Digital graffiti i Kabul

Digital graffiti av Shamsia HassaniShamsia Hassani. Foto Sofia Eriksson.

I Afghanistan håller en graffitikultur på att växa fram. Men huvudstaden Kabul är förmodligen en av världens farligaste platser för den som vill sprida politiska budskap med sprayburken som enda vapen. Den unga konstnären Shamsia Hassani har löst problemet genom att utveckla en egen form av digital graffiti.

Beväpnade soldater, poliser och vakter utgör en sorgligt självklar del av det afghanska vardagslivet, och gör det synnerligen besvärligt för folkliga protester i form av graffiti. De få (manliga) graffare som vågar riskera livet för att sprida sina budskap rör sig i stadens utkanter, och alltid i skydd av nattens mörker.

För afghanska kvinnor är det nattliga smygandet inget alternativ. Även om Afghanistan långsamt förändras, medför landets konservativa värderingar fortfarande stora begränsningar för kvinnor.

Den 23-åriga konstnären Shamsia Hassani började intressera sig för graffiti när hon förra året deltog i en workshop ledd av utländska graffitimålare. Hennes första målning föreställde flera kvinnor i burka som steg upp ur vattnet.

– Jag ville visa att alla kvinnor är rena som vatten. Det var första gången jag målade med sprayfärg på en vägg. Det var en annorlunda konstform för mig, säger Shamsia som annars jobbar mest med måleri och fotografi.

Shamsia har inte kunnat måla något på gatan än. Men hon tröttnade på att sitta och vänta på sin tur och sprider istället sin graffiti på Kabuls gator med hjälp av ett ritprogram i datorn. Den digitala graffitin utgår från fotografier Shamsia själv tagit i de delar av staden som hon tycker borde prydas av hennes målningar.

– Som afghansk tjej kan jag inte måla utomhus. Det är inte accepterat. Men med min nya sorts graffiti kan jag måla var jag vill. Det är bara min fantasi som sätter gränser, säger hon.

Inspirationen till sin konst hittar Shamsia hos favoritkonstnären Van Gogh, och ibland hos Picasso. Det som tilltalar henne mest med graffitin som konstform är att den når ut till helt vanliga afghaner.

– Alla typer av människor exponeras för graffiti. Konstverk som hänger på utställningar syns bara en begränsad tid, medan graffitin är stor och evig och fastnar i människors sinnen.

För Shamsia är konsten ofta politisk, och behandlar många gånger olika former av samhällsproblem. Kvinnors situation är ett vanligt tema, både i hennes tavlor och i hennes graffiti.

– Men i Kabul är situationen för kvinnor inte allt för dålig. Jag är nöjd med hur jag har det, det finns andra som har det sämre. I andra provinser har kvinnor större problem med att de inte kan göra som de vill.

Shamsia tror inte att situationen i Afghanistan kommer att förändras inom en överskådlig framtid, och därför kommer hon kanske aldrig att kunna måla utomhus. Men hon är ändå nöjd över att ha skapat sin egen form av graffiti.

– Visst är situationen tråkig, men på ett sätt är det också bra. Om jag kunde måla på gatorna så skulle jag inte ha utvecklat min egen typ av graffiti. Och den sortens graffiti kan bara göras i datorn, inte på gatorna.

Sofia Eriksson

Digital graffiti av Shamsia HassaniShamsia Hassanis första graffitimålning

Ollio – Den tuftande graffaren

Ollios/Jonathan Josefssons tuftade mattorOllios/Jonathan Josefssons tuftade mattor

Ollio är graffitimålaren som gick vidare från sprayburkar och spritpennor och började tufta mattor. Men uttrycket och sättet att tänka är inte så annorlunda, säger han.

Ollios graffitimattor är som stora sjok av mjuk härlig mossa. Och precis som mossan i skogen växer graffitimattorna ojämnt. Färgerna och formerna kommer i slumpartade formationer.

– Jag har arbetat fram en metod där jag försöker inte tänka alls när jag jobbar utan bara går på improvisation och intuition. Jag bara tar en färg och börjar jobba med den och så får allt växa fram efter hand. Mycket av arbetet handlar om att inte tänka och att inte välja. Det känns som magi att det får växa fram och att jag själv inte har någon kontroll över det.

Konstnären Jonathan Josefsson – eller Ollio som han kallar sig som konstnär – har gjort graffiti i femton år. För sju år sedan började han utöva det i textil form. Det låter som två skilda världar, men faktum är att tekniken är i princip densamma. I både fallen handlar det om ett snabbt hantverk där det gäller att vara väldigt fokuserad och bestämd under arbetets gång.
– Är man inte det blir det inte bra. Sprayfärgen börjar rinna och klibba om man inte gör det tillräckligt snabbt. Den tuftade mattan blir inte heller bra om man gör den för långsamt, man måste hela tiden veta vart man är på väg.

En annan likhet mellan traditionell graffiti och den textila graffiti som Ollio gör är arbetet med färger. När man tuftar en matta använder man sig av en så kallad tuftningspistol som ser ut ungefär som en skruvdragare, men som fungerar ungefär som en handhållen symaskin som man ”spraysyr” fast ullgarn på en väv med. Och på samma sätt som när man syr med en symaskin eller sprayar med en sprayburk går det bara att använda en färg i taget. Resultatet blir ett mönster med skarpa linjer mellan de olika färgerna.
Den största skillnaden är själva slutprodukten.
– Det blir två helt olika konstverk. En målning är aningen på en duk eller en vägg och en matta är ju en matta. Och sen är det det här mjuka i mattan; att fibrerna syns och att man kan se varje tråd. Färgerna blir väldigt fina i de här trådarna tycker jag, det skapas en massa färger i varje färg.

De senaste åren har det varit mycket urban konst med textila inslag; stickgraffiti, offentligt broderi och liknande projekt. Varför tror du att det kommer just nu?

– Det finns någon lekfullhet i textila material och det är något som man kan experimentera med som man inte har gjort innan. Och det är inte särskilt allvarligt, jag gillar att det är lekfullt och naivt på något sätt.

Det finns en ständig pågående diskussion om huruvida graffiti är konst eller inte och en liknande diskussion finns det om textil konst. Flera textilkonstnärer pratar om att vikten av att uppgradera det stereotypt kvinnostämplade textila handarbetet, ja de rent av ser sitt konstutövande som en feministisk aktion. Men några sådana tankar har inte Ollio.

– Jag tycker att det är ett konstigt sätt att se på konst, att man ska värdera det i olika nivåer. Jag tycker man ska värdera konst efter sin egen smak och inte efter olika material.

För Ollio är uttrycksättet sekundärt, det som driver honom är själva kreativiteten; att skapa.
– Jag jobbar inte med budskap, jag vill inte förmedla något större. Jag gör positiva bilder med glada färger, det är inte djupare än så. Men väldigt många säger att de blir glada och att de vill stoppa in händerna i mattorna, det kanske är ett budskap i sig.

Nana Håkansson

Jonathan Josefsson/Ollio är akuell med en utställning på Galleri Magnus Winström i Göteborg, 24 september till 16 oktober, där han mestadels kommer att visa tuftade mattor.

Graffiti av Ollio