curtis numera. Sedan ett par år tillbaka har han artistnamnet Moose,  och är städgraffititaggare.  Han håller till i Leeds och i London och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete. Han började i liten skala, men gör numera verk inte sällan sponsrade av företag, som detta landskap ovan som städföretaget Green Works var med och stödde.

Genren städgraffiti har växt och blivit ett fenomen globalt, många utövare har än mer uttalat politiskt engagemang än exempelvis Moose. Och internationellt är sökorden många; reverse graffiti, clean graffiti, clean tagging, eco friendly graffiti, green graffiti. På svenska vet jag inte om vi säger något annnat (än) än städgraffiti.

Även om ingenting annat än schabloner, trasor, svampar, vatten och eventuellt en högtrycksspruta används är det ett fenomen som är svårt att ta ställning till för myndigheter och samhälle. Hur olagligt kan det vara att städa offentligt?  Ofta har alltså reverse graffiti använts som politiskt uttryckssätt, av exempelvis miljörörelsen som inlägg i debatten om miljöförstöringen.  Greenpeace har vid flertalet tillfällen använt sig av högtryckstvättar för att få fram sina budskap. Här är exempelvis en aktion från Stockholm.

Alexandre Orions städmuralAlexandre Orion

Den brasilianske politiske städtaggaren Alexandre Orion gjorde för ett par år sedan en stor muralmålning i smuts i en av Sao Paulos hårt trafikerade biltunnlar. Stadens myndigheter visste inte vad de skulle göra åt de framtvättade dödskallarna, men kunde inte hitta något att åtala Alexandre Orion för. Men samtidigt ville de få honom att sluta och vidtog drastiska åtgärder – de lät tvätta alla biltunnlar i hela Sao Paulo. Också Moose egna verk har engelska myndigheter haft det svårt med. Vid ett tillfälle blev Moose beordrad att städa upp efter sig. Hur det nu gick till.

Men inte alla inblandade myndigheter fördömer städgraffitin. Kolla in den här videon från brasilianska Porto Alegre, där ett gäng städtaggare genomför kampanjen ”för ett rent Porto Alegre” i en biltunnel i staden. Och får snabbt besök av polisen. Men videon får ett fint slut, där också poliserna efter lite övertalning står och skrubbar.

Städgraffiti har en enorm genomslagskraft. Det enkla tillvägagångssättet och den direkta tillgången till taggytor förbluffar. Varhelst det är smutsigt kan det bli en städtagg. Kanske är det också därför städgraffiti är mer av en nagel i ögat än en konstform för ansvariga politiker och myndigheter. Tydligare sätt att peka på oro för den pågående miljöförstöringen finns kanske inte just nu?

Frida Arnqvist Engström

The Pansy Project väcker tankar om homofobi

The pansy project

The Pansy Project, Penséprojektet, går ut på att grundaren av projektet, konstnären Paul Harfleet, planterar penséer på platser där där någon utsatts för våld eller trakasserier med homofobiska inslag. I klippet nedan förklarar Paul Harfleet hur projektet började. Det engelska namnet på blomman, pansy, kommer precis som det svenska namnet från franskans pensée, som betyder tanke. Men på engelska är pansy också ett slangord för bög. Penséerna som planteras ut fotograferas och döps efter vad personen blivit utsatt för och bilderna läggs ut på projektets sajt eller blogg.

Projektet har pågått i sex år och fått mycket uppmärksamhet. Runtom i världen planterar människor penséer för att påminna om de övergrepp och hatbrott HBTQ-personer utsätts för. Förutom de blygsamma penséerna har The Pansy Project delat ut penséer till förbipasserande och pratat med dem om homofobi och gjort massiva penséinstallationer.

Nu har Paul Harfleet också startat en insamling på Crowdfunder för att kunna göra en publikation, till exempel en bok eller dokumentär, om projektet. Alla som donerar minst 10£ får ett handgjort tackkort från Paul Harfleet och donerar du 50£ får du ett signerat ex av publikationen när den väl kommer ut. Alla som donerar får också ett hedersomnämnande på sajten, bloggen och i den kommande publikationen.