Att tagga med garn – del 2

Zickermans fortsätter vår genomgång av garngraffitins historia, se första delen här. Garntaggande, garngraffiti, engelskans yarn bombing eller yarn storming. Rörelsen med många namn har endast sju år på nacken, men är väl omskriven och omdebatterad. Och allt som behövs är stickor och lite garn.

I London finns sedan 2009 gruppen Knit the City med stickaren Lauren O’Farrell i spetsen. Knit the City tillhör den kategori garntaggare som med sina utsmyckningar vill berätta en historia.  Beväpnade med humor och dräpande samhällskommentarer bygger Knit the City upp sina budskap utifrån situationer och miljöer där taggarna placeras. Med alias som Deadly Knitshade och Lady Loop vill också de uppvärdera det traditionellt kvinnliga stickandet och låta det ta plats i det offentliga rummet. Knit the City benämner sitt taggande som yarn storming, och kring det brittiska uttrycket har många garntaggare samlats.

Knit the City har bland annat en efterföljare i Saltburn by the sea-knitter som med sina olympiska figurer pryder och lämnar avtryck på en pir längs Englands nordöstra kustband. Och det är kanske just det som är kärnan i garngraffitin; att ta den offentliga miljön i besittning och att själv vilja tillföra, säga eller påverka något – vare sig det gäller åsikter kring olympiska spel, miljöpolitik eller kvinnligt hantverk.

Att tagga offentliga byggnader, statyer, träd, eller lyktstolpar berättar något. Garntaggandet kan ses som ett feministiskt ställningstagande, där kvinnlig handarbetstradition uppvärderas och markeras. Taggandet utförs oftast också av kvinnor, som genom garngraffitin på ett nytt sätt deltar i diskussionen om det offentliga rummet. Graffitivärlden är traditionellt mansdominerad, genom garnet som material har kvinnor också börjat uttrycka sig. Den estetiska och överraskande aspekten av garngraffiti är förstås inte heller att förringa, garnet som oväntad symbol i stadsrummet är för många en kick i sig. Att göra det offentliga rummet varmare, och mer ombonat är ytterligare en drivkraft för garntaggare.

I Sverige finns Stickkontakt och Masquerade . Gruppen Masquerade var tidigt ute, de två medlemmarna organiserade sig redan 2006 och har sedan dess satt Stockholm – där de är verksamma – på garngraffitikartan. Masquerade är uttalat feministiska i sitt arbete, där tankar kring förspilld kvinnokraft och feministisk närvaro på gatorna är drivkrafter. Masquerade liksom Stickkontakt medverkar numera vid en rad evenemang runt om i världen, där garngraffiti, gatukonst och politik diskuteras.

I år har garngraffitirörelsen sju år på nacken, och även om Magda Sayeg och hennes Knitta-stickare blivit mer av konstnärliga stickentreprenörer som medverkar vid offentligt arrangerade installationer (se tidigare inlägg) råder det en febril garngraffitifeber runt om i världen. Sajten Yarn Bombing, där Mandy Moore och Leanne Prain dokumenterar andra garnbombare samt visar upp sina egna alster är en bra källa för att hålla sig uppdaterad. Liksom Yarnbombing Los Angeles, för det börjar experimenteras allt mer där ute. Rörelsen Knitted Landscaping stickar exempelvis in naturen. Det finns också konstnärer som använder sig av stickgraffitin som uttryck, se polska Agata Olek. Eller garntaggare som faktiskt inte stickar – kolla in Juliana Santacruz Herrera. Bara för att nämna några exempel.

Tyska B-Arbeitens bildserie på ett instickat träd har spridits världen över i sociala medier. De har låtit dokumentera sin gigantiska garntagg över ett år för att följa årstidernas skiftningar.

Stickgraffitin har över åren fortsatt väcka förundran, uppmärksamhet och glädje. Även om stickningen i sig inte behöver eller bör vara perfekt – restgarnerna och spillet som används är ju det som givit graffitin i garn dess färgstarka och speciella utseende – är genren ett tydligt bevis på att fler och fler fått upp ögonen just för vad som är möjligt att göra med stickor och garn. Att garngraffitin bidragit till den stickboom som vi sett parallellt med garntaggandet är ingen överdrift. Jag skulle säga att mycket av de föresatser man genom åren haft – att uppvärdera kvinnligt hantverk – har fungerat. För att citera Debbie Stoller, som grundade Stitch’n Bitch-rörelsen – ”Knitting is the new rock ’n roll. I think our grandmothers would be really proud”.

Frida Arnqvist Engström

Nyfiken på bildinspiration? Bildgoogla termer som Yarn bombing och Yarn graffiti, eller besök Flickr och gör samma sak där, sök på ord som Yarn bombing eller Yarn graffiti.

De bilder som finns i detta inlägg saknar ibland upphovskällor – bilderna cirkulerar på nätet med okända fotografer. Ibland är det också svårt att veta vem som ligger bakom själva taggarna, då garngraffitin i sig är offentlig och ofta anonym.

Att tagga med garn – del 1

Knitta, Please!

Att tagga offentliga platser med garn – garngraffiti – har blivit en global uttrycksform. Zickermans Frida Arnqvist Engström har följt rörelsen sedan 2006 och ser en konstform som utvecklats till en uttrycksfull livsstil. Här tecknar hon sin bild av garngraffitins historia och kan konstatera att det är en värld full av kreativitet, politisk övertygelse, feministisk kamp och uppvärderande av kvinnligt hantverk.

Visste hon vad hon gjorde, amerikanska Magda Sayeg, den där dagen hon bestämde sig för att sticka in dörrhandtaget i sin klädbutik i Houston hösten 2005? Hon fick i alla fall mersmak. Tillsammans med övriga stickare i gruppen Knitta Please, räknas Magda som en av grundarna av den numera globala stickgraffitirörelsen. Denna första cozie runt dörrhandtaget blev vad Knitta refererar till som ”the Alpha Piece”. Med hjälp av stickat garn i offentlig miljö sprids garngraffitins undergroundbudskap efter det som en löpeld över hela världen. Det sägs dock att garngraffiti skymtades i Nederländerna redan i maj 2004, men genomslaget som Knitta Please fick året därpå får ändå anses ha givit termen global styrfart.

Garngraffiti kan vara snabba, enkla tags eller intrikata platsspecifika verk. Ofta växlar utförarna mellan uttrycken, och samma typ av rebellanda och humor förenar dem.

Garngraffiti befinner sig precis som graffiti i gränslandet för vad som är lagligt. Synen på graffiti varierar beroende på var man bor. I Stockholm råder exempelvis nolltolerans mot all typ av graffiti – allt som upptäcks ska polisanmälas och saneras inom 24 timmar. Också globalt har synen på garntaggandet skapat lagligt huvudbry. Att tagga kvällstid i mörker, samt ha ett taggnamn, har därför varit minst lika viktigt för garntaggarna som inom övrig graffitivärld. Även om vi inte finner slutresultatet lika definitivt eller kanske förargelseväckande är det en realitet för de flesta taggare.

Magda Sayeg och hennes medstickare i Knitta hade som alias PolyCotN och A Krylik. Tillsammans började de två kring årsskiftet 2006 att sticka in inte bara ett dörrhandtag, alltså utan också andra delar av offentlig miljö. Snabbt blev Knitta en stickgrupp som ägnade kvällar åt att tagga Houstons gator. Lyktstolpar, bilantenner, vägskyltar, staket och bänkar – alla fick de en luddigare och färggladare yta.

Knitta, Please!Knitta, Please!

Ett par år tidigare hade Stich ’n Bitch-rörelsen exploderat, där offentliga stickkaféer gav anonyma stickare möjlighet att utöva sitt intresse publikt. Det blev inte bara rumsrent att sticka, det blev dessutom coolt. Bakom stickcafé-rörelsen ligger Debbie Stoller, som basar för det feministiska magasinet Bust. Hon är en inbiten stickare, och förenar här sina två intressen, feministisk strategi och stickning. Stitch ’n Bitch handlar om att sticka med attityd, stolthet och att uppvärdera stickningen som hantverk och tradition. Den första Stitch’n Bitch-juntan startade 1999 och 2004 kom Debbie Stollers första bok i ämnet. Ur detta stickklimat klev Magda Sayeg och de övriga stickarna i Knitta. De hade alla för många ofärdiga projekt liggande, och vände sig mot ”det fina” stickandet. Jag gjorde en intervju med Magda våren 2007, där hon sa att hon var för rastlös och för talanglös för att sitta på café och sticka en babyfilt.

– Jag har svårt att identifiera mig med de stickkaféer som finns. Garngraffi kräver varken tid eller talang. Idén bakom Knitta är att vi gör våra tags i det offentliga rummet som tillfälliga utsmyckningar med garn, berättade hon för mig.

Knittas signum var länge den instickade bilantennen, alltid med en medföljande tagg med uppmaningen ”knitta, please”. Idag ingår Magda Sayeg i en internationell konstvärld där hon anlitas av institutioner och företag för att garntagga. Hon har med sitt arbete klivit in i erkända publika kretsar snarare än att figurera i graffitins anonymitet. Men utan den där första cozien för sju år sedan hade vi inte haft den alternativa graffitin i garn som pryder våra gator.

Frida Arnqvist Engström

Knitta, Please!

Städgraffiti med lite enklare medel

Durban Scrubbers.

I förrgår skrev vi om städgraffiti här på Zickermans, där genren kartlades och beskrevs utifrån politiska och miljöpolitiska förtecken. Städtaggaren Paul Moose Curtis är den pionjär på området som numera gör reklam och kampanjer i stor skala. Han använder sig av stora träschabloner och en högtrycksspruta när han arbetar. I Durban i Sydafrika finns ett gäng studenter som inspirerade av Moose har givit sig in på städgraffitins marker. De kallar sig scrubbers, och arbetar i mindre skala och med enklare metoder – en pappersschablon, en skurborste och med en hel del tålamod och fantasi går det att få till en så här vacker vägg. Skribenten och bloggaren Niel Coppen skriver om dessa scrubbers och visar dessa bilder.

Men det är ändå kanske en del arbete inblandat för den som vill städtagga en vägg. Snäppet enklare är då kanske Dirty Car Art? Med utgångspunkt i en smutsig bilruta med ett inskrivet budskap ”tvätta mig!” har genren växt till att bli ytterligare ett sätt att sätta sin egen prägel på den urbana miljön. Amerikanske Scott Wade har förfinat tekniken och helt enkelt gjort sig ett namn på smuts. Men fortfarande är det bara ditt finger och en rejält smutsig bilruta som behövs för att komma igång.

Frida Arnqvist Engström

Dirty car art av Scott WadeDirty car art av Scott Wade

Städgraffiti – är det olagligt att städa offentligt?

Mooses städade landskap

När den före detta kökshjälpen Paul Curtis skrubbade en av köksväggarna i det smutsiga köket på en sylta i London lite för mycket insåg han att han drog ris till egen rygg. Den fläck i köket där trasan varit blev obönhörligt mycket tydligare än väggen runtomkring. Det var bara att städa resten av väggen också. Så säger i alla fall den myt som florerar kring Paul Curtis numera. Sedan ett par år tillbaka har han artistnamnet Moose,  och är städgraffititaggare.  Han håller till i Leeds och i London och har fått stor uppmärksamhet för sitt arbete. Han började i liten skala, men gör numera verk inte sällan sponsrade av företag, som detta landskap ovan som städföretaget Green Works var med och stödde.

Genren städgraffiti har växt och blivit ett fenomen globalt, många utövare har än mer uttalat politiskt engagemang än exempelvis Moose. Och internationellt är sökorden många; reverse graffiti, clean graffiti, clean tagging, eco friendly graffiti, green graffiti. På svenska vet jag inte om vi säger något annnat (än) än städgraffiti.

Även om ingenting annat än schabloner, trasor, svampar, vatten och eventuellt en högtrycksspruta används är det ett fenomen som är svårt att ta ställning till för myndigheter och samhälle. Hur olagligt kan det vara att städa offentligt?  Ofta har alltså reverse graffiti använts som politiskt uttryckssätt, av exempelvis miljörörelsen som inlägg i debatten om miljöförstöringen.  Greenpeace har vid flertalet tillfällen använt sig av högtryckstvättar för att få fram sina budskap. Här är exempelvis en aktion från Stockholm.

Alexandre Orions städmuralAlexandre Orion

Den brasilianske politiske städtaggaren Alexandre Orion gjorde för ett par år sedan en stor muralmålning i smuts i en av Sao Paulos hårt trafikerade biltunnlar. Stadens myndigheter visste inte vad de skulle göra åt de framtvättade dödskallarna, men kunde inte hitta något att åtala Alexandre Orion för. Men samtidigt ville de få honom att sluta och vidtog drastiska åtgärder – de lät tvätta alla biltunnlar i hela Sao Paulo. Också Moose egna verk har engelska myndigheter haft det svårt med. Vid ett tillfälle blev Moose beordrad att städa upp efter sig. Hur det nu gick till.

Men inte alla inblandade myndigheter fördömer städgraffitin. Kolla in den här videon från brasilianska Porto Alegre, där ett gäng städtaggare genomför kampanjen ”för ett rent Porto Alegre” i en biltunnel i staden. Och får snabbt besök av polisen. Men videon får ett fint slut, där också poliserna efter lite övertalning står och skrubbar.

Städgraffiti har en enorm genomslagskraft. Det enkla tillvägagångssättet och den direkta tillgången till taggytor förbluffar. Varhelst det är smutsigt kan det bli en städtagg. Kanske är det också därför städgraffiti är mer av en nagel i ögat än en konstform för ansvariga politiker och myndigheter. Tydligare sätt att peka på oro för den pågående miljöförstöringen finns kanske inte just nu?

Frida Arnqvist Engström

The Pansy Project väcker tankar om homofobi

The pansy project

The Pansy Project, Penséprojektet, går ut på att grundaren av projektet, konstnären Paul Harfleet, planterar penséer på platser där där någon utsatts för våld eller trakasserier med homofobiska inslag. I klippet nedan förklarar Paul Harfleet hur projektet började. Det engelska namnet på blomman, pansy, kommer precis som det svenska namnet från franskans pensée, som betyder tanke. Men på engelska är pansy också ett slangord för bög. Penséerna som planteras ut fotograferas och döps efter vad personen blivit utsatt för och bilderna läggs ut på projektets sajt eller blogg.

Projektet har pågått i sex år och fått mycket uppmärksamhet. Runtom i världen planterar människor penséer för att påminna om de övergrepp och hatbrott HBTQ-personer utsätts för. Förutom de blygsamma penséerna har The Pansy Project delat ut penséer till förbipasserande och pratat med dem om homofobi och gjort massiva penséinstallationer.

Nu har Paul Harfleet också startat en insamling på Crowdfunder för att kunna göra en publikation, till exempel en bok eller dokumentär, om projektet. Alla som donerar minst 10£ får ett handgjort tackkort från Paul Harfleet och donerar du 50£ får du ett signerat ex av publikationen när den väl kommer ut. Alla som donerar får också ett hedersomnämnande på sajten, bloggen och i den kommande publikationen.

Gräsgraffiti och fröbomber – gerillaodlarens bästa verktyg

Gräsgraffiti av Edina Tokodi i New Yorks tunnelbanaEdina Tokodi sätter upp en grästagg.

Om alla hade en liten trädgård att odla i skulle världen se annorlunda ut, det är gerillaodlaren och gatukonstnären Edina Tokodi övertygad om. Därför gör hon graffiti av gräs och mossa som hon placerar på öde tomter, på stängsel, gator och i gränder, i ett försök att i alla fall sprida lite växtgläjde och odling.

Edina Tokodi är ursprungligen från Ungern, där hon efter avslutade konststudier gjorde sin första gräsinstallation 2004. Numera bor och verkar hon i New York där kontrasten mellan det storstadsurbana och den taktila naturen i gräsgraffitin blir extra stor. Hon låter gärna sin mossgraffiti bli utropstecken i stadsbilden.

– Att peka på att vi storstadsbor inte längre har kontakt med naturen känns som en kliché, men det stämmer verkligen. Och det är allvarligt. Om vi tappar vår kunskap om naturen tappar vi kontakt med vårt ursprung och då mister vi också mening och mål.

Edina Tokodi arbetar inte bara med mossa eller gräs, också andra plantor och organiska material låter hon ingå i sina arbeten, hon menar att det helt beror på den plats hon ska utsmycka.

– Det är känslan och uppriktigheten i en grästagg eller en installation som har värde för mig, att den är gjord med hjärta och hand, säger Edina Tokodi.

Hon berättar att hon då och då går tillbaka till sina utplacerade odlingar för att hämta kraft och ibland också reparera dem lite. Generellt behöver dock inte den gröna graffitin mer vatten och omsorg än vad regnet och fukten i storstadsluften ger dem. Läs mer om Edina Tokodis gatukonst och projekt på hennes sajt.

Men det finns fler sätt att vara gerilla på i din gatumiljö. Guerilla gardening – att sprida växtlighet med egna planteringar  – är ett globalt växande fenomen i urbana miljöer. Allt fler vill vara med och försköna sina gatukvarter, och allt fler tar saken i egna händer. Inte alltid uppskattat av stadsplanering och myndigheter förstås.

Det engelska företaget Kabloom har utvecklat produkten Seed bom, handgjorda fröbomber i återvunnen pappersmassa och äggkartonger. Innehållet är också organiskt och nedbrytbart, fröerna inuti växer förhoppningsvis vackert där den bomben kastas.  Kabloom säljer sina fröbomber, men bara inom landet, eftersom fröerna är vilda och inte får spridas utanför England.

Men deppa inte för det, självklart kan du sprida växtglädje med enkla medel. Gör din fröbomb själv och ha i fickan, placera på ett lämpligt ställe där du vill sprida lite grönska. På Instructables.com finns det en bra beskrivning.

Frida Arnqvist Engström

Missa inte nya numret av Hemslöjd med temat O Gräs! Där hittar du bland annat en artikel om mossgraffiti komplett med ett recept på hur man gör.

Seed bom från Kabloom. Foto: Kabloom

En man kastar en fröbomb.En fröbomb som gror.

Delta i JR:s önskeprojekt

I höstas skrev vi om att fotograffaren JR utsetts till 2011 års vinnare av TED-priset. Priset består av 100 000 dollar och en önskan som nätverket TED ska försöka att uppfylla. Igår var den officiella prisutdelningen, och JR offentliggjorde sin önskan. Den lyder såhär: ”I wish for you to stand up for what you care about by participating in a global art project, and together we’ll turn the world…INSIDE OUT.” Titta på filmen nedan för att få veta mer om JR och önskeprojektet Inside Out, där människor världen över uppmanas att ladda upp  svartvita porträttfoton, som blir till affischer att klistra upp i ens egen hemtrakt.

Just nu kan man också följa JR:s senaste projekt Wrinkles of the city, som pågår i Los Angeles. Gatukonstintresserade Los Angeles-bor har glada dagar just nu, när förutom JR även omsusade Banksy varit på besök, i samband med att hans film Exit through the gift shop varit nominerad till en Oscar.

Papperskrock på gatan i Chile

– En tragisk händelse som en bilkrock på en öppen gata förvandlas snabbt till en anekdot när folk som sett det berättar om det som en historia. Jag ville ta bort det tragiska elementet och bara lämna kvar det anekdotiska, förklarar chilenske konstnären Don Lucho för Zickermans.

För att göra det iscensatte han tillsammans med sin vän Quillo en bilkrock på en livlig gata i centrala Santiago. En bilkrock där själva bilen var tillverkad av återvunnen kartong. Don Lucho byggde bilen och Quillo animerade krocken.

Tredimensionella pappersskulpturer är inte helt vanliga på gator och torg eftersom de är rätt väderkänsliga. Men Don Lucho är inte ensam på banan. Brittiska illustratören Anna Garforth har bland annat gjort offentlig konst med återvunnet tidningspapper. Till skillnad från Don Lucho arbetar på Anna Garforth lagligt och på beställning. Hennes senaste projekt Love your street som hon gjorde till Londons arkitekturfestival består av en mängd små vikta papperspyramider på en vägg.

Love your street av Anna Garforth.

Bert tar träet ut på stan

Gatuslöjd i trä av Bert

Han har kallats den okrönta konungen av gatuslöjd och han har gjort Köpenhamns vägarbeten till en sevärdhet. Bert, den anonyme danske träslöjdaren och gatukonstnären, smyger dit på nätterna och byter ut trästolparna som markerar byggplatserna. Han tar hem dem, karvar ut dem, målar dem och sätter tillbaks dem. Eller så gör han sina trädekorationer hemma och skruvar upp dem på gatorna där de passar.

Att gå runt med hammare och spik och en borrmaskin i axelremsväskan är inga konstigheter för Bert. Han säger att han gör det för att pigga upp och för att locka fram ett leende, där vägarbeten och avspärrningar annars mest är i vägen och irriterande. När arbetet på en plats är klart packar byggjobbarna ihop avspärrningsmaterialet på sina bilar och drar vidare till nästa ställe. Ibland får Berts stolpar följa med och glädja folket där, ibland försvinner de på vägen. Inte ens Bert själv vet var hans verk finns.

I somras bjöds Bert in att ställa ut på galleri Helvetikat. I samband med utställningen producerades också en liten film där man kan se honom i aktion.

Stort pris till JR

JR:s foton i en favela i Rio de Janeiro, BrasilienDen parisiske gatukonstnären JR är 2011 års vinnare av TED-priset. TED står för technology, entertainment and design och är en filantropisk organisation som premierar ”ideer värda att sprida”. Priset består av 100 000 dollar (630 000 kronor) och en önskan som kan förändra världen. Priset har tidigare gått till personer som Bill Clinton och Bono från U2. Förra årets pristagare Jamie Oliver önskade sig en stark och hållbar rörelse för att utbilda alla barn om mat, inspirera familjer att laga mat igen och att ge människor överallt kraften att kämpa mot fetma.

Det är inte ofta en filantropisk organisation ger pris åt en ljusskygg person som ägnar sig åt internationell brottslighet men det är just vad TED har gjort i fallet JR. JR tycker själv inte om att kallas gatukonstnär. Han föredrar den egna termen photograffeur, fotograffare fritt översatt, alltså en person som ägnar sig åt graffiti medelst fotografier. JR började fota när han hittade en kamera i Paris tunnelbana. För fyra år sedan, strax efter de värsta kravallerna i Paris förorter, startade JR sitt projekt Porträtt av en generation där han fotograferade unga värstingar från Paris förorter och klistrade upp bilderna i jätteformat på husväggar i de snobbigaste kvarteren i staden. Det som började som ett illegalt projekt blev officiellt sanktionerat när Paris stadshus täcktes med JR:s bilder i samband med en utställning av porträtten. Sedan dess har han även tapetserat städer i Israel och Palestina med porträtt på israeler och palestinier i projektet Face 2 Face.

Hans största projekt och sannolikt det som har fångat TED:s öga är Women are Heroes. I det som kallats världens största illegala fotoutställning ger JR världen slumområden ett mänskligt ansikte. JR har täckt hus i kåkstäder i Brasilien, Indien, Kambodja och Kenya med enorma porträtt på områdenas kvinnliga invånare. I vissa fall har JR:s foton, som trycks på vattentät vinyl fungerat som tak på människornas bostäder.

JR är 27 år och världsberömd utan att någon egentligen vet vem han är. Hans fotografier säljs på auktioner för mer än 200 000 kronor men enligt honom själv investerar han alla pengar han tjänar i  allt mer ambitiösa projekt världen över. Så tänker han också göra med de 100 000 dollar han nu får. På så vis behöver han aldrig göra sig beroende av sponsorer. När TED har konferens i mars kommer JR att offentliggöra sin önskan. Exakt vad han kommer att önska sig vet han inte men det kommer i alla fall att handla om fotograff.

Women Are Heroes. Foto av JR, Indien

Women Are Heroes, Indien

Women Are Heroes. Foto av JR, Kambodja

Women Are Heroes, Kambodja

Women Are Heroes. Foto av JR, Kenya

Women are Heroes, Kenya.

Face 2 Face. Foto av JR, Palestina

Face 2 Face, Palestina.